Under ljudet av en Korps hesa skrålande traskade han, den ärrade kärleksgurun, fram genom frodigt gräs och med ett smekande solsken som tycktes finna alla små dolda öppningar bland trädkronornas täta lövverk. Han log gott. Tillfredsställt.  
I vanlig ordning följde han den rutt som kommit att bli hans egna lilla tillflykt när flocklivets sociala regler petade honom surt i sidan. Här, längst den sträcka som trampats upp till en enslig stig, fann han orken att dränka sig själv med uppmuntrande ord. Tikarna i flocken och deras eländiga humör. De reagerade inte längre på hans envetna försök till att svepa deras tassar från marken. Han fnyser barskt vid tanken, tänker inte låta deras bittra sätt sänka honom.
Kogans egna uppmålning av att gå med i en flock som TBB hade innehållit vidsträckta fantasier om hur deras honor slängt sig över honom, som insekter till ett ljus i mörker, när han charmant kurtiserat dem alla. Men så hade det inte riktigt gått till. Ännu.
Han skakar lätt på huvudet vid tanken på deras oförstånd till det uppenbara. På den fantastiskt vackra varelser han faktiskt är. Åh, om han bara kunde få dom att se. Öppna deras ögon. 
Ljudet av tassar mot bar mark får honom blicka upp samtidigt som en doft han missat når honom. Ett av Kalis yngel. Han brer ut ett behagligt leende. Kanske något fejkat, men vad gör det. Med en mjuk rörelse vänder han sig om och sätter sig på stigen. "Phenex!"brölar han ut.

[Asså om du inte vill fortsätta för det tagit för lång tid, elelr för att du inte känner fört får du avsluta om du vill... Jag hade helt glömt detta <'3 Men svarar nu iaf] ¨

De vit kantade tassarna lät den mörka hannen ta sig över barrmarken med så litet som ett få knastranden ifrån hans steg. Gestalten rörde sig på en smått upptrampad stig somringlade sig fram mellan de väldiga stammarna som sträckte sig högt emot skyn. Vart han var på väg visste han inte, tankarna vällde sig i den mörka sinnet, och hade gjort det länge nu. Saknaden efter den rent kroppsligt veka systern var som ett varande sår i hans inre, det tog tid att läka och distraktionerna var inte tillräckligt många för att hjälpa mycket. Hela hans uppväxt hade varit präglad av träningen och viljan att vara bäst, vetskapen att de var alla födda till en ätt av storhet, en ätt mäktigare än någon annan. Vars blod var heligt. Styrka, kroppsligt så som psykiskt, var allt man eftersträvat, och känslor ingick inte direkt i utbildningen. Även om systern varit svag i kroppen så var hon en del av ätten, och han själv hade sett prov på hennes psykiska styrka och envishet många gånger, och han visste inte hur han skulle hantera hålet hon lämnat efter sig.
 Han hade tappat koncentrationen till omvärlden, och hade modern sett honom hade han definitivt fått betala för det. Kogans stämma överraskade honom och han såg upp. Som tur var hade hannen ännu inte kommit inom synhåll. Ingen behövde få veta att han varit ouppmärksam.
 Hanen var ingen som Phenex lade stor vikt vid, hans beteende runt tikarna var rent utav patetiskt och föga imponerande i ynglingens ögon, men eftersom han inte hade någon egentlig anledning att undvika hanen så gick han honom till mötes, utan att riktigt svara på hans brölande.
 När den mörka gestalten syntes mellan stammarns såg han bara frågande på honom med ett neutral minspel. Han brydde sig inte mycket om vad hanen tyckte eller kände och behövde därför inte visa något annat.
"Kogan" hälsade han simpelt med en uttråkad röst, som inte alls talade för tankarna som virrade inom honom.

[Udda som fean, ursäktar igen, är så ringrosting med honom och vet inte riktigt när i hans lista denna ska vara men har et hum om det tror jag??]