Den stora hanen har vandrat till ruinerna. Detta är en plats han gillar faktiskt. Gamla ruiner som sakta bryts ner av tidens tand så om många år i framtiden kommer det inte finnas någonting kvar. Kommer vargarna fortfarande regera detta land då? Förmodligen. Vargen är ju det smartaste rovdjuret. Alla andra styrs endast av instinkter. Inget logiskt tänkande alls. Vargen är det mäktigaste rovdjuret. Världens härskare. Och de som styr över dessa härskare och som har givit dem denna härlighet är gudarna.

Jericho tror på gudarna. Han har alltid levt med tron och det är otänkbart för honom att tro något annat. Han har levt i det här landet i hela sitt liv. Han har känt av gudarnas makt många gånger. Dessa mäktiga skapare av allt ska man inte ta lätt på.

Hanen vandrar mellan ruinerna. Den gröna blicken som äger stänk av gyllengult ser sig forskande omkring. Han söker ingenting. Han är bara ute på vandring. Han har vandrat detta landet många gånger om. Han tröttnar aldrig. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Den långa svansen hålls lätt höjd för att inte släpa i marken. Hanen har en naturligt dominant hållning. Men han är inte högfärdig för det. Han kanske bara lider av något liknande storhetsvansinne. Han har lite svårt att se andra stå över honom. Men han är inte den som tar plats. Han är nöjd med sin lott i livet. Han är en fri vandrare. Han har bara gudarna som styr över honom.

Vinden för med sig doften av varg. En doft han inte känner igen. En främling. Öronen klipper till på hanens huvud och han stannar upp. Ser sig omkring. Jericho är inte direkt social. Han letar inte upp främlingar och kallpratar. Han är inte sällskapssjuk på något sätt. Men man tycks ändå inte kunna undvika möten.

Vad i helvete gjorde hon här? Hon hade inga somhelst planer på att gå hit, hon visste ju knapt var hon befann sig, bland alla
dessa stenar och block som låg överallt. Byggnader och massa annat skit. Hon svängde runt en av de många stenbyggnaderna
och kunde inte hålla borta den lilla förundrande tanken, hur hade nån kunnat bygga detta?
Hon stannade upp och betraktade de steniga slitna byggnaderna.
Det var en rätt så kall morgon, inte för att hon kände det men hon hade ju ögon att se med då hon andades ut så bildades det
små rökmoln om hennes andedräkt. Frosten glittrade till i grästuvor som stack upp lite överallt.
Hon höjde huvudet i en stolt hållning och blundade och drog in den annars kalla luften och andades ut, stilla.
Det var endå något mystiskt med denna plats, något hon inte kunde lägga tassen på vad det var.

Hon hoppade upp på en av "stenarna" och gick bå dens kant, hon var cirka1 meter upp i luften. Hon stannade upp på mitten och tittade sig runt.
Solen höll på att stiga och himmelen var alldeles röd, rosa. Ett snett leende speglades på hennes läppar och hon hoppade sen kvickt ner
igen och rörde sig frammåt, cirklade kring byggnaderna. Hon borde lämna denna plats och finna något ätbart i stället.
Hon hade igentligen inte tid med sånthär. Hon hade aldrig tid, tänkte hon och fnös till och leendet som speglat sig
på hennes läppar var nu borta.

Solen kämpar med att stiga på himlen. Det kastar ett vackert sken över denna plats. Och så frosten som glittrar på gräs och stenar. Det få denna plats att se magisk ut. Men det är inget denna hane lägger någon större märke till. Han är inte så intresserad av omgivningen. Han står stilla och ser sig omkring. Drar in den friska luften i lungorna och lokaliserar vart främlingen befinner sig. En tik verkar det vara. Av doften att döma. Han börjar röra på sig igen. I riktning mot doften. Kanske är det för att han är uttråkad. Man kan ju alltid ta och undersöka lite.

