Det hade inte varit svårt att locka valpen åt sidan. Den hade befunnit sig bland de andra, i närheten av vattenfallet, omgiven av de äldre vargarna som ägnade sig åt sin vardag. Valparna lekte; några våldsamt, några mindre energiskt. Många gyllene, fläckiga syskon, med några mörkare individer. Någon av de vuxna drogs stundom in i leken, mer eller mindre frivilligt. Den rödfläckiga tikvalpen hade stuckit ut ur mängden genom att inte väsnas lika mycket som syskonen. Inte ta lika mycket plats. Den hade utan protest lommat upp och satt sig tillsammans med Debwer när han hälsat och bett den följa med avsides. Ingen av de äldre lade märke till att valpen gick undan.
     Turbo, fick Debwer veta att valpen hette. En av nio syskon. De satt tillsammans bland träden, en bit från vattenfallet, men fortfarande i närheten av flocken. Med flockmedlemmar som rörde sig runtom. Debwers kraft spelade i luften, ett hölje av obemärkelse som lade sig att vila även över valpen. De pratade en stund, om enkla ting. Sådant en valp kunde prata om. Turbo var en snabb springare, men så var också andra i familjen, så det var inget speciellt. Debwer berättade att han kom norrifrån. Syskonen fortsatte sin lek, utan tanke på att någon saknades.
     "Visst blir det ensamt, när ni är så många och ingen ser dig?" sade Debwer efter en stund. Han betraktade valpen med sina små, mörka ögon. Turbo såg tillbaka med huvudet på sned.
     "Är du ensam?"
     "Nej."
     "Men ingen ser dig heller?" Turbo vände blicken mot de vuxna vargarna i närheten. Ingen av dem hade kommenterat Debwers närvaro. Ingen hade så mycket som sett åt den lille insektsfärgade besökarens håll.
     "Du ser mig, eller hur? Och min familj ser mig. Så jag är inte ensam." Debwer log ärligt. Turbo funderade tyst över svaret en stund. Inte så länge egentligen, men märkbart tankfullt för att vara en valp. Efter den korta pausen såg hon upp på Debwer igen.
     "Hur får jag dem att se mig?"
     "Du kan inte få en blind varg att se." Han gav valpen en beklagande blick. Turbo tystnade igen som i ett försök att förstå vad Debwer just sagt. Debwer lät valpen tänka en stund, innan han tog till orda igen.
     "Jag var som dig en gång, vettu. Jag hade många syskon, en stor familj. Men ingen såg mig." Han betonade familj med tydligt ogillande. Valpen såg upp på honom igen med stora ögon och alert spetsade öron.
     "Men du sa-?"
     "Jag lämnade den familjen", fortsatte Debwer, med en ton som sakta övergick i värme. "De övergav mig, brydde sig aldrig. Saknade mig aldrig. Men jag fick en ny familj, en som bryr sig om mig, som ser mig. Vi tar hand om varandra." Han log bredare. Turbos ögon förblev stora, men öronen vek sig osäkert åt sidorna. Debwer studerade valpen medan den pendlade med blicken över flocken, som fortsatte som att inget hänt.
     "De kommer inte sakna dig."
     "Va?" Turbos ansikte vändes snabbt mot besökaren igen. Där fanns en ton av barnslig rädsla i den gröna blicken.
     "De kommer inte sakna dig", upprepade Debwer, kort och sakligt. Han nickade åt syskonen som fortsatte leka vid vattnet. "Titta på dem. Så många och ingen som ser dig. Du är inte värt någonting för dem."
     "Jag-"
     "Men du kan bli värd något. Om du vill." Debwer reste sig upp. Han log igen. "Jag är på väg hem till min familj igen, jag och Baugur. Du kan få följa med oss, om du vill. Du kan få bli del i vår familj istället."
Valpen flackade nervöst med blicken igen. Den såg på syskonen, på vad som gissningsvis var föräldrarna, eller nära äldre flockmedlemmar. Så nära de nu var till en så ung valp. Den såg tillbaks på besökaren, och Debwer viftade lätt på den tjocka svansen. Han sjönk ner på armbågarna, en inbjudan.
     "Jag ser dig, eller hur?"
Det hade inte varit svårt att få med sig valpen bort från flocken.

[Har diskuterat inlägget med Jenn och Lin, tillstånd för PP. Fungerar som ensamt inlägg, men Turbo och Baugur får svara om ni vill :') ]