Den stora gyllene hanen vandra ensam omkring som vanligt. Det är en vanlig syn när det gäller denna hane. Han är inte så sällskaplig av sig. Dock är han mer säker på sig själv. I alla fall efter mötet med Murderotic. Han fick svar på en hel del. Vart han kommer ifrån till exempelt. Men han är inte säker på vart han ska. Murderotic's ord ekar i hans skalle. Hon ska leta upp honom när hon har uträttat vad hon ska. Zodiac väntar. Men väntan är heller inget han uppskattar. Han har varit en vandrare i hela sitt liv. I alla fall så länge han kunde minnas. Innan mötet med sin syster. Syster. Familj. Han trodde han var helt ensam. Han är mer förvirrad än han var innan. Men ändå känns allt mycket bättre. Men kroppen skriker efter att få röra på sig. Vandra. Det är endast då han slipper tänka. Bara hänge sig åt vandringen.

Det är en härlig höstdag. Solen skiner. Perfekt. Denna gyllene hane känner sig alltid som starkast när solen kastar sina värmande energifyllda strålar på hans kropp. Han stannar upp en stund. Ruskar på sig. Sen fortsätter han vandra. Slätten ligger tillsynes öde. Men man kan inte lita på att den är det. Man kan inte lita på någonting. Det har denna hane lärt sig den hårda vägen. Lita inte på någon. Inte ens på de som du tror dig stå närmast. Vandra. Det är vad han är bra på.

[Pax till Diablo]

Med högtburet huvud och bestämda steg vandrade Diablo igenom Numoorislätten, ljudlöst. jakten hadde varit underbart lyckat i morse. Blicken vandrade över området tills den blev bemött av ennu ett bytesdjur en bit bort, de betade i flock. ett milt leende spred sig över hans svarta läppar, och han drog in bytesdjurens doft. Leendet avtog en aning, det var inte bara bytesdjur han kände, utan en främlings doft. han ryggade tillbaks en aning, det var som om han känt denna doft förr, den var bekant. Diablo's blick smalnade en aning då han började att känna ett hat växa sig större inombords, men varför denna doft var så väl igenkänd visste han faktiskt inte. Men om det var någon han träffat förr så skulle det krävas ett mirakel att denne hane, som han kände på lukten att det var, skulle känna igen honnom.
Även om han själv var helt förändrat, till och med doft, röst, kropp, allt. till och med hans rasdrag, han tillhörde inte längre någon ras, ingen alls. Så skulle det krävas ett mirakel för de gamla främlingarna, bekanta och även vänner att känna igen honnom. Det som kunde avslöja vem han var var då hans namn, och om denne hane skulle vara en fiende så skulle han vara tvungen att ljuga om sitt namn, men bara utifall att. Diablo vela starta om på nytt egentligen, men, det var svårt då han inte hadde kunde komma på ett namn att kalla sig själv, förutom de namn som många kände till, och han hade ju så många fiender. Skulle han då komma dem nära och.. eller tillräckligt nära dem för att få veta en del om dem, och sedan, sedan kunde han utrota dem ifrån deras svagheter och minnen. Ett brett leende spred sig på hans svarta läppar. Men han bar huvudet högt och vandrade emot doften.
men och andra sidan kanske han kunde bli vän med gamsla fiende, fiender som egentligen kunde bli hans närmaste vänner bara Diablo själv inte haft dessa raseriutbrott. Leendet avtog men de onda planerna fanns fortfarande i bakhuvudet, alldrig förr hadde han känt sig så hämskt som nu, vart tog hans egoistiska självförtroende vägen?


(Förlåt för sent svar, men jag har inte riktigt varit på pepp att rolla de senaste dagarna.)

[Märkte inte ens att du svarat. XD Så uppmärksam är jag. Sorry.]

