Hennes ökenhjärta slog stadigt under huden på henne när Shanti lät sin turkosfärgade blick svepa över landskapet. Gult. Sandfärgat, enformigt, tråkigt. Fastän hon med varje andetag längtade sig allt längre bort från detta, hindrade något henne från att gå. Var det hennes ökenhjärta som höll henne kvar? Var det familjen? Hon kanske inte var redo att lämna dem riktigt ännu. Men samtidigt kände hon med visshet att hon inte skulle vara kvar i Öknen särskilt länge till. Här hade hon fötts, här hade hon lärt sig gå och tala och använda sina krafter, här hade hon levt alla sina år. Kanske var det dags att söka sig utåt nu, lämna den trygga Öknen bakom sig och upptäcka det som fanns utanför.
   Med en uttråkad suck sparkade Shanti upp ett litet sandmoln med tassen när hon gick. Öronen, som var större än hos en vanlig varg och nästan såg lite komiska ut, klippte ihärdigt för att fånga upp ljuden från omgivningen. Benen var smala och långa, inte en bergsklättrares starka benstomme - faktiskt hela Shantis kropp var liten och slank som en ökenräv. Men hon hade aldrig behövt lida för det, tvärtom - här testades kroppen på andra sätt. Här var en kraftig kroppshydda bara till hinders.
   Hon befann sig inte långt ifrån lyan, även om hon inte kunde se den längre. Hon kände lukterna. Mors trygga, varma soldoft, brödernas. Som enda tikvalp i kullen kände hon sig lite utstött, även om hon inte riktigt visste varför. Det var knappast så att hon intresserade sig särskilt mycket för flickiga saker. Kanske blev det så när man levde i ett så isolerat område som Öknen, där hårda krav ställdes på en för att man skulle överleva. Hon brydde sig helt enkelt inte.
   Sandmolnet hon rört upp finfördelades till gult damm som virvlade upp i nosen på henne, och Shanti fnös irriterat. Denna förbaskade sand!

[Paxat till Zarko och Qauaz!]

Zarko hade inte varit i öknen särskilt länge men han hatade den redan, värmen var en annan sort än den han var van vid, det var en ljus sorts värme, där Lavaöknen hade ett mörkare sorts värme, en värme som kom underifrån, den som värmde när man skulle sova, öknen var tvärtom, värmen kom uppifrån, den var torr, den gjorde en yr, han ville ut ur öknen och vidare för att se vad som fanns på andra sidan den.
Han sneglade ibland bakåt för att se så att hans bror var kvar, han skulle aldrig erkänna det högt, eller knappt ens till sig själv, men var brodern inte kvar när han kollade bakåt skulle han nog gå tillbaka för att hämta upp honom, han var inte redo att lämna honom ännu, det här klimatet var inte tillräckligt härdande, det var motsatsen till, det klippte bort liten bit av folk hela tiden tills det knappt var något kvar, om han lämnade brodern här skulle han säkert bara magra bort och dö, och det var inte det han hade som mål att göra.
Snart kände han doften av en annan individ och han visste att den snart skulle nå Qauaz också, hans ragg reste sig litet, oftast när han träffade andra vargar hade det slutat i våldsamheter, inte för att säga att han tänkte attackera denne mystiska främlingen, men han var redo att göra det om det behövdes.
Han hade stannat för att invänta sin bror för att diskutera med honom vad de skulle göra med denna oväntade händelse.

Det var i sitt heta, brännande, helvete som han kände en viss triumf i bröstet, an av de få grejer som fick honom att fortsätta gå. För han hade haft rätt. Det hade inte varit smart att direkt vandra ut i det här landskapet, som för många antagligen var väldigt likt de de kommit ifrån, men för dem som bott där i hela sitt liv var skillnaderna uppenbara. Värmen här var kvävande, torr och ljus. Kom ifrån solen mer än ifrån marken. Bytesdjuren var få, och helt ärligt hade han faktiskt inte sett ett enda djur som skulle kunnat mätta dem båda, endast små ödlor, och även dem för snabba för någon av dem två bröderna, iallafall i deras nya avtrubbade, trötta tillstånd. 
 Qauaz steg var sega, långa men energilösa, han tvekade så innerligt på sin broder, något han inte gjort förut. Han hade aldrig haft anledning att tveka då, men som det var nu? Värmen bet i hans hud, brände den som om det kom inifrån hans päls, som om han brann, och hans tassar brändes av sanden, han ville lägga sig ner och sova, bara strunta i värmen och sova bort den, och smärtan i huden när han rörde sig, men han tvingade sig framåt, efter Zarko.  En bris, så lätt och flyktig, ovanlig, välkommen, drog med sig doften av varg. Instinktivt stannade Qauaz upp först, främlingar har oftast slutat med bråk. Qauaz undvek dem helst. 
 Han satte åter benen i rörelse, de kändes tunga, speciellt sedan han stannat, och gick åter emot sin broder som stannat för att vänta på honom.
 "What do you want to do?" Trots att han bara för en stund sen tvekat på sin broder, och att det oftast var han som startade de flesta slagsmål han var i, så kunde Qauaz själv inte hantera en situation ifall någon blev aggressiv.

