Den grå bevingade vargen ligger uppe i ett träd och vilar. Nedanför trädet ligger resterna efter ett byte. Vargen har ätit sig mätt och ligger nu och däser på en gren. Ögonen är slutna och han ser ut att sova. Men öronen vippar fram och tillbaka och vittnar om att han fortfarande är vaken. Men han slumrar lite. Det var en god måltid och mer än vad han ätit någon gång sedan han anlände till Numoori. Hanen har börjat återhämta sig sedan sin flygning över havet. Han börjar känna sig som sig själv igen.

Fåglar sitter högre upp i samma träd och kvittrar. De har insett att vargen tänker låta dem vara så de sjunger för glatta livet. Det är ett behagligt ljud. Deras sång vyssjar vargen. Det är inte långt kvar tills solen har avslutat sin färd över himlavalvet. Det börjar skymma. Men vargen känner ingen hets i att försöka finna en passande och skyddande sovplats för natten. Han ligger kvar i trädet. Han kan sova i trädet. Det gör han ofta. Det är svårare att smyga sig på honom när han är uppe i ett träd. Det är en strategisk plats han har valt.

[PAX TILL BLAIR]

Vad i... ? Det var med förvånad blick som Blair såg upp på den sovande vargen i trädet. I och med det kommande mörkret hade Blair sökt sig mot den välbekanta eken. Eftersom Ronia fortfarande var borta, så ville han inte sova vid just deras ek. Istället brukade han välja ett av de liknande träden några meter bort. Det brukade gå bra, förutom att det nu redan låg någon i trädet. På den bekvämaste grenen, dessutom.
   Blair närmade sig försiktigt. Marken under honom var mjuk och gav inte från sig några ljud. Vant dirigerade han undan sin doft, så att den inte nådde den andre. Han tänkte inte skada vargen, men ännu hade han ingen lust att ge sig tillkänna. Det var en annan fakarg, klädd i grå päls. På närmare håll kunde Blair se hur öronen fortfarande rörde på sig. Den andre sov alltså inte - inte helt, åtminstone.
   Fakargen bestämde sig för att han kommit nära nog. Han harklade sig lågt, men högt nog för att den andre skulle höra.
   "Det verkar som om du redan tagit den bästa platsen", konstaterade han.

Han märkte inte att den främmande vargen närmade sig. Kanske hade den grå vargen redan börjat sjunka längre bort i sömnen. Men han vaknade av ljudet av främlingens harkling. De gröna ögonen slås upp och huvudet lyfts. Blicken fästs på den mörka vargen nere på marken. Även denna bevingad. Ett lätt flin placeras på den grå vargens läppar.
"Bästa platsen säger du? Jag kan förstå varför". Svarar han. Om främlingen förväntar sig att den grå vargen ska flytta på sig så får han tänka om dock. Den grå har redan gjort sig bekväm på den här grenen.
"Men trädet har fullt av bärande grenar. Finns säkert en någorlunda bekväm för dig med". Lägger han till. Öronen står spetsade och stilla på den grå vargens huvud nu. Fokus ligger på främlingen på marken. Själv har den grå hanen inte mött på särskilt många andra bevingade vargar. Förutom mor. Av syskonskaran var det bara han själv som ärvde genen för vingar. Men familjen har inte varit samlad på länge. Nog för att han inte har något emot att vara ensam. Men någon ensamvarg är han inte.

Någorlunda bekväm - ja. Men bäst? Blair suckade dramatiskt, men kunde inte hejda ett snett flin. Efter att ha muttrat ett lågt 'nåväl' slog han ut med vingarna och tog sig upp på en gren i jämnhöjd med den andre. Den var lite smalare, men Blair nöjde sig med den. Den dög bra för en konversation. Han var alltför paranoid för att överväga att spendera natten här, i närheten av främlingen.
   "Ny till Lövskogen?", frågade Blair utan omsvep. Han hade huserat runt här ett tag nu, och hade någorlunda koll på de vargar som rörde sig igenom. Främlingen var däremot ny för honom. På närmare håll studerade han hanen. De ägde samma gröna ögon, vilket roade honom.

Den grå hanen studerar främlingen när denne tar sig upp i trädet. Själv har den grå vargen alltid fascinerats av andra bevingade vargar. Denne dessutom har lika gröna ögon som han själv. Öronen klipper till på huvudet. Den grå hanen släpper inte främlingen med blicken. Även om han tillåtit den andre att joina honom uppe i trädet så släpper han inte på misstänksamheten för det. Men en trevlig pratstund behöver inte sitta fel. Den grå hanen har inte hunnit se så mycket av Numoori ännu och information är viktigt om han ska ta sig dit han vill. Öknen behöver han finna. Men just nu har han inte bråttom att lämna den här skogen. Det är en bra plats att samla kraft på. Den grå hanen är något smalare än han brukar, men ändå inte mager. Pälsen något raggigare och han doftar salt av hav. Den väg han tog in i landet.
Ny till Lövskogen? Frågar främlingen. Den grå hanen nickar lätt.
"Ja, men jag har inte tänkt stanna allt för länge". Svarar han.
"Du själv då?" Han bollar tillbaka frågan och hoppas på svar.

