”Akta så du inte ramlar”, sade Umbra när Erlig tog ett nytt, särskilt vågat skutt mellan några av de gamla välta kolonnerna till vad som en gång kanske varit en sal. Nu stod bara ruinerna av väggar och gångar kvar, gamla stenblock och välta pelare. På sina ställen höll de övervuxna väggarna fortfarande upp ett ostadigt tak. På andra ställen växte oändligt stora träd genom öppningar i vad som en gång varit tak men som numer låg i rösen där stora rötter sprängde fram. Många skulle beskriva det som en vacker plats.
     Det fanns tydliga spår kvar efter den flock som en gång funnits här. Umbra hade passerat i området flera gånger, men hade aldrig närmat sig reviret. Deras dofter fanns inte längre kvar. De hade inte varit här på länge, men deras spår var inte helt borta. Marken var upptrampad, hård på sina ställen efter otaliga tassar som vandrat mellan stenformationerna. Där fanns lyor grävda av vargar, som nu huserade djur av många andra slag. Stenar och träd var på sina ställen släta efter att ha använts för att klättra eller gnida sig mot.
     Umbra såg på medan Erlig landade på nästa kolonn, endast för att halka och snubbla framlänges ner på marken på stenstockens andra sida. När Umbra hoppade över den fallna kolonnen så fann han valpen på andra sidan, snabbt sprattlande för att komma på fötter på nytt så att han kunde låtsas som att inget hänt.
     ”Försiktigt, Erlig.” Umbra gav den unga dimmvargen en lätt knuff i baken för att hjälpa honom upp. Så som hans egna föräldrar gjort för så länge sedan. Erlig växte snabbt. Umbra hade funnit honom för ett par månader sedan. Valpen hade varit så liten då. Han var fortfarande inte särskilt stor, men mer gänglig i formen än knubbig. Erlig ruskade luggen ur sitt ansikte och såg tillbaks på Umbra med ett brett flin, innan han satte av med ett nytt skratt, mot nästa sten han kunde hoppa på. Umbra följde efter.
     Doften av en annan varg nådde honom när Umbra passerade under ett halt valv, klätt i tjocka lianer och flikiga blad. Erlig sprang i förväg medan Umbra stannade upp för att se sig om. Det var en doft han kände igen. Inte någon han var bekant med, men en han känt förut. Han kastade en blick efter Erlig och såg att valpen var upptagen med att gräva vid en trädrot. Erlig mötte hans blick för en sekund, innan valpen återgick till sitt grävande, och Umbra vände för att ta reda på varifrån han kände igen doften.

Hon visste inte hur länge hon hade suttit där och funderat när ett valpskratt klingade mellan ruinerna. Med ett ryck såg hon sig omkring, osäker på om skrattet endast varit i hennes minnen eller om hon inte längre var ensam här. Med nyfiken blick granskade hon ruinerna på nytt i jakt på valpen som skrattat. En skugga lösgjorde sig från skuggorna intill en av ravinväggarna. Doften hade inte nått henne ännu och hon kisade för att granska den mörka figuren. Det var något bekant med sättet som den rörde sig på, som en vän som hon glömt eller en bekantskap för länge, länge sedan. Vargen rörde sig mot henne och hon kände igen den doft som kom smygandes med honom. Hon fortsatte att betrakta honom när han rörde sig närmare, hon kunde nu urskilja fläckar där solen lyste på honom. Han var bekant härifrån, men hon kunde inte placera honom. Trots tomheten blev hon nyfiken. En gäckande bekantskap från ett lyckligare liv. Hon gick igenom minnen från sin tid i skogen, möten, hennes utflykter… Svansen ryckte till när hon trodde sig kunna placera den fläckiga hannen. Nästan tveksamt reste hon sig upp och hoppade ner från stenhögen hon suttit på för att gå honom till mötes. Deras möte må ha varit kort, men hon hade inte träffat tillräckligt många fläckiga vargar för att glömma honom.

”Genomresande genom bergen? På den stig du känner bäst?” sa hon frågande när de hade kommit tillräckligt nära varandra. Ett litet leende ryckte i hennes mungipa trots att hjärtat var lika tungt som innan, det var ju inte han som hade skrattat.

”Jag undrade just var jag kände igen dig ifrån”, svarade Umbra när vargen kom honom till mötes. Hon var stor, betydligt större än vad han själv var, med skarpa blå tecken. Det var samma tik som han mött i bergskedjan norr om här. Det var bara ett vagt minne, ett kort möte som knappt var värt att kalla ett möte alls. Umbra sökte sällan sällskap. Han undvek ofta vargar han mötte längs vägen. Det var enklare så. Tiken hade inte varit något annorlunda. Men han mindes. Han kände igen hennes doft. Nu berättade den kanske mer än vad hon själv önskade berätta. Han kunde känna doften av en annan varg, doften av landskap som han också kände igen. Flockdoften hon burit då var inte längre närvarande. Det var däremot en annan. En som han förstod var vad som bidrog till tröttheten bakom hennes ögon. Sorg?
     Han mötte hennes blick med ett trevande leende. ”Inte för att vara oartig”, började han. När han fortsatte så pendlade blicken menande ut över ruinerna runtom. ”Men du tillhörde flocken här, inte sant?”

