[Paxat till Jodano] 

Så var hon tillbaka på Azhekaslätten. Efter att ha följt Mishi till Ötamons gräns, vände Asami tillbaka för att fortsätta sin vandring. Hon hade ju faktiskt ett uppdrag att tänka på, även om hon trivdes bra i Mishis sällskap. Tanken slog henne att hälsa på flocken Trinity i Ötamon, men sedan kom hon på att det vore mycket bättre att komma tillbaka och ha slutfört uppdraget än att gå dit utan att ha uträttat någonting alls. Så trots att det, av två skäl, tog emot lite att lämna månens skog hade hon gjort det, och nu vandrade hon återigen i Azhekas gräs.
  Ynglingens tankar var på långa villovägar och hon var långt ifrån uppmärksam på sin omgivning. Hon hade hört talas om historierna som berättades om den här platsen. De skrämde henne lite, även om hon inte tänkte erkänna det för någon, men hon var trött på att vara lilla ängsliga, kraftlösa Asami. Hon tog inte sagorna på för stort allvar, de var just sagor, men det var ju inte helt omöjligt att det fanns något litet korn av sanning i dem heller. För att inte skrämma upp sig själv i onödan gick hon som bäst och försökte distrahera sig själv.
  Hon tänkte på mamma och pappa och flocken, och på hur stolta - och imponerade - de skulle bli av hennes bedrift. Faktum var att inte ens Asami hade trott detta om sig själv, men när hon kom att tänka på hur modig hon var som inte lät sig skrämmas av några spökhistorier, blev hon både glad och varm inombords. Hon kunde riktigt föreställa sig allas miner när hon mötte dem efter att ha gjort det som ingen av dem trodde att hon klarade av.
  Det mullrade till lite ovanför huvudet på henne, och ljudet ryckte henne ur sina funderingar. En aning oroat sneglade hon mot himlen - skulle det snart bli oväder? - och såg sig om efter en plats att söka skydd. När hon inte fann något suckade hon och fortsatte tvekande, men höll ett vakande öga på himlen ifall det skulle bestämma sig för att slå om.

Ögonen smalnade av när lawaren synade varelsen som fångat hans intresse. En ung liten sak, med uppmärksamheten helt åt annat håll. Hade det inte varit för det kortare gräset i området hade han nog inte ens lagt märke till henne. Jodano suckade, ett frustrerat uttryck i sitt ansikte. Inte den han letade efter, men kanske kunde valpen vara till hans hjälp. Om inte, var det ett sätt att fördriva tiden.
   Den tydliga tveksamheten i hennes steg gjorde Jodano misstänksam om att detta inte var en varg som var van området. Doften hon bar med sig var för honom okänd, och han gissade att hon kom norröver eller kanske från de östra delarna av landet.
   Han harklade sig ljudligt för att påkalla vargens uppmärksamhet. "Hörru!", ropade han, men gav henne inget utrymme till att svara. "Du har inte stött på en drös loppbitna argbiggor nyligt?" Lawaren stegade obekymrat närmare den främmande honan; huvudet vilandes i linje med ryggen så väl som den resta, lätt krökta svansen. "Diomhair", utvecklade han, nu inte mer än en steglängd från den andra. "Arga, svåra varelser. Vandrar i grupp och biter skallen av dig om du så mycket som vädrar deras doft." Något av en överdrift kanske, men inte särskilt långt från verkligheten heller.
   Han fnös fram ett kort skratt som lät mer forcerat än glädjefyllt, en glimt av nostalgi i den röda blicken. Jodano hade råkat på flockens medlemmar vid fler än ett tillfälle. Till och med haft nöje att möta deras ledare - den ack så välkomnande Dorcha. Charmerande tik så länge hon inte hade tänderna om ens hals. "De är vanligtvis svåra att missa", avslutade han något tankfull i rösten och tog sig tiden att se ungvargen nedifrån och upp.
   
