Asami var helt på det klara med en sak - hon hade kraftigt underskattat Azhekas storlek. Slätten var betydligt större än hon hade trott, och nu var det flera dagar sedan hon senast såg en annan varg. Hon var uttråkad. Landskapet var enformigt, och det var minst lika tråkigt att bara ha sig själv som sällskap. Hon längtade tills hon fick lämna den här platsen. Redan hade hon sett mer än nog för att veta att det här inte var ett ställe hon tänkte stanna på någon längre tid. Men så var hon ju faktiskt ute på vandring också, och hon tänkte inte göra mamma besviken.
   Ynglingen sparkade lite i gräset framför sig där hon travade fram med solnedgångens varmt gula sken som fond. Himlen var inte längre lika mulen som den varit hela dagen, utan hade spruckit upp och blottat ett rött och gyllene innanmäte, som var mycket vackrare än dess grå fasad. De få moln som stod att se var ulliga och mer rosa än vita. Men gräset under Asamis tassar var lika strävt, enfärgat och tråkigt som vanligt.
   Hon hade gått med blicken fäst på marken en längre stund, men nu lyfte hon huvudet och lät de olikfärgade ögonen studera omgivningen. Plötsligt spratt det till i ungtikens kropp. Var det inte berg hon såg därframme? Hon rynkade ögonbrynen och kisade i det dunkla ljuset för att se bättre. Jo, visst var det bergstoppar. Hennes hjärta slog nästan en frivolt av glädje. Äntligen något annat att titta på än gräs och himmel! Utan att hon var medveten om det började svansen vifta lätt bakom henne, och hon fick ny fart under tassarna. Det kändes plötsligt lättare att fortsätta nu när hon snart skulle korsa gränsen till ett nytt område, och även om hon inte nådde fram ikväll skulle det inte dröja länge förrän hon var där.

[Pax till Pandora]

Hon kunde fortfarande se bergen i fjärran. Vargen hoppades på att bergen skatt inte skulle vara synliga länge till. Men hur länge hon än vandrar så blickar ändå bergen olycksbådande på henne från håll. Likt mörka jättar i fjärran som bara skulle kunna ta ett jättekliv för att lösa henne. Den där skräckfyllda känslan som jagat på henne ändå hit har fortfarande inte släppt taget. Det har dämpats och skänkt ett litet lugn som börjar tro i bröstet, men släppt taget har det inte. Hon måste fortfarande ta sig så långt från bergen som möjligt. Även om hon inte minns varför.

Den gråbruna tiken har försökt fördriva vandringen lite med att försöka få fatt i något som kan klassas som minnen för att hitta sig själv igen. Men hon minns ingenting. Inte vart hon kommer ifrån. Inte vem hon är. Inte varför bergen är farliga. Men farliga är dem. Vargen fann för ett tag sedan en vattenkälla som erbjöd att släcka hennes törst och en chans att tvätta pälsen ren från blod och smuts. Pälsen värmer bättre nu när den är ren. Men då vargen inte har mycket muskler eller fett på kroppen så fryser hon väldigt mycket. Att hålla sig i rörelse skänker lite värme men magens kurrande gör vandringen svår.

Tikens kropp visat fortfarande tecken på att hon haft valpar. Men hon kan inte minnas dem eller vad som hänt med dem. Hon inser bara att de måste varit väldigt små när hon kom ifrån dem. Detta har förslag en oro i hennes bröst. En oro över de valpar hon inte har något minne av. Men det ger henne en trigger. Att hon måste överleva. Bli starkare. Så kanske en dag hon möter på sina valpar igen. De borde kanske minnas henne i alla fall?

Den magra tiken rör sig framåt med staplande och trötta steg. Hon märker knappt främlingen som närmar sig men ett lätt surrande i huvudet gör henne varse om att hon inte är ensam. Hon förstår inte vart känslan kommer ifrån men den får henne att stanna upp och den ljusblå blicken söker sig över området. Öronen lägger sig mot nacken och det tycker lätt i nöden när hon försöker fånga upp främlingen doft. Genast är kroppen spänd och vargen är på sin vakt.