Öronen står fortfarande spetsade på huvudet och den långa svansen sveper med i rörelserna och de stora tassarna placeras på marken i en jämn följd för att sedan lyftas i samma ordning igen och så upprepas allt varefter hanen vandrar framåt. Vinden drar kyligt genom pälsen och får den längre luggen att dansa mjukt bredvid örat. De gröna ögonen med stänk av gyllengult söker över området och faller snart på en tik som ställt sig uppe på en av ruinstenarna.

Hanen stannar upp. Studerar tiken en kort stund innan han smiter runt en ruinsten utan synhåll för tiken och dyker sedan upp på andra sidan för att sedan hoppa upp på en ruinsten som står i hans väg. Där sätter han sig ner och sveper den långa svansen kring tassarna. Öronen klipper till på huvudet och han studerar åter tiken.
"God morgon". Hälsar han utan någon som helst skiftning i rösten. Hans röst är mörk men på ett sätt mild. Han låter varken hård eller för mesig. Det är en neutral röst. Men det ligger en viss kyla i den. En viss likgiltighet. Hanens anlete är även det likgiltigt och kyligt. Men ögonen äger en viss vildsinthet. En sorts styrka som kan vara svår att förstå sig på.

Vindarna hade inte varit på hennes sida förän hon själv kände doften av hane och det förvånade henne
inte då hanen uppenbarar sig uppe på en av stenbyggnaderna. Hon råkade alltid ut för sällskap, vare sig
hon ville det eller inte. Hon granskade honom men såg inte förvånat på honom över att han sats sig ner där
han nu satt, ansiktet var helt neutralt, stelt. Granskade honom sakta med blicken och lät färgerna och konturerna
sättas till minnet. Vem visste när det skulle komma till användning?
Hon lagrade alltid fakta, fast det var onödigt så gjorde hon det endå. Hon behövde det i sitt spel.
Hon satte sig själv också ner och lade svansen kring den svarta kroppen.
Hon hörde honom tala medan hon satte sig ner och såg det sista som vittnade att hanen hade talat,
röken från munnen.

Eftersom hon inte hade så mycket annat att hälsa så svarade hon detsamma till svar.
"God morgon" sa hon med en vanlig stämma, artigt.
Så granskade hon honom åter med de röda ögonen under den långa luggen
och la huvudet lite på sne och ett flin kunde inte gömma sig från hennes ansikte.
Hon visste att folk inte brukar gilla hennes sätt. Hon artig till tal, nuförtiden, om hon inte var på dåligt
humör förstås. Men beteende messigt kunde andra ta det illa. Hon själv visste ju knappt
vad hon menade med sina egna beteenden. Svår att läsa av.

Öronen klipper till på hanens huvud när tiken talar och han studerar för en stund den vita röken som bildas kring hennes nos i den kyliga höstluften. Därefter låter han blicken studera tiken. Inte för att han är intresserad av att lägga hennes drag och konturer på minnet. Han är bara uttråkad och rastlös. Så ett möte kan väl få fördriva tiden en stund.

"Frisk morgon för en promenad". Ett kort flin leker på hans läppar för en stund. Jericho är inte mycket för kallprat. Han är inte den som tänker ut långa konversationer och stifta bekantskap och skaffa sig många vänner. Han trivs ensam och när han väl finns sig själv i möten med andra beter han sig oftast väldigt kyligt och likgiltigt. Men han besitter även en lekfull sida. Inte sådan där lekfull som att springa omkring och leka kull. Utan mer lekfull i ord och rörelser. Retsam kan man kanske kalla det med. Men han provocerar aldrig om det inte är medvetet. Att den andre helt enkelt tigger om det. Kanske kan man se honom som lätt gentlemannaaktig. Men det är inget han direkt strävar efter. Han gör allting för att roa sig själv. Ingen tanke på andra.