[FÖRLÅT! Hade helt glömt av det här rollspelet D;]

Asami, som sneglat på himlen som om vädret kunde slå om ifall hon inte höll ett öga på det, märkte inte främlingen förrän denne var alldeles nära och harklade sig för att påkalla hennes uppmärksamhet. Något förvånat studerade hon den andre vargen. Det var en vuxen, med mörk päls och en man i gröna kulörer, och om inte hans abrupta intrång i hennes drömmar överraskade henne, så gjorde frågan som han hasplade ur sig det. En drös loppbitna argbiggor? Asami skakade försiktigt på huvudet. Som det lät verkade inte främlingen stå på särskilt god fot med dem just nu i vilket fall.
    Näst på tur kom ett namn, eller vad hon antog var ett namn. Diomhair. Det sa henne inget, men när hanen fortsatte fick hon bita sig hårt i tungan för att motstå impulsen att rygga tillbaka av skräck. Biter skallen av dig? Asami strök förvirrat öronen bakåt och samlade mod för att fråga: "Jag har inte sett dem. Brukar ... brukar de hålla till på Azhekaslätten? Och biter de verkligen skallen av en om man bara vädrar dem? Om de gör det, varför letar du efter dem i så fall?" Hon ville verkligen inte befinna sig i närheten av sådana typer, och plötsligt kände hon sig mycket mindre än sina femton år, och hon önskade att hon inte gått ensam ändå. Men om det hanen påstod var sant, kunde hon inte förstå varför han tycktes leta efter dem. Det var verkligt dumt att söka fara, i Asamis mening. Om Diomhair hade sina domäner på Azhekaslätten, gjorde hon förmodligen bäst i att försvinna så fort som möjligt. Inte för att hon verkligen trodde på att de skulle bita skallen av någon för en sådan sak, men ... Hon var knappt mer än en valp, och hennes skalle var förmodligen ganska enkel att bita av om man verkligen försökte. Inte hade hon några krafter att försvara sig med heller.

[Ingen fara!]

Jodano skrattade, klart road av valpens reaktion. "Man kan ju tycka att ett sånt pack inte bara går upp i rök." Han rörde sig runt henne i en hårt sluten cirkel; tog sig tiden att se över vad det var för en liten virrpanna han stött på. Hon verkade menlös, nästan harig i hur orden ramlade ur munnen på henne alldeles för snabbt. Det var nödvändigtvis inget negativt. Jodano undrade hur mycket han kunde bre på historien om Diomhair. "Jag har sett dem hugga för mindre. Råkar du dessutom på dem när månen är som fullast är chansen stor att du offras i någons guds ära." Han skakade avfärdande på huvudet. "Vidskepligt trams, om du frågar mig."
   Efter att ha cirklat runt främlingen ställde Jodano sig på nytt framför henne, avståndet mellan dem lite för litet för några som precis träffats. Han såg på henne med orubblig blick. Lite nyfiken var hon allt. ”Diomhair må va loppbitna varbölder med aggressionsproblem, men de är också förbannat slafsiga. Lämnar allt möjligt efter sig.” Det gjorde Jodanos liv lite roligare – och lättare – de dagar han inte ville jaga. I samband med att ett flin sträcktes över hans läppar, smalnade blicken av. "Det är där jag kommer in."