Ynglingen vandrade mot bergen. Det kunde inte ha gått mer än kanske femton, tjugo minuter sedan hon först såg dem, men hon tyckte ändå att de verkade vara närmare på något sätt, märkbart närmare. Det var kanske bara inbillning, men vad spelade det för roll när det både eggade på henne och gjorde henne lite lättare om hjärtat? I så fall var det en bra inbillning, och det kunde ju faktiskt inte vara inbillning hela tiden, för någon gång skulle bergen komma närmre på riktigt och då skulle det kännas bra. Asami var nöjd med sig själv, fast hon inte riktigt visste varför. Att få syn på bergen kunde ju vem som helst göra. Hon hade inte ens tagit sig anmärkningsvärt långt från Ötamon, i jämförelse med många andra vargar. Men för varje steg hon tog kom hon längre bort från hemmet, och det gav henne en känsla av att vara en stark, självständig äventyrare. Hon tyckte om känslan.
   Plötsligt kom en doft seglande genom den av solnedgången färgade gula luften. Asami ökade på takten och följde lukten, tills en främmande skepnad uppenbarade sig en bit bort. Hon slog av lite på stegen, plötsligt lite osäker på vad hon skulle göra, eftersom vargen verkade vara lite spänd. Men det kanske också bara var inbillning, eller? Asami bestämde sig efter ett ögonblicks tvekan för att bara köra på. Man kunde ju knappast skrämma någon genom att vara vänlig, eller hur?
   "Hej!" Rösten var ljus och klar, ögonen pigga och svansen svepte lätt bakom ungvargen när hon närmade sig främlingen. Åsynen av bergen hade haft en positiv inverkan på hennes humör, och nu var alla spår av den djupt uttråkade valpen några minuter tidigare som bortblåsta. Hela hennes kropp utstrålade glädje och vänlighet, och hon höll ett mjukt leende på läpparna. Asami var ingen ensamvarg. Sällskap var tusen gånger roligare än ensamhet. "Jag heter Asami", presenterade hon sig när hon stannat ungefär två, tre meter ifrån främlingen. "Vem är du?"

Den magra tiken står spänt stilla och den ljusblå blicken hålls fäst på främlingen som kommer närmare. Främlingen beter sig på ett väldigt glatt sätt och ler och viftar på svansen. Men den magra gråbruna tiken känner sig inte i samma sinnesstämning. Hon kan inte ens minnas när hon var glad sist. Öronen ligger fortfarande mot nacken och det darrar lätt i läppen när främlingen kommer närmare och tillslut stannar. Lite för nära anser den magra gråbruna tiken och tar själv ett steg bakåt. Nu har hon lite mer avstånd dem emellan ifall hon snabbt skulle behöva springa därifrån. Inte för att hon har mycket mer kraft till att springa. Förmodligen skulle den ljusa främlingen snabbt kunna hinna ifatt och göra vad hon vill med den magra gråbruna. Främlingen ser mycket friskare och starkare ut än henne själv.

Främlingen hälsar glatt och presenterar sig. Sedan frågar hon om den magra gråbruna tiken namn. Det står still i skallen. För det som irriterar henne mest är att hon inte ens kan minnas sitt namn. Hon har förlorat allting utan att kunna minnas vad det är hon har förlorat. Inga minnen finna kvar. Om hon ens hade några minnen till att börja med. Den tanken har slått henne med.
”Jag… eh…”. Tanken slog henne att hon kunde försöka använda ett annat namn i brist på sitt eget. Men hon inser att hon inte ens har några namn på lager. Det enda namnet som hon nu har i huvudet är Asami's namn. Och det kan hon ju inte använda. Den ljusblå blicken faller till marken och den magra gråbruna tiken vet inte vad hon ska säg. Hur hon ska fortsätta. Det irriterar henne och skapar med förvirring och även sorg. Och hon får huvudvärk av det där surrandet som Asami tog med sig när hon kom hit.

