Spänning tycktes ligga i luften. Det var som om allting höll andan. Väntade. Försiktigt började enstaka fåglar tala; ett säkert tecken på att morgonen var nära. Ljuset kröp sakta över horisontens kant och färgade himmelen i gula, blå och rosa nyanser. Trots att hon varit med om så många morgontimmar tidigare i sitt liv fann hon fortfarande magi i dem. Det fanns någonting speciellt i att uppleva himlens färgsprakande skådespel, fåglarna som vaknade tillsammans med solen, de friska om än kyliga brisarna som förde med sig dofter från långt bort. Oreliel stängde ögonen och lät vinden smeka hennes nätta ansikte. Hon drog ett djupt andetag. Doften av vått gräs, av björkens blad och av sommarblommor fyllde hennes nos. Hon kände hur det långa gräset omfamnade hennes kropp och hur hon nästan tycktes formas efter markens alla små skavanker och ojämnheter där hon låg. Ovanför henne viskade trädens lövverk i den försynta vinden. Fler fåglar hade stämt in i morgonens melodiska välkomnande i dungen bakom henne. Insekterna inledde surrande danser med varandra. Hon andades långsamt ut genom nosen och öppnade ögonen. Ett tunt moln av ånga steg upp mot skyn och hon följde det med blicken till det hade upplösts helt. Den mörka tiken såg mot horisonten och den stigande solen. Morgonens första timme var full av magi, och hon skulle aldrig tröttna på den.

[Kort ensaminlägg för att få en någorlunda feeling för henne]