Främlingen cirklade runt henne, liksom stängde in henne, och fastän hon helst ville sno runt så att hon kunde hålla koll på främlingen, beslöt hon att stå kvar, frysa fast i marken och stirra ängsligt framför sig. Då och då passerade den vuxne hennes synfält ändå, och hon gjorde sitt allra bästa för att se modig ut. Tänk om han var en av de där Diomhair? Tänk om han tänkte döda henne och bita skallen av henne? Asami svalde hårt för att få bort klumpen i halsen och stirrade framåt, fast besluten att inte visa att hon var rädd. Tankarna rörde sig så fort i huvudet att hon knappt hörde vad främlingen sa, men det var mest otäcka ord ändå. Något om att hon kunde bli offrad till någon gud. En liten del av henne var nyfiken, på honom och på Diomhair, men en större del av henne ville helst inte höra mer.
    “Det låter inte som om du är särskilt bra kompis med dem.” Slutligen stannade främlingen framför henne, för nära för att hon skulle kunna lita på honom men om hon backade skulle han fatta att hon var rädd, och det … fick han inte göra. Hon visste inte vad som skulle hända om han gjorde det, men det var inte bra. Nyckeln till att vara modig är att låtsas som om man är det. Asami lyfte envist blicken och såg hanen i ögonen med sina egna — det ena blått, det andra brunt. Ignorerade storleksskillnaden gjorde hon också, tvingade sig att sträcka på sig och visa att hon inte var rädd. Diomhair var slafsiga. Lämnade allt möjligt efter sig. Det var där han kom in. Hon låtsades som om uttalandet inte skrämde henne hälften så mycket som det gjorde och sa, med så normal röst som möjligt:
   “Så du är som deras dammsugare?” Det obehagliga leendet i den andres ansikte fick henne nästan att komma av sig, men när hon väl sagt det kändes det lite bättre — tanken på främlingen som en dammsugare var faktiskt lite rolig. “Städar du åt dem? Äter upp deras gamla byten?” Asami blev faktiskt, av någon skum anledning, så pass lugnad av tanken att hon vågade ta ett litet steg närmare honom och skrynklade ihop ansiktet, som man gör när man tänker på något äckligt eller väntar in en katastrof. “Smakar det inte äckligt? Om det är gammalt, menar jag. Man kan bli sjuk av gammalt kött. Det är bakterier och … det är inte bra.”

Det stod tydligt att valpen försökte göra narr av honom, men Jodano såg inte kopplingen. Dammsugare? Han ville tro att uttrycket var något påfund tiken själv hittat på. Det fanns ingen damm på Azhekaslätten och det område Diomhair rörde sig över. Och vad hade dammen med deras slafs att göra? Det var ett långsökt försök om något. Sorgligt, men skrattretande.
   "Städar du åt dem? Äter upp deras gamla byten?"
   Någon hade visst fått skinn på nosen. Jodano välkomnade den plötsliga vändningen och brast ut i ett kvävande skratt så kraftigt att han var tvungen att sätta sig ned.
    "Dra mig i svansen och kalla mig Delsin. Var kommer du ifrån, lillsprätt?!" Han drog framtassen över ansiktet, en dramatisk gest för att torka tårarna ur sina ögon. Aurinkos flammande kulor, vad hade han gjort för att förtjäna sådan underhållning? Valpen var inte bara virrig men också dum. Jodano undrade roat i vilken sorts fantasivärld hon levde, där färska byten sprang henne till mötes varje dag.

[Alltså, jag har inte ens en ursäkt till varför jag varit så fruktansvärt seg. Har bara varit lat och livet har strulat. Det är helt okej att se detta som avslutat och/eller PMa mig, ifall du vill bestämma något avslut. Förlåt igen <3]

Hon tyckte inte om Jodano, inte alls. Han gjorde henne illa till mods med sitt prat om ilskna flockar som bet skallen av folk och hon ville inte vara kvar här längre. Han frågade var hon kom ifrån, men hon ville inte berätta det, ifall han skulle få för sig att hälsa på eller kanske dra med sig sina arga kompisar, och Asami hade ingen lust att bjuda in dem till hennes hem i Ötamon. Så hon rätade på ryggen och mötte hans blick, för även om hon kände sig osäker fick hon spela vidare. 
    "Jag ska nog gå nu", sa hon bestämt, "jag har saker att göra, faktiskt. Och det har nog du också, om du letar efter folk." Hon nickade för att understryka sina ord och samlade mod för att klämma ur sig ett trotsigt "trevligt att träffa dig" bara för att, och sedan skyndade hon förbi honom. Det var ändå ingen lögn; hon hade massa saker att göra. Uppdraget hon fått fanns fortfarande kvar, hon måste fortsätta på sin resa. Hon hade inte tid att stå och munhuggas med en främling.

[Avslutat!]