[Surrandet är Asami’s tankar som Pandora hör som just bara surrande då hon förlorat kontakten med sina krafter. :P]

Främlingen besvarade inte Asamis hälsning på det sätt hon hade hoppats. Istället verkade den okända tiken vara osäker, även om Asami inte hade den blekaste aning om varför. Hon försökte att bara sända fredliga signaler, och svaret på frågan "vem är du?" måste väl alla som kunde tala kunna svara på? Men tiken bara stammade fram ett par meningar och slog sedan ner blicken. Asamis svans saktade ner lite på farten och hon lade huvudet lätt på sned. Leendet hade krympt lite, även om det fortfarande fanns där, men var nu mer välmenande och lite undrande än enbart glatt.
   "Hur är det med dig?" frågade hon mjukt. Tiken såg inte alltför hälsosam ut, mager och osäker. Kanske var hon hungrig? Hon såg hungrig ut. Asami funderade ett slag på vad hon kunde ha råkat ut för, och om det var riskfritt att fråga om hon kunde hjälpa till utan att få sig en näsbränna. Av någon anledning verkade vuxna inte tycka alltför mycket om att bli erbjudna hjälp av en yngre, även om det var uppenbart välbehövlig hjälp. De hade väl någon slags inbyggd stolthet som hindrade dem.
   Asami studerade henne under tystnad ett tag. Hon trodde inte att det var av otrevlighet som tiken inte svarade på hennes fråga om vem hon var. Den här vargen verkade lite för illa däran för att ha ork eller råd att vara otrevlig. Det var något annat som hindrade henne från att svara. Men vad kunde det vara?

Hur är det med dig? Det borde kanske vara en fråga som är lätt att svara på. Men Den magra gråbruna tiken har inga svar på lager alls. Allt hon minns är att hon sprungit hit från bergen. Och Asami är den första vargen hon har mött på. Hon minns inget annat. Hon vet bara att kroppen är trött och smutsig och mager. Men inte hur det hände. Vad som orsakat att hon ser ut så här och vart hennes styrka och ork har tagit vägen. Eller är det bara sådan här hon är? Har hon alltid varit sådan här? Tiken har inga referenser att gå på.
Svansen trycker sig in mellan bakbenen och utan att tänka eller ge kroppen kommando så tar hon ytterligare ett steg tillbaka. Hon skakar lätt på huvudet. Blicken har sökt sig upp mot Asami igen men utan att se direkt på den andra vargen.
Hur är det med dig?
Surrandet ökar i styrka och gör det svårt för henne att kunna fånga fatt i några tankar alls. Främlingens glädje har mattats ner. Den gråbruna tiken känner sig som att hon skulle vilja sjunka genom jorden och försvinna. Hon vill slippa osäkerheten och ångesten som kommer med den. Det känns inte som att det är så här hon ska vara. Men det är sådan här hon är. Hon skakar en gång till på huvudet.
"Jag borde gå...". Mumlar hon fram och börjar röra sig i en båge runt främlingen för att inte gå denne för nära. Den magra gråbruna tiken vill bara bort från den här platsen. Bort från bergen som fortfarande känns som en enorm tyngd över henne.

Den främmande varginnans osäkerhet fick Asami att känna sig både osäker själv och full av medlidande. Hon hade fått en god uppfostran av goda föräldrar, som uppmanade henne att hjälpa dem som behövde det. Det var rätt uppenbart att den här tiken behövde hjälp, men Asami kunde inte hjälpa henne om hon inte ville berätta vad som var fel. Det gjorde henne nedstämd, och fick henne att känna sig nästan värdelös. Man hade sagt henne, att eftersom hon inte hade några krafter att definieras av, var hon tvungen att definiera sig av något annat, exempelvis medlidande och sin önskan att hjälpa alla som hade det sämre än hon. Inte ens det kunde hon göra! Skulle mamma och pappa fortfarande vara stolta över henne om de såg hur Asamis vilja vacklade nu?
   Främlingen mumlade att hon borde gå och börjar röra sig kring Asami. Det skapade något slags emotionellt kaos i huvudet på ynglingen, som här såg den hon ville hjälpa rinna henne ur händerna. Tiken var svag och mager. Hon måste vara hungrig. Kanske kunde Asami hjälpa henne med det?
   "Vart ska du?" utbrast Asami, både stressat och förvirrat. "Jag kan hjälpa dig om du vill. Vi kan jaga."
    Hon hoppades att det inte lät alltför uppenbart att hon syftade på att tiken såg så mager ut. I sådana fall kunde hon få sota för sitt misstag. Många ogillade att man påpekade faktum för dem, även om det bara var i syfte att hjälpa.

