[Mivra med Airi, Sari, Murg, Yina och Ghadam. Fritt fram att skriva för den som vill, annars är det bara ett enmansroll kort och gott.]

Midvinterns frostiga natt bet bittert, och varje andetag lystes upp i fullmånens ljus med ett levande gnister. Frosten sprakade under Mivrias tassar när hon kom till hennes valpars sovplats. De låg skyddade djupt in under en trädrot där kyla aldrig skulle bli ett problem, och värmen där inne nästan slog emot henne när hon kom utifrån.

Hon tittade på de fyra valparna, och Ghadam en stund innan hon talade mjukt. "Det är dags att vakna." Det började röra sig i högen, och yrvakna valpar tittade upp på henne en efter en."Följ med mig" Sa hon när hon fått ögonkontakt med dem alla, och hon vände sig om för att leda dem ut.

Natten låg alldeles tyst, och skogen sov djupt. Mestadels djupt i alla fall. För när man tittade mer noga, kunde man se ljus och rörelser. Härdade månblommor som inte hade hunnit somna under ett lager av snö lyste upp marken, och lysande frostflugor dansade fram mellan träden likt skogens små andar. och det var något mer som rörde sig längre bort mellan träden -  det var månvargar. Deras lysande måntatueringar avslöjade dem, och  de alla tycktes röra sig åt samma håll, precis åt det håll även Mivria ledde den lilla familjen. Valparna gick på led bakom henne, med Ghadam längst bak, och det började bli tydligt att de var på väg till en specifik plats i närheten av templet.

En, för den här skogen, ovanlig glänta tonade upp sig framför dem. Annars syntes himlen väldigt sällan i Ötamon, och bara mindre bitar av himlen syntes i taget, uppstyckat mellan de giriga stora trädkronorna. Men nu öppnade sig träden plötsligt för dem och blottade en stjärnklar himmel, och mitt på syntes den. Duraneirs själ, Neisi. De hade samlats där alla Duraneirs döttrar och söner på månvargarnas hela samlingsplats. Månvargarna klättrade upp på rötter för att komma så nära som möjligt, och alla lät sig badas i den stärkande energin som utstrålades till dem, som de alla tydligt kunde känna.

Mivria och hennes familj hade satt sig på en av de stora rötterna, och hon vände sig nu mot valparna med ett leende. "Det här är platsen där man säger att vi föddes. Alla vi månvargar kommer härifrån. Duraneir ville ge oss sin styrka, sin godhet och tröst, och på den här platsen gavs den till de vargar som hade förtjänat den genom sina goda, rena hjärtan. Genom Duraneir ska vi kämpa mot mörkret, och hjälpa de vi möter. Vi ska aldrig glömma varför vi är månvargar, och vi ska hedra att vi fått denna gåva, och vörda den." Mivria vände sig mot månen igen, blundade, och tog in energin. Lät den fylla henne fullt ut. Hon lät snart himlen fyllas av ylande vargsång som fler stämde in i, och rösterna ekade vackert i Ötamon. Allt hon önskade i livet fanns här och nu i denna stund.

Airi hade varit med vid många samlingar förr, men ingenting hade varit detsamma som detta. Deras samlingar – lektioner, böner eller riter – var sällan så stora i skala som detta. Där var månvargar Airi kände igen, och än fler som hon inte kände vid namn. Där var fläckar av ljus runtom bland träden, som alla hade samlats på samma punkt. Som alla klättrade bland trädens rötter för att komma så nära månen som möjligt, där den sken klart genom en öppning i det annars så täta bladverket.
     Platsen där de föddes. Inte Airi och hennes syskon, utan alla månvargar. Det bleka ljuset som föll mellan trädkronorna målade skuggorna blå. Det badade platsen i en stark energi som inte gick att se. En känsla som onekligen fanns där, och som alla månvargarna kände. Duraneirs närvaro. Airi kunde inte släppa blicken från månen medan Mivria talade med dem. När föräldrarna stämde upp i ylande sång så föll Airi och syskonen snabbt in. Otaliga röster stämde in runtom dem. Det var en mäktig känsla. Overklig, i deras starka, gemensamma vördnad inför vad de hade framför sig. Inom sig. Runtomkring. Det här var deras hem, deras liv, deras allt. Airi var kanske fortfarande för ung för att helt förstå, men i den stunden, badande i månens sken och med hjärtat fyllt av sång – till Duraneir, till familjen – så förstod hon tillräckligt.

Sari trängde ihop sig med sina syskon på den knotiga roten, öron alert resta på det lilla huvudet. En pirrande känsla hade krupit över henne när de lämnat sin sovplats och vandrat till gläntan där allt fler månvargar samlades. Än mer påtaglig blev den av moderns ord. Hon kunde inte beskriva det, mer än att hon kände sig trygg. Hemma.
   Med stora ögon riktade Sari uppmärksamheten mot månen. Skenet bländade henne inte. Istället fängslandes hon av ljusets trygghet, och hon kände sig sedd. Sedd av en osynlig närvaro som erbjöd att alltid finnas vid hennes sida. Hon slöt ögonen och stämde in i den sång familj och övriga närvarande deltog i. Luften tycktes elektrisk av energin som vandrade över kroppen och pulserade genom henne likt hjärtslag. Duraneirs hjärtslag.