Hon tittade på honom stilla men lät sen blicken falla, hon orkade inte vara så uppmärksam helatiden.
Så blicken drogs istället till stenarna, varför var de här igentligen? De var placerade för tänkbart
för att kunna vara naturens verk. Hon rynkade pannan lätt och hörde hanen tala igen.
Hon höjde den röda blicken igen. Mötte hans flin med ett varnande leende, eller hur han nu tog det.
Inte för att han störde henne, flin, ord var hennes gammla jag. Hon visste redan hur ramsan gick till.
Lek aldrig med elden, min vän... for det genom hennes huvud och så åkte öronen åt sidan.
"Kan vi väl säga" sa hon och lät tassarna glöda så att frosten försvan och ånga vandrade upp från
hennes tassar, uttråkad.

"Vandrare?" sa hon sen och nickade mot honom, till fråga. Det kändes som om han drev med henne
på nått sätt. Men han skulle nog få vakta sin tunga, inte för att han igentligen hade gjort nått.
Bara en känsla. Släkte elden, lät de glöda igen inan hon höjde huvudet och kollade på honom.
Han var större en henne själv, men det endrade inte så mycket. Lät sen sin röda
ögon möta hans.

Han lyssnar på tikens uttal och val av ord och meningsuppbyggnad. Kaxig? Sådana har han mött många av under sitt liv. De kan vara rätt roliga att leka med. Men denna hane kanske inte är så hänsynslös att han skulle göra något sådant. Eller? Han är bara uttråkad denna dag. Inget mer. Man får se vart mötet leder. Det har ju bara börjat.

Den gröna blicken med stänk av gyllengult hålls fäst på tiken.
"Huvudet på spiken". Svarar han henne när hon frågar om han är vandrare.
"Du själv då?" Inte för att han är intresserad. Men man kan ju som sagt se vart detta möte leder. Det skadar inte att vara liiiiite social och samtala lite. Han har så länge vandrat omkring i skuggorna. Kanske hoppas han på att det ska hända något snart så man slipper vara så uttråkad.

Svansen lämnar sin plats kring hans tassar och piskar till bakom honom och det sprakar ljudligt om pälsen när svansen far genom luften. Sedan placeras svansen åter kring tassarna. Fast denna gång från andra hållet. Vita moln av andedräkt leker kring hans nos när han andas.

Hans mening var en aningen för allärt för att passa honom, inte hur han talade ut det utan
självaste meningen, tyckte hon i sitt stilla sinne.
Hon gillade inte hyperventilerade typer, inte för att han var det. Eller vad visste hon?
Men han såg inte riktigt ut att vara av den typen. Men höll tillbaka ett flin.
"Skulle ut och jaga, men har visst hamnat lite fel" sa hon och skrattade lågt.
Det roade henne inte igentligen, och hon hade nog koll på vart hennes tassar
var påväg men varför hade hon då i helafriden gått hit.

Ibland förstog hon sig inte på sig själv. Hon lät sina tassar sluta fatta glöd.
Hon kanske borde skicka iväg Serpiente till lyan för att hålla vakt på de små?
Det kunde ta en liten stund innan hon kom tillbaka till lyan och hon ville ju inte
att de skulle tappa bort sig. Kanske var hon inte så ansvarsfull då hon sprang
iväg för att jaga helatiden. Men de behövde mat, och platsen hon hade valt
var inget bra drag. Dett fans inte mycket bytesdjur där. Mest bara några
frånkomna fåglar och ödlor. Men vart hade igentligen alla flockmedlemmar
tagigt vägen?

[Har ingen insperation x3]

"Det beror på vad du ska jaga". Säger han lugnt. Alla platser är bra för jakt. Det beror bara på vad man är ute efter. Öronen klipper till på Jericho's huvud och den gröna blicken med stänk av gyllengult söker sig runt platsen en stund innan den åter sveper tillbaka till tiken. Vinden drar över platsen. Drar kyligt genom pälsen. Men hanens päls är tjock och kyla stör honom inte så mycket.

[Sorry för kort. -.- Kom verkligen inte på något mer.]