"Jag har varit här ett tag nu", svarade Blair. "Och lär inte komma härifrån på ett tag heller." Det sista var sant, och det retade honom. Trots att han inte riktigt trivdes i Lövskogen, så kändes det som att han slagit sig ner på ett nytt revir. Fakargen hade kunnat låta sitt svar vara, men kände sig tvungen att lägga till:
   "Jag skulle däremot inte kalla det mitt hem."

Jag har varit här ett tag nu.
Och lär inte komma härifrån på ett tag heller.
Den grå vargen tippar huvudet knappt märkbart på sne. Lär inte komma härifrån? Han förstår inte vad den andre menar. Han hade tänkt fråga men den mörka främlingen lägger till.
Jag skulle däremot inte kalla det mitt hem.
Den grå vargen andas lugnt ut innan han inser att den mörka främlingen har tystnat och förmodligen inte kommer lägga till något mer nu.
"Så du har något här i skogen som håller dig kvar? Någon du väntar på?" Han kan inte låta bli att känna sig nyfiken. Han vill veta mer. Även om informationen i sig inte är av nytta för honom.
"Tillhör du flocken som bor här... Isil Anar?" Han har inte så här långt inte märkt av någon flockdoft på den andre. Själv är den grå vargen fortfarande säker på att han inte har klivit över någon revirgräns. Så den mörka är förmodligen inte här för att be honom snällt att dra dit pepparn växer. Men man kan väl aldrig riktigt vara säker.

Ja, det var väl ett bra sätt att beskriva det på. Blair väntade på något, det kunde han känna, men han visste bara inte vad. Något som skulle få honom att sträcka ut vingarna och lämna Lövskogen. Ett mål, ett syfte. Han höll nästan på att missa främlingens nästa ord, men de fick honom att skratta.
   "Isil Anar? De töntarna?" Blair skakade tydligt på huvudet med ett snett leende. "Även om jag ville, så nej. Jag har, öh, en mindre fördelaktig historia som hindrar mig från att gå med." Blair drog sig till minnes att den andre sagt att han inte tänkte stanna särskilt länge.
   "Du tänker inte gå med, eller?" Hanen kände lite för mycket som Blair själv för att Blair skulle kunna tro att han ville gå med i familjeflocken. Tanken på sig själv i IA fick det åter att rycka i Blairs mungipor, men han tryckte snabbt undan det lilla leendet.

När främlingen kallar Isil Anar för töntar så kan inte den grå hanen hålla sig för skratt. Det är bra. Nu får han två vargars synvinkel på den där flocken. Det är bra.
Han låter skrattet dö ut när den mörka hanen talar ife. Mindre fördelaktig historia som hindrar honom från att gå med.
"Så du vill gå med?" Frågar han. Han fick en känsla av det på sättet den mörke uttryckte sig.
Du tänker inte gå med, eller? Nej, den grå skakar på huvudet.
"Nej, jag har ett bättre mål i sikte". Svarar han och hoppas på att han inte kommer behöva söka allt för länge. Men först borde han lämna den här skogen och faktiskt försöka finna öknen.
"Vad menar du med att du har en mindre fördelaktig historia". Han låter nyfikenheten vinna.

"Nja", svarade Blair med nosen lätt rynkad. "Om jag hade kunnat, hade jag inte gjort det. Det är väl just att det inte är tillgängligt som gäckar mig." Främlingen ämnade tydligen inte heller att gå med - han hade ett bättre mål. Blair undrade vad det kunde vara, i tid med att den gråa frågade om hans historia.
   "Vad sägs om att jag berättar min historia om du berättar om ditt mål?", erbjöd Blair med ett skarpt leende. Inte för att han var ovillig att berätta, utan snarare för att han var nyfiken på vad den andre hade i tankarna.

Tydligen är Isil Anar inget för sen mörke främlingen. Tristan kan förstå honom. Vad han har hört så verkar inte Isil Anar en flock som han alls skulle kunna tänka sig att gå med i nån gång nånsin.
Han kan inte låta bli att skratta lätt igen. Främlingen är inte dum. Utbyte. Information mot information. Undrar vart det kan leda. Vems information är mer värd?
"Kör i vind. Men du berättar först". Svarar han. Nyfiket ser han på den mörke främlingen. Intressant med en historiestund.

Det skarpa leendet hängde sig kvar i någon sekund vid den andres svar, men han slätade snart ut ansiktet. Istället la han på sig en neutral min.
   "När jag var liten", började han. "Var jag med i en flock. Occultos, hette vi." Namnet sved i hjärtat, men han fortsatte utan att röra en min. "På den tiden var vi grannflockar nere i Kawazatri. Det hade kanske kunnat fungera, om vi nu inte hade haft så olika inställningar. I alla fall. En dag kidnappade vår ledare en av deras valpar, och sedan dess har de hyst ett intensivt hat mot alla som kommer från Occultos." Blair tystnade, och ett kort flin svepte över läpparna.
   "Black, ledaren, har också ett personligt ogillande mot mig sedan han kom på mig när jag flirtade vilt med hans dotter. Sedan är jag rätt dryg, så jag skulle väl säga att alla de här anledningarna tillsammans är en ganska solid grund för du-är-inte-välkommen." Han vände blicken, som hade glidit iväg, mot den gråa.
   "Vad är ditt mål?"