Shanti lyfte huvudet när lukten av varg kom seglande mot henne. Nej, förresten, inte en varg utan två. Hennes hjärta voltade av till lika delar spänning och förväntning. Hon var ingen räddhare direkt, men liksom de flesta ägde hon en inbyggd självbevarelsedrift. Hon var ensam, främlingarna dubbelt så många. Kanske starkare. Kanske ondsinta. Hon skulle inte ha särskilt mycket att sätta emot rent styrkemässigt om det blev en fight.
  Fast det skulle inte bli någon fight, intalade hon sig. Var det inte hon som för ett par minuter sedan beklagat sig över att vara isolerad från omvärlden? Här var hennes chans att få smaka lite på den. Det skulle vara dumt att inte ta den.
  Med blandade känslor fortsatte Shanti rakt fram, i ett sådant tempo där hon inte skulle springa in i dem, men oundvikligen korsa deras väg. Hennes päls smälte väl in bland sanddynerna, och hennes ökenhjärta slog hårt och stadigt medan hon närmade sig.
  Till slut fick hon syn på dem. Hon tvekade lite - här passerade hon ‘point of no return’ - men valde att brösta upp sig och fortsätta. När hon slutligen stannade, tillräckligt nära för att kunna studera främlingarna men ändå på behörigt avstånd, höjde hon hakan lite och försökte ignorera osäkerheten inombords.
  “Vilka är ni?” frågade hon. Blicken var skärpt och öronen rörde sig oupphörligt, sökte efter ljud från vargarna. Hennes kropp var på helspänn, beredd på vad som helst.

Zarkos bror kom snart ikapp och han sneglade på denne när han frågade Zarko vad han ville göra, helst av allt ville han bara tända eld på den nya fränlingen och vandra vidare, men han var trött och hungrig och hade ont i kroppen så det var inte den smartaste av idéer att trötta ut sig själv yyterligare så han suckade, han skulle göra något han inte var van vid, han skulle försöka ha en fredlig konversation.
"I don't know, I just... let's see what they want first, okay?"
Han lät nervösare än vanligt men han var inte nervös egentligen det var mer solen som gick åt hans huvud, han var absolut inte van vid att den gassade så.
Snart fick han se en figur på avstånd som verkade mindre än honom själv men ungefär i broderns storlek, den tilltalade depå ett språk han inte kunde och han vred lätt på huvudet innan han valde att svara.
"I don't understand what you're saying, Do you speak Nimorian?"
Han försökte att verka så ofientlig han kunde men det var ovant hos honom och med alla sina ärr hade han en ganska hotfull uppsyn.
Han sneglade mot sin bror och nickade mot främlingen som för att han skulle föra talan, Zarko var bättre på att slåss än konversera.

Shanti betraktade avvaktande de båda främlingarna, försökte avgöra hur allvarlig situationen var, om hon ändå inte skulle gå tillbaka till mamma och syskonen… Men samtidigt ville hon inte det. Hon ville vara tuff, stark, självständig. Shanti behövde bara Shanti för att må bra.
  De främmande vargarna liknade inte henne det minsta, om man bortsåg från de färgmässiga snarlika nyanserna. Mellan öronen på dem stack luggar fram, och på det hela taget såg de i hennes ögon rätt skumma ut. Men det var likväl inte rätt att döma någon baserat på dess utseende, visste Shanti, även om hon undrade om hon verkligen vill ge sig in i en konversation med dem just nu.
  Plötsligt pratade den ena hanen. Nimorian. Shanti vinklade skamset bakåt de stora öronen. Visst, hon kunde tala Nimorian, det lilla som modern lärt dem, men det var ingen vacker Nimorian. Ändå verkade det vara hennes enda chans att kommunicera med främlingarna.
  “A little”, sa hon nästan blygt, men gaskade upp sig och fortsatte mycket mer nonchalant: “Who are you two? And… what are you doing here?” Man märkte att hon stakade sig lite, eftersom Nimorian inte var hennes modersmål, men hon slätade över det så gott hon kunde genom att ge dem en genomträngande blick.

Brodern talade, och han lät nervös, något Qauaz inte var van vid att hans kulle göra, men han var lättad över att brodern inte direkt skulle gå på offensiven.
 Lite längre fram kunde snart de mintfärgade ögonen skåda en ljus varg vars fäll smälte in mot sandynerna så bra att det var mest dess rörelser som hade avslöjat denne. Qauaz och Zarko hade antagligen passat bättre in dem med ifall det inte varit för deras pastellfärgade manar.
 Främlingen stannade på ett avstånd, och såg allmänt spänd och nervös ut innan hon talade på ett språk vars ord var för honom helt okända. De lät avklippta och gutturala, som om de svalde en del av orden medan de talade dem.
 Öronen spelade osäkert på huvudet och han vände blicken till Zarko, som stod snett framför honom, då han talade, om främlingen inte visste Nimorian, vad gjorde de då?
 Dock svarade den yngre vargen på en hacking Nimorian, som om hon försökte uttala orden som hon uttalade sina egna. Det lät nästan lite fult tyckte han.
 Zarko tyckte dock att Qauaz skulle tala, och även om det var honom ovant lugnade det honom lite. Kanske minskade risken för ett slagsmål då?
 "I am Qauaz, and this is my brother Zarko" han gestikulerade mot brodern.
"And we are basically trying to find out way out of here" Han log lätt förläget, och det var tydligt att han var något nervös, han gillade inte att stå i centrum.
"Do you know any good places to go to come out of this desert?"