Den gyllene hanen fortsätter vandra. Vinden drar mjukt i pälsen. Han har vinden i ryggen. Så han kan inte använda nosen för att upptäcka främlingar som kommer framifrån. Men han är inte blind. Synen fungerar utmärkt och det är inte mycket som undgår hans skarpa blick. Den vassa gyllengula blicken. Rosorna följer honom i hans spår. Där han placerat tassarna växer vackra praktfulla rosor upp. Men en meter bakom honom försvinner de igen. Åter ner i marken. Rosorna gör som de vill. Han orkar inte bry sig. Men rosorna är även utmärkta spanare. Han kan sända ut dem för att lätt upptäcka hinder i vägen. Eller förföljare bakifrån. Så det är rosorna som först vittnar om främlingen. Men inte långt senare kommer även denne i blickfånget. Med en sådan kroppshydda kan väl endast de blinda missa honom. Zodiac stannar upp. Avståndet är fortfarande stort mellan honom och främlingen. Men han låter främlingen ta de sista stegen. Öronen står spetsade på den gyllenes huvud. Han studerar främlingen. Ett ytterst ovanligt utseende. Det är väl inte varje dag man får se en varm med horn? Zodiac är dock inte den pratglada typen. Det är sällan han är den som startar en konversation. Han är sällan den som först yttrar någonting alls. Kanske hoppas han svagt på att alla främlingar som kommer i hans väg har annat för sig och fortsätter vandra förbi honom. Men det är sällan det blir så. De flesta nu för tiden verkar vara så sällskapliga att de blir glada för allt sällskap de kan finna. Zodiac trivs bäst ensam. Det är få vargar han faktiskt uppskattar sällskap från. Väldigt få.

Diablo granskade främlingen, allt var det en hane, en vacker sådan. (han är inte bög.. >.>) Ett ögonbryn höjjdes och han lade kvickt märke till de rosor som plötsligt växte fram ur marken, sedan försvan. vad var det för kraft? Några rosor kunde vell inte skada.. eller? Diablo var en sådan egoist så han såg ned på många och deras krafter, men innerst inne, bakom allt egoism och så, då hadde han helt andra tankar. Tankar som lät trevliga, eller någorlunda iallafall. hanen granskade den gyllende hanen, han stannade och det märktes på hanen att han inte tänkte yttra sig först, nåväl. -Hejsan. sade han milt och med en grov mörk röst, så typiskt den som var stor och grov. Den lila blicken granskade honnom, blicken var vänlig, men oläsbar till de andra tecknen.

(Sorry för kort XD)

Rosorna som alltid följer honom är Itrozo-rosor. Taggarna är giftiga. Zodiac är självklart själv immun mot giftet eftersom han utsätts för det dagligen. Rosorna är vackert blodröda. Farliga skönheter.
Den vassa gyllengula blicken studerar den större hanen. Synar denne. Ena örat klipper till när främlingen yttrar sig. Hälsar. Zodiac nickar kort.
"Hej själv". Svarar han. Hans röst är kylig och dryper av likgiltighet. Hans stämma kan inte beskrivas på annat sätt än vass. Präglad av att alltid klara sig själv. Inte lita på någon. Men bakom vassheten. Under kylan och likgiltigheten är det nog ändå en behaglig röst att lyssna på. Inte för mörk men inte för ljus. Inte för sträv men inte för mild. Zodiac har en naturlig dominant hållning. Svansen hålls alltid något höjd för att den är så lång. Han vill inte att den släpar i marken. Det är onödigt och bara jobbigt att rensa pälsen från skräp och smuts. Huvudet hålls höjd även det. Men hållningen är ändå förändrad på ett sätt. Förut struttade han omkring och hade inget emot att mucka gräl med alla han mötte. Visa sig stöddig. Herren på täppan. Nu är det bara naturligt dominant. Inte för uppstudsig men inte heller underkastande. Han är helt enkelt inte ute efter att bråka hela tiden. Och han är heller inte intresserad av att dra på sig onödiga skador.

Zodiac brukar inte stanna för något som inte intresserar honom. Och hittills har han inte funnit något intresse i denne främling. Men främlingen verkar inte ge sig. Tydligen ska ett samtal dras upp. Främlingen presenterar sig som Diablo. Zodiac nickar kort för att bekräfta att han hört främlingen.
"Mitt namn är Zodiac". Presenterar han sig själv. Vill främlingen veta något mer? Zodiac har ingen lust att själv ställa en massa frågor. Men han kan väl ge lite tid till att svara på frågor om främlingen har fler. Eller komma med andra svartkommentarer om det skulle behövas. Förhoppningsvis blir det här mötet kort. Zodiac gillar att hålla möten korta. Speciellt så främlingen han möter inte är intressant. Det finns ju undantag som han redan har mött. En del har han inget emot att möta igen.
Det ligger liksom ett gyllene sken omkring Zodiac's kropp. Men det skenet drunknar lätt i solens klara sken denna dag. Men hade det varit mörkare. T.ex. kväll eller natt. Då hade han glödit som själva solen själv.

