| Ensamroll mellan mina karaktärer Venganza och Ephestherian samt Bellz karaktär Karma som jag har tillstånd till att PP:a. Skrivet ur Vens perspektiv |

Natten låg sänkt över djungeln. Ljud från diverse nattdjur ekade mellan de väldiga trädstammarna. En mild, ljum bris svepte fram och rasslade i undervegetationen. Där fanns även någonting annat som rörde sig, en mörk skepnad som fick växterna omkring att skingra sig och släppa fram denne. Efter sig lämnade skepnaden fläckar av färskt blod på bladen. Ett flin låg på de mörka läpparna samtidigt som en tillfredsställelse fyllde dess hjärta. Det hade varit en händelsefylld natt, en spännande natt, en där vars blod spillts, där vars liv släckts...

Det hela hade börjat ganska harmlöst. Ven hade tillfälligt lämnat systerns sida för att ta sig en nattpromenad. Rastlösheten hade ännu en gång gjort sig påmind vilket stört hennes sömn. Hon hade till slut tröttnat på att försöka och gett sig iväg istället, i hopp om att hitta någonting att fördriva tiden med. Det faktum att den här platsen aldrig var tyst, än mindre med hennes kraft, hjälpte väl inte direkt situationen. Ljudet av dämpade röster en bit bort hade fångat hennes uppmärksamhet, fått henne att styra stegen i deras riktning. Kanske de kunde erbjuda någon form av underhållning? Hon hade egentligen inte haft några baktankar när hon närmade sig, inte till en början. Det var dock någonting som slog henne då hon lade blicken på vargarna, någonting som kändes alldeles förfärligt skevt. De kunde inte vara mer än blott ungvargar, knappt äldre än valpar, och där stod de, med honans alldeles tydligt dräktiga mage. Valpar skulle inte ha valpar. Det var bara fel. Det var tydligt att hanen hade lagt märke till hennes närvaro, då han ställde sig framför honan, antagligen i ett försök att skydda henne. De sade några menlösa ord som hon inte lade någon vidare uppmärksamhet på. När hon hade ställt in sig på något, ja då skulle hon slutföra det också. Trots att de bägge vargarna var större än henne själv så hade det inte varit svårt att binda fast dem med diverse växter, lianerna kom väl till användning. Den här platsen var som gjord för henne. Lyssnade till hennes minsta vink, följde hennes order. För en kort stund stannade hon upp, betraktade den makabra situationen runtom henne, hur de förgäves försökte ta sig loss, hur de försökte trösta varandra och bedja till henne. Det gjorde henne nästan illamående. Nej, det var bäst så här. Hon svepte med tassen över marken och började framställa en glasskärva. Likt hon ofta gjorde då hon jagade, en som passade perfekt mellan hennes tänder. Hon släckte hanens liv först, bara för att hon ville se vilken reaktion det framkallade hos den dräktiga honan. Skriet som ljöd över platsen fick endast ett flin att dra sig på läpparna innan hon gick fram till henne. För en kort stund stod hon och betraktade sorgen och hopplösheten hos honan. Väldigt underhållande, precis vad hon hade behövt. Sedan stack hon in glasskärvan i honans bröstkorg, likt hon gjort med hanen. Blod fläckade hennes päls, men hon var nöjd. Med en sista blick över platsen och hennes verk så vände hon sig om och försvann i natten.