Ria kände ingen som helst skam i att lämna Shady bakom sig, hon hade blivit vek, avskyvärd, hon kände nästan skam över att hon en gång i tiden sett upp till den hårda ledarinnan, det fanns inget som skulle kunna få henne att återvända bak dit, inget förutom en sak, en sak som hon tänkte hålla inlåst i fängelset som var deras hjärna, att tänka det som deras fick hennes mun att fyllas med avsmak, det var hennes kropp, spelar ingen roll ifall Lea hade varit först, det var nu Rias kropp, hon var starkare, hon var bättre, hon var helt enkelt perfekt på alla sätt som den andre inte var det.
Hon lade sig lugnt i skuggorna och lät känslan av att inte vara fullständigt blind sjunka in, hon kände a smådjur som flydde då hon var ett stort rovdjur, hon kände av hur de begrav sig ner i sina hålor och deras rädsla var så påtaglig att hon kunde smaka den och hon njöt av varje sekund här i skuggorna, hon ångrade inte sitt val en sekund, Shady kunde ruttna därute på Slätten om det skulle vara så.
Men det fanns en liten del av henne som lät Leas känslor komma fram, Lea kände skam, hon kände sig vek, vilket var rätt, men ändå fel enligt Ria, hon var vek, hon borde skämmas, men inte över ett val som Ria hade gjort, hon borde skämmas över det hon var.
Skammen växte sig större och Ria visste vad det innebar, hon hade inte lagt tillräcklig kraft på att hålla tillbaka den vekes sinne, och snart stod istället den vänligare av de två sinnena på darrande ben, skulle hon våga ta sig tillbaka? Skulle hon våga röra sig ner på slätten för att söka upp Shady?
Shady skulle nog inte vara så nådig om hon återvände, men å andra sidan hade inte Shady varit sig lik på sistone, så hon kunde inte vara säker, hon rörde sig ut mot skogens kanter med darrande steg, hon hade inte like bra kontroll över deras krafter som Ria var och kunde därför inte se något, hon visste inte hur hon skulle kunna ta sig tillbaka, allt mindre hitta Shady utan blicken, hon hade inte varit den dominanta personligheten tillräckligt länge för att vänja sig vid känslan av att inte ha någon syn.
Hon gick åt hållet de kommit från och stannade upp och doftade för att se om hon kunde följa sitt eget spår tillbaka.
Hon hade vandrat en liten stund när hon lade sig ner för att vila, hon var återigen ute på slätten, vilket hon endast visste för att solen värmde upp hennes mörka fäll istället för att skuggorna smekte den lätt.
När hon låg där och hämtade andan väste Ria i hennes sinne, hon hatade solljuset, hon hatade slätten och Lea svalde skrämt, när Ria var arg brukade hon lättare kunna ta över kroppen och så var det även denna gång och snart ställde sig Ria upp igen och började vandra tillbaka norrut, hon hade gjort ett misstag i att inte fokusera på Lea, ett misstag hon inte skulle göra om...

[Ensamroll, vänligen svara ej]