En fråga om vädret. Zodiac fäster blicken på det gyllene klotet på himlen. Att se rakt in i solen har aldrig varit några problem för honom. Han blir inte bländad som alla andra. Men ändå blinkar han en gång och fäster åter den vassa gyllengula blicken på främlingen. Denne Diablo.
"Det är alltid vackert väder när solen lyser". Svarar han med en stämma som skulle kunna ses som behaglig och varm om den inte var smittad av likgiltig kyla och drypande vass. Ändå är Zodiac ännu inte på sådant humör att han skulle vilja mucka gräl. Det har han inte varit på länge. Och speciellt inte efter mötet med Murderotic eftersom han fått mycket mer att tänka på nu. Det är som att den lilla valpen börjar ta plats inom honom igen och han växer upp på nytt. Dålig beskrivning men det är kanske det närmaste man kan komma?

Såklart det alltid är vackert väder när solen är framme. Men för Zodiac är det alltid extra fint eftersom solen skänker honom sin energi. Han känner sig extra stark och pigg när solen skiner. Men det betyder inte att han alltid använder energin han får. Han brukar lagra den. Man vet aldrig när man kan behöva den som bäst.
Diablo frågar om de ska gå en sväng. Zodiac blir lite fundersam över den frågan. Men han döljer det väl. Han är väldigt bra att ha kontroll över sina ansiktsuttryck. Det är bara kylan och likgiltigheten som syns. Men fundersam blir han ändå över frågan. Det har han blivit några gånger efter mötet med gamen. Det är inte så att alla hanar får honom att undra. Men sådana frågor. Som om de ska gå en sväng. De känner ju inte varandra. Ett samtal brukar gå ut på just det. Att samtala. Inte att röra sig samtidigt. Visst om man trivs i den andres sällskap och det är passande så är en jakt inte helt fel eftersom mat behöver alla ju. Men att bara gå?
Zodiac döljer väl de inre frågorna och nickar bara kort.
"Visst. Varför inte". Säger han bara lugnt och kyligt. Han tycker ändå det känns konstigt. För de har inte direkt kommit in i ett samtal. Och vad finns det att samtala om egentligen? Någon borde komma på ett ämne att tala om. Men det är inte Zodiac's starka sida eftersom han levt ensam så länge.

Zodiac följer med denne Diablo som om det vore det mest normala i världen. Vandrar vid Diablo's sida. Det känns lite underligt. Dels med tanke på storleksskillnaden. Men storlek är inte alls. Visst kan det handla om mer styrka när man är större. Men det betyder inte att man går vinnande ur striden. Om det nu blir en strid. Zodiac hoppas att det inte blir det. För han är inte på humör för det. Han har ingen lust helt enkelt. Nog gillar han smaken av andra vargars blod och kött. Det är en ren festmåltid. Men han ser ändå inget intressant i att börja slåss med denne Diablo. Dels för att denne främling inte verkar vara så hotfull. Men man kan aldrig veta. Det är bara allt för mycket jobb att börja slåss med någon annan.

Om han tillhör någon flock? Ja, det är väl en vanlig fråga att ställa när man möter någon. För det finns rätt många flockar i detta land och de flesta man möter brukar faktiskt tillhöra en flock. Men Zodiac kan inte säga att han är en av dem. Han har inte tillhört någonting på väldigt länge.
"Nej". Blir hans svar. Kort och enkelt.
"Du själv då?" Han bollar tillbaka frågan. För det är trots allt en fråga som ändå spelar roll på ett eller annat sätt. Och att samla på sig så mycket information som möjligt om andra och framför allt flockar kan vara av stor betydelse senare.

Avslutar det här rollet nu. Behöver plats på tidslinjen. :3
Tycker du att de ska mötas igen så är det bara att maila. ^^
[AVSLUTAT]