Osäkert stannar hon upp igen när Asami talar. Den isblå blicken söker sig till den andra tikens udda blick. Snabbt slår hon ner blicken igen.
Jag kan hjälpa dig. Vi kan jaga.
Den gråbruna tiken skulle jättegärna vilja jaga. Finna något byte som hon kan fylla magen med. Få äta sig mätt och förhoppningsvis känna sig lite bättre. Om det går. Den känslan känns så väldigt fjärran.
"Den här platsen är inte säker". Får hon fram. Börjar känna sig extra trött av samtalet.
"Det verkar inte finnas mycket bytesdjur här heller". Hon börjar känna sig andfådd. Det skulle kännas skönt att bara lägga sig ner och sova en stund. Men hon kan inte stanna här. Det är inte säkert.
"Skulle du kanske kunna följa mig en bit?". Frågar hon. För det känns lite säkrare att inte vara ensam. Även om hon inte kan lita på Asami ännu. Det är ändå bättre att ha någon annan med sig.
"Men du var på väg därifrån". Lägger hon till. Asami hade kommit från det hållet som den gråbruna tiken är på väg åt. Det kanske hindrar Asami från att fullfölja sin vilja att hjälpa till. Men den gråbruna tiken börjar lite uppskatta att Asami verkar vilja hjälpa henne. För hon inser själv att hon mycket väl behöver hjälp om hon ska överleva.

Tiken stannade upp när Asami talade. Det fungerade! Hon verkade inte längre vara på väg bort från Asami, vilket i princip var tanken med erbjudandet. Tiken hävdade att platsen inte var säker. Ynglingen vred på huvudet för att få syn på vad det var som gjorde den osäker, men antog när hon inte kunde se något, att det var något kryptiskt vuxenprat. Hon förstod dock andra delen av tikens ord. Det finns inte mycket bytesdjur här heller. Nej, det var sant. Det var länge sedan Asami senast såg något hon kunde jaga, och när hon erbjöd sig att jaga med tiken, började hennes egen mage kurra förväntansfullt. De skulle bli tvungna att röra sig härifrån om de ville få något i magen. Azheka var inte speciellt rikt på bytesdjur. Det gjorde inte Asami något. Hon var ju ändå på väg härifrån.
   Främlingen frågade om Asami ville följa henne en bit. Glatt började ungvargens svans vifta. Ja! Klart hon ville. Hon började gå mot tiken, men stannade ett par meter ifrån henne, för tikens osäkerhet hade ännu inte släppt greppet om henne och Asami ville inte göra henne ännu räddare genom att klampa in på hennes privata sfär. Inte nu, när hon var så nära att få hjälpa henne!
   Vargen, vars namn Asami inte känner ännu, hävdar att hon var på väg därifrån. Från Ötamon. Asami nickar, men det faktumet tar inte udden av hennes sjudande glädje.
   "Ja, det var jag. Men jag har inte bråttom, och jag är inte på väg någon speciell stans, så det gör inget. Om du vill ha mig med följer jag dig gärna en bit, även om det råkar leda mot Ötamon." Tonen är varm och nästan moderlig, som om Asami är tikens mamma som måste ta hand om henne. Asami känner sig lite så. Kanske känner sig mor Wami alltid så här när hon tar hand om sina valpar. Det känns bra. Hon gillar det.
   "Ska vi gå?" frågar Asami.

Ska vi gå?
Den gråbruna tiken nickar lätt. Det känns genast lite lättare att slippa vara ensam. Det känns lite mer hoppfullt för stunden. Även om Asami inte kan göra mycket så kan det ändå betyda mycket för den gråbruna tikens överlevnad. För det är överlevnadsinstinkter som driver henne. Annars kommer hon aldrig att kunna ta reda på vad hon har råkat ut för. Men surrandet kunde hon klara sig utan. Det liksom surrar inne i huvudet. Ont i hela tiden. Men tillräckligt för att bara irriterande.