Hon tittade lugnt på honom och märkte då solen fått tag om himmlen och börjat lysa på hennes ryggtavla. Hon drog åt
sig all värme hon kunde. Nog för att hon redan var stark, men vad gjorde det att dra in mer värme? Hon slöt ögonen
medan hon lyssnade på hanens röst. Hon öppnade dem då han hade tystnat.
"Något ätbart förmodar jag" sa hon och flinade vagt men nickade sen. Han ville väl ha ett tydligare svar.
"Större bytesdjur" sa hon sen som ett mer korekt svar på frågan. Hon åt nuförtiden för flera
då hon både måste äta för ungarna och för henne själv.
Ja mycket hade följt med dem, hon hade behövt ta ansvar. Inte springa över hela numoori och bara behövt
tänka på sig själv. Hon kunde inte gå så långt och måste stanna på samma plats helatiden.
Hon kände sig allt mer uttråkad. På tal om dem borde hon skicka iväg Serpiente till dem för att hålla koll.

Serpiente for det som viskande ord genom hennes huvud, lockande och hon öppnade en liten springa
och så kom eld ut ur hennes gap som sen formades till en orm. Hon valde att hålla den i ett litet format,
så att den skulle kunna röra sig snabbare frammåt i luften.
"Serpiente, ir y asegúrese de que los cachorros se encuentran bien." [Orm, gå och se till så att valparna mår bra.]
sa hon med en tyst, mjuk viskande stämma.
Hon såg då han försvan iväg mot revirets riktning, innan hon åter vände huvudet mot hanen.
Hon kom för sig själv på att de inte hade nämnt några namn ännu. Inte den vanliga konversationen då?

Han kunde känna valpdoft från tiken. Valpar luktar på ett speciellt sätt och modern brukar även hon ta åt sig doften. Förstrött undrar Jericho vart tiken kan ha gömt sina valpar. Och om det är därför hon är ute och jagar. Han flinar lätt.
"Det krävs ett stort byte för att mätta flera magar". Säger han på sitt eget lite mystiska vis. Sen studerar han tiken när det ringlar en eldorm ut genom hennes mun och som sedan, efter att tiken har konstruerat den på något språk Jaricho inte förstår men hört några gånger, så ringlar ormen iväg genom luften.
Han höjer kort på ena ögonbrynet men det sjunker snart igen och han ruskar lätt på huvudet. Den svarta luggen faller ner över ena ögat och placerar sig mjukt där.
"Inferno?" Frågar han sedan tiken. Det låter lite halvt som en fråga men samtidigt väldigt mycket som ett konstaterande.

Hon kastade en sista blick mot eldormen som nu försvunnit bort, hon såg honom inte mer. Hon drog in den svala luften, det skulle bli en rätt så fin dag idag. Bra dag för jakt. Ett svagt leende kom tillbaka på hennes svarta läppar. Hon böt ofta ansiktsuttryck, men de höll sig väldigt kort.
Hon lyssnade på hanens ord med en gnutta irritation. Alla verkar dra upp hennes valpar till ytan varje gång de kände hennes doft av valp eller då hon sa att hon skulle jaga och de frågade vidare. Men denna gång orkade hon inte börja förklara nått, de fick väl fundera som dom vill. Så hon gav bara en kort nick, inget konstanterande...
Hans nästa ord gjorde så att det svaga leendet bildades till ett ostadigt flin innan det som vanligt suddades ut efter att hon talat.

"Du värkar inte vara så ouppmärksam du heller".
Men det kanske inte var så svårt att reda ut, eld var ofta kopplad till inferno. Men fast man såg att nån annan hade elementet eld så kunde de ta fel, man var inte inferno bara för det. Hon själv tog vara på det då hennes släkt var helt inferno rakt igenom. Fast hon själv bröt den cirkeln nu, Dislo var ju ingen inferno.. Men hon var inte säker på om han var giftvarg, hon mins inte riktigt men han hade i ellafall haft gift i sig, det hade hon tyvärr fått befara.