Hon nickade med ett lågt hummande. Det var sant att deras möte varit flyktigt och hon mindes det inte tydligt, bara att han varit på genomresa.  Han hade inte inbjudit till längre samtal, men det var ju också förståeligt om han bara velat resa igenom utan avbrott.
Hade han varit så liten förra gången också? Det hade han säkert varit, hon var ju ändå väldigt stor…
 Doften i hans päls avslöjade att han inte längre vandrade ensam även om hennes hjärna inte ville registrera mer än så. Blicken gled över stenruinerna när den fläckiga frågade om hon inte varit medlem av flocken. Hon flackade lite med blicken och man kunde tydligt se att hon blev stressad.
”Ja, jo, det… är jag väll fortfarande.” hon kunde inte hålla blicken stadig på honom ”Men vi har flyttat, så nu bor vi i lövskogen… Jag och en vän är utskickade på ett uppdrag…” hon tystnade. Det verkade oklokt att berätta mer för en okänd varg, även om han verkade vara trevlig och deras uppdrag egentligen inte var hemligt. Hon kastade runt för ett nytt samtalsämne och fastnade vid den andra doften i hans päls.

”Du, ehh, reser inte ensam längre?” det var nästan inte ens en fråga, mer bara ett tvekande konstaterande ”Vad är förresten ditt namn? Vi hälsade aldrig riktigt på varandra sist.” det trevande leendet lurade åter i hennes mungipor när hon såg tillbaka på honom.

Flyttat. Det förklarade varför platsen blivit övergiven. Han hummade bekräftande vid hennes fråga.
     ”Min bror”, svarade Umbra. Han kastade en blick över axeln när Erlig, som om det vore planerat, började skälla på något som han troligtvis grävt upp. ”Erlig. Jag heter Umbra.” Han såg tillbaka på tiken. ”Du?”

Hon nickade när han berättade att det var hans bror som numera reste med honom, varför det förvånade henne att han hade en bror visste hon inte. När valpen skällde såg hon bort mot skallen och fick något frånvarande i blicken. Hastigt såg hon tillbaka på Umbra med en ny glöd i ögonen.
Det här var hennes chans!
Det var såhär hon skulle få tillbaka sina valpar. Hon insåg att han frågat henne någonting och hon blinkade flera gånger. Vad hade han sagt?
”Ehh, Tear.” svarade hon och log, mycket bredare än innan. Det var tur att universum skickat en så stilig hane. Hon tog ett steg närmare, ett lite längre steg än hon vanligtvis skulle tagit, och kom tillräckligt nära för att verkligen kunna möta hans blick.

”Stannar ni här, länge?” frågade hon med en tydlig paus och la huvudet på sned. Hennes känslor verkade ha fått nytt liv och var i det närmaste besatta, det här var tvunget att funka. Problemet var att hon inte visste hur man skyndade på sånt här. Det ända hon någonsin gjort hade varit att bekänna sin kärlek och det var ett säkert kort för att skicka iväg Umbra med svansen mellan benen. Trots att hon inte visste vad som skulle göras höll hon obesvärat fast hans blick med ögon som talade bättre än hennes tunga gjorde.

Umbra stod kvar när Tear tog ett steg närmre, trots att han tvingades höja blicken för att se henne i ansiktet. Han besvarade hennes leende, om än mindre än hennes eget.
     ”Det beror på. Varför undrar du?” Umbras min förblev övervägande saklig, men hans ögon mildrades i förståelse när han fortsatte. ”Vill du ha sällskap?”

Hon blev stärkt av hans leende och svepte med svansen som uppskattning. När han frågade om hon ville ha sällskap vände hon bort blicken i en generad gest, men hon kunde inte låta bli att le.

”Det skulle jag faktiskt väldigt gärna vilja ha.” sa hon ”Men jag skulle behöva hjälp med en sak.” Hon var inte helt säker på hur han skulle ta det när han fick reda på vad hon ville ha hjälp med, det var ju ändå en rätt stor grej som hon behövde hjälp med.

Han stod o-blinkande för ett ögonblick, innan han svarade. ”Med vad?”

[Så fantastiskt långt ]

Hon tvekade i några sekunder innan hon öppnade munnen. Det här var en konstig fråga, det insåg hon, men det var också hennes ända chans att få tillbaka valparna.
”Det är så att jag blev av med mina valpar och…” hon tvekade en halv sekund innan hon fann mod att fortsätta ”..jag vill ha nya.”

Nu var det bara att vänta och se vad han skulle göra.

Tear bekräftade Umbras aningar, men det som följde var kanske inte vad han väntat sig. Det var inte en fråga någon brukade ställa en främling. Inte något som man brukade be om hjälp med, men han förstod vad hon syftade på. Det ryckte lätt i hans öron, ett av dem tillfälligt vinklat bakåt när han lyssnade efter Erligs skratt. Valpen var fortfarande i närheten, men längre bort nu. Umbra förblev tyst en stund, leendet hade falnat till en neutralare min.
     ”Okej”, svarade han. Han kunde se känslorna flyga över Tears anlete, men visade själv ingen större förändring. Han såg på henne med ett sakligt lugn. ”Okej”, upprepade han, och nickade som för att bekräfta sina egna tankar. ”Hur hade du tänkt att..?” Han nickade på nytt, åt henne den här gången.

Han var okej med det.
Tacksamheten som hon kände syntes i ögonen även om hon inte uttryckte den. Hon gav honom ett litet leende, nästan som att hon tackade honom. Även hon lyssnade efter valpens stämma innan hon svarade honom, men beslutade att den var tillräckligt långt för att det inte skulle vara någon fara. Nästan förstulet såg hon sig omkring, de stod ändå på en relativt öppen plats och hon skulle föredra om de flyttade på sig.

”Kom.” sa hon och vände sig om för att gå in i en av de mindre förfallna ruinerna.

(Avslutat)