Dagen hade inte gått som planerat, till en början hade det visserligen gått bra, hans ysslor var gjorda och allt var omhändertaget, han skulle inte behövas på ett tag, och fadern hade all hjälp han kunde få, Kasai hade inget sätt han kunde hjälpa på och verkade mest vara i vägen. Sen så tog det också hårt på honom att se Fadern och inte kunna hjälpa på något vis. Han behövde en paus, och var i färd på att vandra en kort bit på nytt, eftersom hans förra vandring blivit avbruten av Virel, det var dock inget han ångrade. han var glad över att Virel fått en plats i flocken, att han kunnat hjälpa denne att finna ett hem.
 Det verkade dock inte som om denna vandring också skulle klippas kort, då han knappt hunnit utanför reviret då två dofter slog emot honom, den av Blair och Blod. Hans hjärta hoppade upp i halsgropen och stannade där.
Vad som helst utom Blair. Hjärtat kom igång igen, slog hårt mot bröstkorgen, paniken tydlig i hans ögon. Kasai kände knappt den bruna fakargen, hade mött honom totalt tre gånger, den första där de båda hade varit beredd på att döda varann. hur han fullkomligt förändrats i Kasais ögon visste han inte själv, men nu kunde Kasai knappt tänka tanken på att han skulle vara borta.
 De tvefärgade benen sattes i rörelse i en snabb galopp mellan trädens stammar medan han mässade i huvudet, inte Han, inte igen. Fadern hade varit mer än nog, han mindes det allt för väl.
 Mellan träden kunde han skymta Blairs vingar, utfällda, han kunde även skymta svart päls. Han saktade in, gick förvånat framåt. Blair andades, lättnaden i hans väsen var total. Han hade inte träffat hanen sedan han räddat livet på Black, men hade allt mer tagit upp hans tankar, förbjudet. Blair hade fortfarande inte reagerat på att Kasai komit dit, men nu när han var närmre kunde han se en annan, svart varg där. Hon låg livlös, pälsen helt matt och under dem båda låg en pöl av blod, som dock marken redan dargit åt sig. Hur länge dem legat där gick inte att säga.
"Blair?" Hans röst mjuk, trevande. Han tyckte se spår av tårar i hanens ansikte. Det tedde sig fel i Kasais huvud, han hade aldrig ens tänkt tanken på att det var möjligt. Blair höll alltid huvudet kallt, han hade sprungit in i ett hav av vargar som tillhörde en rivaliserande flock, och sedan med självsäkerhet kommenderat över dem. 
 Den udda blicken landade åter på den mörka tiken, han såg inte tillräckligt av henne för att veta vem det var.
"Vad här hänt?" Sättet Blair låg över kroppen gjorde det uppenbart att det var någon han kände, någon han ville beskydda. Han tog några steg närmre, men stannade sen, osäker.

"Blair?"
   Rösten fick Blair att vakna med ett ryck. Han hade inte menat att somna, men det hade varit svårt att hindra ögonlocken från att sova igen. Nu såg han omtöcknat upp, och försökte förstå vad som hände. Blicken var sömndrucken och suddig. Allt han såg var en mörk skepnad, som närmade sig. Blairs vingar var fortfarande beskyddande svepta kring Shady. Främlingen tog ytterligare något steg närmare, men stannade sedan.
   Blair morrade, dovt och hotfullt. Han var visserligen förvirrad, men han kunde se hur främlingen tog sig närmare. Över Blairs döda kropp att någon tog sig fram till Shady. Orden som den andra sa drunknade i ljudet av fakargen puls som rusade. På mindre än ett ögonblick hade Blair kastat sig mot den andre med kraft nog för att slå omkull inkräktaren. Han slutade inte morra. Ursinnigt såg han ner på den andra, och upptäckte att han kände igen vargen. Kasai? Vad gjorde han här?
   "Åh, det är du", sa Blair. Ilskan hade inte försvunnit från hans röst, men han lät inte längre hotfull. Hanen återvände till det kalla liket. Där svepte han vingarna runt Shady, och ignorerade därefter Kasai. Ville hanen stanna fick han det. Blair brydde sig inte.

Den bruna hanen hade ryckt till, hade sovit med vingarna runt det kalla svarta liket. Ur den mörka, något mindre, hanen steg snart ett morrande, dovt, hotfullt. Inga ord var blandade i ljudet, bara ilska, så kraftfull att Kasai nästan kunde ta på den, och innan han visste ordet av det tumlade de runt på marken, Kasai snart fastklämd under Blairs muskulösa kropp, hans tänder blottade, bara någon decimeter ifrån Kasais ansikte. Han vände bort huvudet, drog det så nära marken han kunde. Blair verkade först inte ens se vem han var. Men snart dog morrandet iallfall ut, och kort efter dök ett igenkännande uttryck upp i hanens ansikte, och han bekräftade snart att han kände igen Kasai, dock var rösten fortfarande islken, även om den inte längre bad med sig hot. 
 Så fort den brune konstaterat att Kasai inte var en främling rörde han sig mot liket igen, någon som Kasai nu kunde känna igen som ledaren över Occultos, och när Blair stått över honom hade han sett blodet i hans päls, över bogen.
 Han ville inte dra slutsatser, utan låg förbryllad kvar på rygg, betraktade Blar där han med stor omsorg lindade in kroppen i sina vingar igen. Kasai kunde känna hur en värk lindade sig kring sitt hjärta, scenen var så vacker, men ack så fylld av sorg. Smärtan i bröstet ömmade, tårar bildades nästan i hans ögon. Det var så bissart. Han sörjde ledarinnan till fienden, sörjde varghyndan som tagit Ophelia ifrån dem. Men mest av allt sörjde han för Blair, det skulle krävas en del för att få den varghanen till det är tillståndet.
 Ännu hade han inte gjort något försök till att flytta på sig, varken närmre dem eller längre bort, han hade inte ens vänt sig åt rätt håll. Inte för att han inte vågade, han hade bara inte förmått sig att störa när Blair åter lagt sig till rätta. Med oändlig försiktighet började han röra på sig, så tyst han bara kunde. Blicken låg på Blair, och Shady som han beskyddade. Kasai's tankar surrade omkring varandra i huvudet, om Blair, hans tvetydliga natur. Hur han så osjälviskt riskerat sitt skinn genom att blint rusa in på reviret för att rädda Kasai's far. Hur alla bevis nu pekade på att han dödat sin Ledarinna, men hur han nu låg lindad om hennes kropp. Kunde han verkligen gjort det? Det tedde sig udda i hans sinne, men vad visste han?
 Kasai förstod, samtidigt so han itne hade någon aning. Försiktigt reste han sig och backade undan, fortfarande så att han var i närheten.
 När han kom till platsen hade Blair sovit, helt oskyddad, omedveten om världen tills dess att Kasai talat. Han ville inte ens tänka på hur det gått om det varit någon med ont uppsåt i tanken, eller om det hade varit någon annan än Blair som tagit Shadys liv, om de kom tillbaka. Inga fler meningar utbyttes mellan dem, inga behövdes.
 Kasai lade sig, lätt ihop kurad, vid ett träd där han hade uppsikt över hanen, och lade sedan huvudet på tassarna. Blair kanske inte ville ha honom nära den avlidne, men Kasai ville inte lämna honom ensam, ville att han skulle veta att han inte var ensam. Tänkte förneka det för alla som frågade, eventuellt till och med sig själv så fort det hela var över, men tills dess tänkte han ligga där, bevaka över den Brune som han helt plötsligt hade så mycket att tacka för. 

Avslutat