Nattens hade svept skogen i sitt mörka täcke. De få månblommor som fanns i utkanten hade öppnat upp sig en efter en. Deras mjuka sken var likt öar i den svarta omgivningen. Öar som kastade sitt ljus över träden och deras rötter. Oreliel höjde blicken. Stjärnorna blinkade försiktigt mot henne. En svag ljusändring i ett av de tjocka molnen som svepte över himmelen skvallrade om att det var där månens tunna skepnad gömde sig för världen nedanför. Bekanta ljud nådde hennes öron. De gröngula ögonen sökte efter källan. En ung hind passerade stillsamt en av blomsteröarna. Eldaren följde hennes steg, såg hur hon försiktigt sänkte huvudet för att inspektera blommorna. Den mörka tiken hade alltid sett hjortarna som vackra djur. Eleganta, men snabba att ta till flykt. Hon kunde ibland sakna att observera hjortarna i Aranor. Tjurarnas kronor var mäktiga och de var stolta varelser. Hon hade inte sett någonting liknande sedan hon anlänt i Numoori för många, många år sedan.

Bekanta ljud av rörelse nådde henne och ena örat vred sig i dess riktning. Hindens plötsliga rörelse indikerade att även hon hört det. Oreliel väntade på djurets flykt. Med en suck såg hon den ta sig ifrån platsen. Stegen som närmade sig var från en varg. Tysta, men inte smygande. Mjuka. Hon såg fortfarande efter hinden då hon började tala.
    "Mae de 'ovannen" sade hon och vred på huvudet så hon kunde se den nyligen anlända individen.
En hanne närmade sig henne där hon låg uppe på en av de stora rotsystemen. Han förde sig med både elegans och självsäkerhet på ett sätt hon sällan fått skåda. I det här landet åtminstone. Men hans rörelser var inte det som förundrade henne mest: snarare det faktum att hon varit oförmögen att känna hans doft. Inte ens nu när han befann sig så nära tycktes han ha någon.

Even saktade av när vargen talade. Hennes ord klingade melodiskt, på ett vis få språk gjorde. Det var ett språk han kände, ett gammalt sådant, men dialekten var inte bekant. Yngre. Det var med intresse han studerade vargens skepnad. Hon var mörk, stor men elegant där hon vilade på trädets rötter. Åh, han hade sett vackra vargar i det här landet, även under de senaste åren, men det var något hos denna som skiljde sig från de andra. Hans fläckade blick mötte hennes.
     ”Dhe suilannon”, log han till svar. Varmt. Even stannade upp en bit från roten för att slippa vrida huvudet mer än nödvändigt för att se upp på henne. Han fick tänka för ett ögonblick innan han fortsatte, sökte i gamla, vaga minnen efter ord han inte haft användning för på väldigt länge.
     ”Det var länge sedan jag hörde sorgesången. Får jag fråga; var kommer du ifrån?” Han hade inte hört Núrlaer från vargamunnar sedan… Han mindes inte.

Hon höjde förvånande på ögonbrynen och öronen riktades uppmärksamt framåt. Blicken blev med ens mer nyfiken och hon sänkta huvudet något som för att få sig en närmare titt på den främmande hannen. Av allting hon hade sett i landet var detta första gången hon träffade någon som talade hennes modersmål. Att få höra det från någon annans mun än hennes egen var uppfriskande.
    "Jag säger då det!" sade hon med ett klingande skratt.
Hon hade inte förväntat sig att få höra eldari i Numoori, och än mindre från någon som inte var av eldarblod. Men hans dialekt var äldre än den hon talade.
    "Ni överraskar, min herre. Och på en så ålderdomlig dialekt! Ni värmer ett gammalt hjärta." ansiktet behöll en lugn mask med ur ögonen strålade ren glädje."Och min födelseplats finns bortom Numooris gränser. Ett land så fagert att den vackraste platsen i detta land bleknar i jämförelse."
Det var med vänlighet och värme hon mindes den lummiga skog hon kallat hem. Numoori hade sina juveler, likt Ötamon, men ingenting kunde jämföra sig med naturen i Aranor.
    "Men en mer intressant fråga är var och från vem ni lärt er tala eldarin."
Han såg ut som vilken gråvarg som helst. Men när hon såg på honom kände hon sig... ung. Det var en främmande känsla.