Med Asami på behörigt avstånd börjar den magra vargen att gå igen. Åt det håll hon var på väg. Bort från bergen. Bort från den här platsen som inte verkar husera några bytesdjur alls. Hittills har hon mest levt som asätare. Gnagt på den magra föda hop hittat. Hon kom i alla fall fram till rätt snabbt att hon inte är växtätare. För det gick inte att äta. Att följa större fåglars färd visade sig många gånger leda till att hon kunnat få lite mat i magen.

Kanske hon nu på något sätt kan få Asami att jaga åt henne? Då skulle hon kunna få äta mycket bättre än vad hon gjort hittills. Det känns hoppfullt.

Glad över framgången traskar Asami på bredvid främlingen, på behörigt avstånd naturligtvis. Hennes sinne är betydligt ljusare nu när hon fått tillåtelse att hjälpa. Hon är bara ett barn, men ett godhjärtat sådant - hon tror naivt nog att allt kommer att ordna sig för den här vargen nu, när den inte längre är ensam, och Asami kan bidra med lite mat. Hon är ingen mästerlig jägare, men nog kan hon fånga tillräckligt för att fylla magen på den här vargen? Det slår henne att hon inte vet dess namn, och det går ju inte för sig att hjälpa någon utan att känna till dennes namn. Vargen verkade tveka när hon frågade förut - kanske vet den inte? Asami vet inte riktigt om hon ska tro på det. Det låter märkligt. Alla hon har träffat har känt till sitt eget namn.
  Hon ska just till att undra vad vargen vill bli kallad, men hinner inte. Hon blir avbruten av en plötslig förändring i vinden, som nu blåser mot dem - och för med sig lukten av hare. Asami kan den lukten, hon har jagat hare förut, och faktiskt lyckats fånga en flera gånger.
  “Det finns en hare därborta”, säger hon istället. Hela kroppen är plötsligt på helspänn. “Vänta här, jag ska ta den.”
  Nu är hon helt borta i sin egen koncentrerade värld, och om vargen säger något hör hon det inte. Asami smyger långsamt framåt i gräset med siktet inställt på den grå, relativt feta gestalten kanske tjugofem meter bort. Den känner inte hennes lukt, och den sitter stilla. Hon har världens bästa läge. Asami exploderar plötsligt i rörelse och rusar framåt, så kvickt och oväntat att haren inte hinner reagera förrän den hänger död i hennes mun. Glädjen forsar runt i henne, stolthet över att hon lyckades ta den, för det är långt ifrån alla jakter som slutar så här lyckligt.
  Asami snor runt, släpper haren för att kunna ropa till vargen, och då kommer det till henne - smeknamnet. Vad hon ska kalla sin nya vän. Ordet är på ett språk hon inte kan så bra, och hon vet inte varifrån hon fått det, men hon kan detta: mishiranu hito. Det betyder Främling, och det passar jättebra på främlingen.
  “Kom, Mishi!” ropar hon exalterat. “Titta, jag fick den!”

[Om Pandora inte vill heta Mishi är det naturligtvis bara att bortse från Asamis barnslighet ^^]

Stämningen lättade avsevärt med lite sällskap. Hon kan inte minnas när hon senast hade någon vid son sida. Den unga grå tiken verkar besitta ett lättsamt sinne med.

När Asami talar och berättar om en hare så stannar den gråbruna tiken upp och vädrar själv lite i luften. Hare? Hon borde lägga doften på minnet. Det är bra att veta. Nu behöver hon bara ta reda på vad en hare är för något.

Vänta här, blir hon dirigerad och hon klagar inte. Kroppen värker och hungern river. Hon är tacksam för hjälpen. Om det sedan mot förmodan visar sig vara för bra för att vara sant så finns det ändå inte mycket den gråbruna kan göra åt saken.

Efter att ha stått stilla en längre stund, skulle hon sätta sig ner kanske hon inte kommer upp igen, så hör hon Asami ropa. Men vem ropar hon på? Den gråbruna blir förvirrad men bestämmer sig ändå för att gå den grå till mötes. Den isblå blicken fästs på haren och det börjar genast vattnas i munnen.
"Bra jobbat". Säger hon uppmuntrande men inte med särskilt mycket styrka i rösten.
"Men... vem är Mishi?" Det är lila bra att fråga.