De båda främlingarna presenterades som Qauaz och Zarko. Inga namn som lät bekanta för hennes öron, men å andra sidan kände hon knappt till någon annan än sin egen familj, så det var väl snarare hon som var främling för omvärlden.
  “My name is Shanti”, sa hon.
Hon stod stilla på ett behörigt avstånd, på alerten ifall hon skulle behöva fly eller försvara sig. Det lät dock inte så på de båda hanarna. De frågade om hon visste hur man tog sig ut ur Öknen. Åtminstone var det så hon tolkade orden, även om hon inte var någon mästare på språket hade hon en del grundläggande kunskaper. Hon var lättlärd och smart, fattade kvickt. Ingen dålig elev. Nu klippte Shanti lite med de stora öronen, fuktade tungan och svarade.
  “To get out of here, you…” Hon avbröt sig, gav sig själv tid att komma på fortsättningen. “You can go that way. There lies the Desert of Lava.” Hon nickade åt Lavaöknen. “At least that's the only way I know. You can keep going in your current direction too, but I don't know what's there.” Hon skakade på huvudet för att understryka sina ord. Det lät hackigt och trevande när hon talade, men hon hoppades att de förstod ändå.

Främlingen introducerade sig som Shanti efter att brodern uppget deras namn till henne, han hade helst inte uppgett riktiga namn så fort men det var bara han som var paranoid och hade svårt att lita på främlingar.
Honans tal var lite hackigt och svårt att förstå men hon fick fram sin poäng, Zarko rullade lite med ögonen när hon hänvisade de tillbaka till lavaöknen, han tänkte inte återvända dit, hon sade också att de kunde fortsätta dit de var på väg men att hon inte visste vad som väntade där.
"I'll take my chances" 
mumlade han och såg mot horisonten, resten fick brodern sköta då han var mer socialt kompetent

Han fick ett namn på den yngre tiken, Shanti. Han undrade i en snabb tanke varför man egentligen bad om namn på främlingar, eller gav sina namn. Hur stor var risken att man skulle möta någon igen när man vandrade? Chansen för att minnas deras namn tedde sig än mindre i hans stilla sinne. Det var udda, men ansågs vara artigt, och han ville vara så artig som möjligt för att undvika något mer bråk. Inte för att den här unga tiken verkade kapabel till att göra någon skada.
 Det enda hon visste var lavaöknen de kommit ifrån, men det fanns säkert något dit de var påväg. Zarko skulle ta sina chanser, där i hade Qauaz inget att säga till om. Vort ifrån allt som de känt till, genom eld om det vore så. Zarko skulle ju ändå inte beröras. Låt Qauaz brinna, allt för ett mål han inte ens kände till.
"Thanks for your help" Qauaz röst var glädjelös, han hade hoppats på att få ett svar på vad som fanns bortom denna gudsförgätna plats.
"But we better get going" Han ville stå still så lite som möjligt i hettan, ville bort ifrån den brännande sanden.

Shanti klippte med de stora, trattformiga öronen för att uppfatta vad vargarna sade. Ögonen studerade dem båda vaksamt. Hon var liten och späd i kroppen, absolut ingen slagskämpe, och förmodligen ganska värdelös i strid. Hennes styrka låg kanske i snabbheten, men det var inget hon kunde förlita sig på. Krafterna var outvecklade och opålitliga att använda. På det hela taget var hon ett rätt enkelt byte, för den som var på det humöret. Lyckligtvis verkade inte Qauaz och Zarko ha något annat i tankarna än att fråga om vägen.
  Qauaz tackade henne för hjälpen. Vilken hjälp? tänkte hon bittert, frustrerad över hur lite hon förmodligen hade givit dem. Nu var hon kanske inte den mest hjälpsamma individen, men språket hindrade henne en del, och det kändes lite som om hon skämt ut sig av någon anledning, fast hon inte kunde upptäcka några slående grammatiska fel i det hon sagt. Det var bara … det kändes fel.
  Hon nickade när de påtalade att de borde fortsätta. Äntligen. Hon hade givit dem nog med ingenting redan, och ju fortare det här mötet tog slut så att hon kunde gå omkring, sparka i sanden och sura, desto bättre. Bara för att vara lite artig sade hon:
  “Good luck. And … goodbye. It was nice to speak with you.”
  Artighetsfraser, betydelselösa. I princip bara skapade för att få samtalspartnern att sticka så fort som möjligt. Hon betraktade främlingarna med kylig vänlighet i blicken, avståndstagande närmande, hur nu det gick ihop. Men det var i varje fall det intryck man fick utav sandvargen.

[Avsluta?]