Bortom Numoori. Ett fagert land. Even hade inte mycket att jämföra Numooris skönhet med. Det var en rå sådan, vacker i sitt förfall. Storslagna landskap och ett folk som sedan länge glömt sin egen storhet. Det var inte samma som vad han mindes det som. För sig själv jämförde han tikens hemland med Numoori från hans minnen. Ett annat land än vad det var idag.
     Eldarin? Det var inte vad han mindes språket som. Trots det var det utan tvivel detsamma. Förändrat över tid, men fortfarande tillräckligt lik för att han skulle känna igen det. Hon talade om en gammal dialekt och ett gammalt hjärta. Det var något i hennes uppenbarelse, sätt att tala, som gjorde Even nyfiken.
     ”Ah, jag har inte hört det kallas eldarin förr. Är det från ditt hemland? Jag känner det som sorgesången. Núrlaer.” Han kunde se glädjen i hennes blick. Kunde nästan känna de känslor hennes anlete inte visade, i luften. En delad nyfikenhet. ”Jag har inte haft användning av det på länge. Min-” Han avbröt sig själv med en tankfull min. Lägre fortsatte han på nordspråk ”- mentor? Vad var-” innan han bytte tillbaks. ”Hon som lärde mig är tyvärr inte längre kvar i livet.” Han skrockade lätt. ”Jag är nog lite ringrostig.”

Nùrlaer, sorgesången. Hon hade aldrig hört språket benämnas med det namnet, men att det var samma gick inte att ta miste på, trots att vissa ord och uttal verkade skilja dem åt.
    "Ja, min ras kallar den äldre dialekten eldarin."
Hannen tog till orda igen. I tålmodig tystnad väntade hon på att han skulle finna rätt ord. Men det verkade slippa undan hans grepp.
    "Jag beklagar." hennes röst tog en sorgsen underton.
Hon visste allt för väl hur det var att förlora de som stod en nära till döden. Det långa liv hennes ras blivit givet men var både en gåva och en förbannelse.
    "Åh." sade hon med ett kort skratt. "Jag vill påstå att ni gör väldigt bra ifrån er för att vara ringrostig."
Leendet låg kvar på hennes läppar.
    "Vem var hon?"
Nyfikenheten syntes i hennes ögon. Framför henne stod en gråvarg som talade hennes modersmål, och som lärt av en (för henne) okänd individ. Vem som varit hannens mentor var en fråga hon mer än gärna önskade veta svaret på.

”Jag tackar ödmjukast.”  Han sänkte blicken i en kort bugning åt hennes komplimang. När han såg upp på nytt var det med viss nostalgi. Något sentimentalt som tycktes söka sig in i hans anlete när han tänkte tillbaka.
     ”Lossëa. Hon var ädel och ärofull.” Han mindes inte mycket av henne. Kanske hade Snövit aldrig varit hennes namn, men det passade. För nu. Det spelade ändå ingen roll längre. Hon hade uppfyllt sitt syfte för länge sedan. ”Jag ber om ursäkt, det säger nog inte mycket. Där är nog ingen mer kvar som minns henne. Hon har varit borta länge.” Längre än en livstid.

Hon kunde se hur hennes fråga tog honom tillbaka till en annan tid. Ett mjukt leende spelade på henne läppar.
    "Ett vackert namn."
Oreliel studerade hannen. Hans val av ord hade fångat hennes intresse. Det var ingen mer kvar som mindes henne. Levde hon måhända ett ensamt liv, utanför gemenskap, eller var han själv äldre än vad man kunde se med blotta ögat?
    "Vet ni vem som lärde henne den ålderdomliga dialekten? Det är få individer som talar den nu för tiden." hon mötte hans blick. "Jag har inte hört den talas sedan jag lämnade mitt hemland."