Tristan lyssnar på vad den mörke berättar. Ännu ett flocknamn. Occultos. På vad den mörke berättar så låter det som att de båda flockarna har olika syn på saker. Dels efter vad Tristan fått berättat för sig tidigare om flocken Isil Anar. Öronen klipper till på huvudet när den mörke tystnar. Sedan kommer frågan. Vad är Tristan's mål?
"Jag och mina syskon föddes i Numoori. Vår far kom från en flock i öknen. Senare splittrases går familj och jag och en av mina systrar följde med vår mor ut ur Numoori. Planen är att hitta flocken i öknen. Jag flög över havet för att komma hit". Berättar han. Han nämner inget om att möta upp systern igen. Förhoppningsvis finna de andra syskonen. Och hoppas på att få chansen att gå med i flocken i öknen. Tristan väljer att inte nämna några namn. Det behövs inte för tillfället.

Blair lyssnade noga. Flocken i öknen? Vilke- jaha. När det gick upp för Blair vilken flock den andre syftade på suckade han tyst.
   "Devils?", frågade han hjälpsamt. "Om det är dem du letar efter så kan det vara bra för dig att veta att de inte längre är kvar i Öknen. De är i Blodbergen, senast jag hörde." Om främlingen verkligen tänkte ansluta sig till dem tänkte Blair inte nämna att Occultos slagits mot dem.

Devils. Inte konstigt att den mörke visste vilken flock han talar om. Det drar lätt i mungipan på den grå hanen.
"Blodbergen?" Frågar han.
"Vart ligger det?". Det har han själv ingen aning om men den här informationen var verkligen viktig. Nu behöver han bara hitta systern.

I en smidig rörelse tog sig Blair ner från trädet. Vid rötterna fanns en plätt med jord där inget gräs växte. Med en skarp klo ritade han upp en rektangel.
   "Här är vi", sa han och tryckte ner klon i ett litet hål i nordöstra sidan av rektangel. "Här är Öknen." Han drog ner tassen till den högra nedersta hörnet. Där gjorde han ett litet hål. Sedan flyttade han tassen till det vänstra hörnet, och sedan lite upp.
   "Här är Blodbergen", avslutade han. "Om du träffar på fler på din vandring kan de säkert justera din kurs, men nu har du i alla fall grunden." Fakargen kastade en blick upp mot den gråa, innan han återvände till sin plats i trädet. Det var en ful karta, kunde han konstatera, men det var svårt att vara noggrann när man ritade i jord. Dessutom skulle det bara förvirra främlingen om han började måla in alltför många detaljer.

Tristan sträcker ner sitt huvud så långt han kan utan att falla av grenen när den mörke hoppar ner till marken och börjar rita en karta i jorden. Den grå hanen får dock inse att han själv behöver hoppa ner till marken för att kunna se bättre med tanke på att skymningen för ljuset dunkelt. Så han gör det. Han lämnar sin plats på grenen och landar smidigt på marken. Av vad den grå hanen kan se så verkar det som att det är väldigt långt till Blodbergen. Speciellt om man tar vägen via Öknen. Men nu behöver han förmodligen inte ta sig hela vägen till Öknen.
Den mörke tar sig tillbaka till den gren han legat på och Tristan för sedan detsamma. Placerar sig på den bästa grenen igen.
"Tack för informationen. Det hjälper verkligen". Säger han och ett lätt flin placeras på hans läppar. Nu behöver han bara finna sin syster och berätta informationen för henne med.

Blair muttrade ett kort varsågod, men sa annars inget mer. Konversationen hade saktat in. Istället nöjde han sig med att kika upp mot himmelen. Innan solnedgången var den alltid fylld av rosa moln. Att vara däruppe brukade vara magisk. Han avundades inte andra vargar för att de var bundna på marken. 
   En liten suck lämnade Blair, och han vände blicken mot främlingen - som han fortfarande inte visse namnet på.
   "Nä, jag ska dra mig", sa han. Mjukt tog han sig ner på marken. "Namnet är Blair, förresten." Den brune såg sig inte om, utan gick lugnt därifrån. Nu behövde han hitta ett bra träd någon annanstans.

Tristan hade lagt sig bekvämt på grenen igen och försökte memorera den mörke's karta. Han är tacksam för informationen.
Nä, jag ska dra mig.
Den gröna blicken fästs på främlingen igen och följer denne när han tar sig ner till marken igen.
"Tristan". Svarat Tristan och känner sig lite besviken att inte det här mötet kunde vara längre. Han tycker inte jättemycket om att vara ensam.