Det går inte att ta miste på belåtenheten som står skriven i Asamis ansikte när främlingen lyder hennes uppmaning att komma. Hon känner sig stolt och vuxen och duktig och framförallt behövd, en känsla som hon inte känt alltför ofta. Bland syskonen och i flocken känner hon sig otillräcklig - hon saknar häftiga krafter. Hon kan inte gå på vatten eller få växter att gro eller skapa eld. Mor sa att hennes gåva var hennes öppna hjärta, men Asamis hjärta hamnade ofta i skymundan i skuggan av syskonen, som utvecklade och arbetade ihärdigt på sina krafter. Nu känns det som om hon har gjort något väldigt häftigt. Det är trevligt att vara behövd för en gångs skull.
  Asami växer inombords vid berömmet. Det är sparsamt men värmande, och det spär ytterligare på känslan av att behövas. Tiken frågar vem Mishi är. Så dumt! Det är ju hon själv! Men Asami kommer på att det ju är ett ord på ett annat språk, kanske kan inte tiken det språket? Inte heller Asami är någon mästare på det, långt ifrån, men hon kan just det ordet av någon anledning. Kanske var det meningen att hon skulle träffa Mishi, och just därför var det det som fastnade.
  “Mishi - det är du! Det betyder ‘främling’”, förklarar Asami. Nu känner hon så igen - hon känner sig stor och viktig. “Eller det är egentligen mishiranu hito, men jag tycker att Mishi passar dig mycket bättre. Du är ju en främling för mig!”
  Asami viftar nöjt på svansen. Nu har hon inte bara fått något att kalla den här vargen, utan hon har också fått visa sina jaktkunskaper och hon har faktiskt hjälpt en vuxen. Hon skulle gärna göra det lite oftare, men det är få veta vuxna som kan ta emot hjälp av en yngre. Asami gillar i alla fall känslan, och en helt ny sådan väller över henne - hela världen ligger framför henne, och är full av vargar hon kan hjälpa! Hemma fick hon sällan tillfälle att känna sig behövd, det fanns alltid någon annan som var där först, någon starkare och snabbare och smartare. Nu är Asami ensam i världen, men det behöver inte nödvändigtvis vara en dålig sak.

Det är du. Den gråbruna tiken tippar huvudet på sne. Har Asami gett henne ett namn? Ja, något borde hon ju kalla sig. Det är förmodligen inte särskilt vanligt att inte kunna sitt namn. Nu har hon något att kalla sig själv. Nu har hon ett svar om fler kommer fråga henne vem hon är eller vad hon heter. Hon är Mishi, främling.
"Mishi..". Hon uttalar namnet som för att smaka på det. Det är lätt att uttala. Lätt att komma ihop. Det drar lite i mungiporna. För en stund kan man skymta ett litet leende på hennes svarta läppar.
"Jag gillar det". Lägger hon till.
"Tack". Bakbenen darrar till och den gråbruna tiken sätter sig trött ner. Öronen står spetsade på huvudet den isblå blicken söker sig till haren igen. Hennes kropp skriker trots allt efter mat.

Mishi ser till en början förvirrad ut, men sedan verkar hon bli gladare. Hon gillar att heta Mishi. Såklart! Mishi är ett fint namn, som passar henne bra också, eller åtminstone tills Asami lärt känna henne tillräckligt bra för att inte vara en främling längre. Asami ser hur Mishis kropp hungrar efter haren, och har inte hjärta att hålla henne på halster längre. Med ett bestämt kliv går hon fram, tar haren i munnen och lägger den på marken framför den äldre tiken. Det är som en signal, som för att säga: “Du får äta den!”
  Själv behöver hon inte sno åt sig någon del av haren. Hon behöver inte äta haren, som förresten tillhör Mishi nu. Asami kan själv jaga senare om hon skulle bli hungrig, men hon vill inte ta ifrån Mishi en enda tugga av haren. Som tur är ser haren ut att vara bland de tjockaste hon någonsin sett, vilket betyder att det finns mycket fett och kött på den. Det är bra. Mishi behöver fett och kött, hon behöver mat.
  "Varsågod", säger Asami och sätter sig nöjt ner. Det här har varit en toppendag. Inte nog med att hon har hjälpt Mishi, hon har också döpt Mishi! Faktum är att den här dagen kan mäta sig med de bästa i hela hennes liv, för idag har hon fått känna att någon faktiskt är beroende av henne, att hon kan uträtta något trots att hon inte är utrustad med några krafter. Hon tänker på Mishi som sin vän. Att Mishi kanske har andra definitioner av ordet vän, eller svårare att tänka det, bekommer henne inte ett dugg.

