(Ensaminlägg)
Solen sken från en blå himmel. Det var en riktigt vacker dag med vinden som smekte gräset utan att vara kall och rufsade om i den mörka tikens päls. Hennes blå ögon såg ofokuserat ut över ingenting, upptagen av sitt eget stormande inre.
Hon hade förlorat dem. Tomheten var bedövande. Hur kunde hon ha förlorat dem? Det borde komma tårar men hon var för tom för att kunna gråta, sorgen var för stor. Hur kunde hon ha förlorat dem? De hade varit i henne, och nu var dem inte det, och hon skulle aldrig få tillbaka dem.
En rosslande suck lämnade henne och hon verkade plötsligt se bergen runt omkring sig. Hon såg upp på topparna som omgav den lilla dalen hon satt i. Valparna skulle aldrig se det. Blommorna klättrade upp längs bergssidorna och gjorde att det såg alldeles mjukt ut.
Ögonen blev väldigt blanka och hon blinkade för att få bort tårarna som ville komma. Kunde hon inte bara få känna en sak i taget? Det var fruktansvärt när känslorna bara trasslade in sig i varandra och inte gick att reda ut.
Hon var tvungen att få tillbaka dem!
Hon reste sig upp och började vandra runt. Blicken blev stirrig när hon snurrade runt och åter såg sig omkring.
Hon måste få tillbaka dem... Med alla medel möjliga.
När hon började ta sig ut ur dalen var stegen vingliga och inte särskilt målmedvetna, men hon var fast besluten att få tillbaka sina valpar.
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: Nej 