”Jag vet tyvärr inte säkert”, erkände han. Det var ingen lögn, inte egentligen. Han förstod att det var hennes familj som lärt henne, men visste inte vem eller vilka hon lärt av. Det gick att gissa, såklart, men inte veta.
     ”Det finns en plats här i landet, har jag hört, där du kan höra sorgesången sjungas än. Tårarnas träd? En plats söderut. Där kanske finns fler som hört sången och sjunger dess melodi.” Åh, Even var väl bekant med det stora trädet i söder. Det var ett av få ting han kände igen från innan han vaknat igen. Even mötte Oreliels blick igen efter att ha låtit sin vandra tankfullt.
     ”Det låter på dig som att du vandrat den här världen väldigt länge. Förlåt om jag överstiger min rätt, men du ser inte ut som en varg som vandrat hela landet och fler länder därtill.” Det var tydligt att han syftade på hennes ålder. Gammalt hjärta, hade hon sagt. Hon valde ord och ställde frågor som inte hörde till en ung, naiv varg. Talade om sitt hemland som vore det en livstid sedan hon lämnat det. ”Var ligger ditt hemland? Om jag lever länge nog så låter det som en plats värd att besöka.” Hans leende var ärligt.

Hon visste vilket träd han talade om. Det var ett väldigt vackert område, men hon undvek det om hon kunde.
    “Trädet är mig bekant. Men jag har bara hört dess sång vid ett tillfälle, och jag har heller aldrig mött en annan individ som förstått orden.”
Det fanns en sån sorg i sången att även de som inte förstod orden kände den. Hon hade inte klarat av det. Det hade känts som om hon skulle splittras i tusen bitar. Bara minnet av den fick hennes sorg att öka.
    “- ser inte ut som en varg som vandrat hela landet och fler länder därtill.”
    “Skenet kan bedra.” skrattade hon med en lätt stämma.
Hennes egen livslängd var långt över den vanliga i Numoori, och inte heller speglade den hennes utseende i det här landet. I hennes egna hemland var hennes ålder ingenting särskilt.
    “Åh. Mitt hemland ligger en lång vandring härifrån.” hon mindes att det tagit henne många år att komma till Numoori. “Över havet och lite längre.”
Hon kunde sakna Aranor något otroligt till och från, men hon trivdes i Numoori. Det fanns någonting visst med de unga individerna. En lättsamhet hon hade haft svårt att finna i Isilóth.

Even hummade tankfullt, och nickade åt hennes ord. Över havet och lite längre. En lång resa. Han hade sett land utanför Numoori, hade vandrat genom dem själv. Men det var så länge sedan. Ännu längre sedan än många av de förändringar han sett ske här. Det var inte säkert att något av det han en gång känt fanns kvar utanför. Kanske, men kanske inte. Inte för att det spelade någon roll nu. Hans leende blev snedare, och han ryckte på axlarna när han svarade.
     ”Kanske lite långt för mig då.” En road ton lekte i rösten. Han tog sig närmare tiken, och släppte henne med blicken en stund för att se på rötterna hon låg ovanpå. Han följde snabbt rötternas skepnad med ögonen, innan han lugnt klättrade upp på dem för att komma i samma höjd som vargen.
     ”Du har inga berättelser därifrån?” frågade han, och lade sig ner på en rot i närheten av henne. ”Eller härifrån? Det låter som att du har haft tid att se mycket.” Nyfikenhet spelade i hans anlete. Ett kort skratt slapp ur honom. ”Mitt namn är Valdir, förresten.”

    "En dag kanske du gör den vandringen."
Det var egentligen omöjligt att säga. Men kanske. Kanske gjorde hon själv den vandringen igen, och återvände hem. Kanske.
    I tystnad följde hon den andre med blicken då han klättrade upp på en av rötterna och lade sig ner till rätta. Ett leende spred sig på hennes läppar då han frågade om hon bar med sig några berättelser, antingen från hemlandet eller från Numoori. Hon hade gott om berättelser från Aranor som hon gärna delade med andra. De var oftast de som Numooris vargar fann mest intressanta också.
    "Mitt namn är Oreliel." svarade hon och böjde lätt på nacken.
Hon speglade hans rörelser och gled graciöst ner i liggande ställning.
    "Jag har många historier från mitt hemland. Legender, myter, underhållande vardagshändelser från mitt liv där." hon log mjukt mot honom. "Så det beror helt och hållet på vad min herre önskar höra."

[Så, nu avslutar jag det här!]