Ett kort flin sprider sig på hans läppar innan det sakta dör bort. Jericho är ingen smilfink som lallar runt och flinar hela tiden. Han är för det mesta seriös. Men alla har sina stunder och så även Jericho. Men de är sällsynta. Han kan inte slappna av med någon. Han studerar åter tiken. Fortfarande uttråkad. Förstrött låter han blicken svepa över platsen igen. Men han håller koll på tiken. Ena örat är hela tiden vinklat åt hennes håll. För att han alltid ska vara beredd på vad som än kan tänkas hända. Han reser sig upp på stenen han placerat sig på.

[Blööö. -.- IT så det vishlar om det. -.-]

Hon hade tittat frammåt tomnt och stilla utan att veta riktigt vad hon tittade på. Men hennes öron var på vakt och då hanen reste sig höjde hon blicken och tittade på honom.
"vas?"[ska du gå] sade hon utan att hinna styra sin egna tunga. Spanskan var ännu en del av henne och visade sig ibland för andra.
Eftersom hon gissade att han inte förstog så mycket så rättade hon automatiskt sig själv.

"Ska du gå?" dålig fråga, hon skulle inte ha något imot att ha honom sittandes där men inte heller att han gick. Rättare sagt, hon brydde sig inte.
Hon skulle ju endå jaga, så varför satt hon här då på en sten och småpratade med en hane. Nej, nu fick nog allt detta vara nog.

Flinet spelar åter på hans läppar för en stund. Han ser på tiken. Öronen står spetsade på hans huvud.
"Vill du att jag ska stanna?" Frågar han lite retligt och sveper med svansen så att det sprakar mjukt genom luften.
Han ruskar på huvudet. Balansen är det inget fel på så han står fortfarande stadigt. Han ser på tiken. Att de ännu inte har presenterat sig för varandra spelar inte honom någon roll. Det är ofta som sådant förbises. Eller att han helt enkelt lyckas undgå att presentera sig själv. Det är en lek för honom. Att vara så mystisk som möjligt. Att ingen riktigt vet vem han är. Att inte många har något namn att tilltala honom med. Det är roligt.
"Jag är en vandrare. Att sitta stilla för länge uppskattar inte benen". Säger han.

Hon skakade lätt på huvudet och skrattade svagt mer för sig själv.
"Nejdu, du kan gått gå" sa hon och skakade lätt på huvudet, dåligt drag León... Hon vände på huvudet och tittade mot den ny lysabde solen innan hon vände tillbaka huvudet mot honom och betraktade hans balanshållning men satt fortfarande kvar tack vare den varma solen.
"Jägare borde inte heller sitta stilla och prata med vargar, det tar tid vet du." sa hon med en lätt road röst innan hon själv reste sig upp och höll balansen på stenarna.

Hon tittade på honom en stund funderade på om hon skulle nämna något namn, men lät bli. Istället gav hon honom bara en hastig nick innan hon hoppade ner från stenbyggnaden och öronen lyssnade bakåt men hon gick frammåt påväg för att söka byten så hon kunde börja dra sig tillbaka snart.

Han ser på tiken. Lyssnar på hennes ord och studerar hennes rörelser. Jericho är inte den som tvingar någon att stanna. Heller inte den som springer ifatt någon som redan börjat gå. Istället sätter han sig ner på stenen igen och sveper svansen om tassarna. Blicken hålls fortfarande fäst på tiken. Inget namn. Vad spelar det för roll egentligen. Det är inte så stor chans att de stöter på varandra igen i detta o så stora land. Öronen klipper till på hanens huvud och han vänder blicken framåt.
"Då önskar jag dig god jaktlycka". Säger han bara lugnt och sluter ögonen och bara andas in den friska höstluften. Att bara sitta så där stilla och bli ett med naturen är ett väldigt uppskattat tidsfördriv. Något han gör ofta. Man får tycka som man vill men det gör en väldigt lugn. Man bara tänker på andningen och lyssnar på alla ljud runt omkring. Tar in alla dofter och intryck. Det är något som många borde göra. Det är onödigt att ständigt hasta omkring bara för att dygnets ljusa timmar är för få för att man ska kunna hinna med allt på en gång.

[Kommer inte på något mer att skriva såå..]

...AvslutaT