Svansen är tryckt mot bakbenen och den isblå blicken släpper inte haren när Asami plockar upp den och lägger ner den framför henne.
Du får äta den.
Som på given signal, när inte Asami är i vägen, så kastar sig den gråbruna tiken, med en morrning, över bytet och sliter hungrigt i skinnet för att komma åt köttet. Hon äter fort och kan inte få ner köttet i magen fort nog. Återhållsamhet och värdighet är inget som är av betydelse alls. Hon är ett vilddjur. Ett hungrigt vilddjur.

Inte långt senare är det inte mycket kvar av haren. Inte mycket ätbart i alla fall. Den gråbruna tiken sväljer och hickar till innan hon sätter sig ner och slickar sig om munnen. Så här gott kan hon inte minnas att hon har ätit tidigare.
När ivern och hungern och vildsintheten har lagt sig igen inser hon att hon har slukat allt själv. Inget finns kvar åt Asami, som faktiskt var den som fångade haren helt själv.
Den isblå blicken söker sig upp i den andres ansikte. Lite skamsen känner hon sig. En underlig känsla. Hittills kan hon inte minnas att hon känt något liknande.
"Förlåt, det finns inget kvar till dig". Säger hon. De är fortfarande kvar på Azhekaslätten. De kommer kanske inte komma över en annan hare på ett bra tag. Vem vet? Asami behöver ju med äta.

Mishi verkar ha väntat på en startsignal från Asami, och när den ges kastar hon sig över haren. Asami blir lite överraskad och backar instinktivt ett steg, men den plötsliga rädslan försvinner snabbt. Mishis tänder sliter i köttet, hårdhänt och nästan lite panikartat, som om hon väntar sig att den döda haren ska få liv och spritta iväg rätt som det är. Asami kan inte ens föreställa sig hur hungrig hon måste vara, och det känns bra att ha hjälpt henne att må lite bättre, åtminstone för stunden. Det får Asami att känna sig lite mindre värdelös.
  Mishi slukar bytet på vad som måste vara rekordtid, och när hon slickar sig runt munnen är det inte mycket kvar av haren. Allt som går att äta har avlägsnats från harens kropp och förflyttats ner i Mishis mage. Mishi tittar upp på Asami, nästan skamset. Det finns inget kvar till Asami. Nej, det är sant. Men det gör absolut ingenting. Tanken var ju att Mishi skulle bli mätt! Om det målet är uppnått är Asami fullt nöjd.
  “Jag behöver ingenting”, försäkrar Asami. “Jag fångade den till dig! Jag kan jaga något annat senare. Är du mätt?” frågar hon.
  Frågan är vad de ska göra nu. Om Asami får fortsätta vandra med Mishi, eller om Mishi vill vara själv nu när hon har fått mat i magen. Den äldre varginnan sa att hon var på väg mot Ötamon, Asamis födelseplats. Månskogen som ynglingen var på väg bort från. Asami har ju faktiskt ett uppdrag att tänka på. Men samtidigt skulle hon inte ha något emot att följa med Mishi lite till.
  “Jag antar att du vandrar mot Ötamon nu?” säger Asami.

Asami säger att hon inte behöver någonting. Hon fångade haren åt Mishi. Det är så hon får tänka nu. Hon kallas Mishi. För hon är en främling. Och alla hon kommer möta på hädanefter är främlingar för henne. Alla är främlingar. Hon är Mishi.

Är du mätt?
Hon nickar lätt. Hon har i alla fall fått äta mer än vad hon gjort på länge. Hon kanske inte är helt mätt. För hon minns inte hur det är att vara mätt. Men hon mår i alla fall bättre än hon någonsin gjort. Som hon kan minnas.

Jag antar att du vandrar mot Ötamon nu.
Den gråbruna tiken tippar huvudet på sne.
"Jag vet inte vad Ötamon är men om det ligger däråt..". Hon nickar åt det håll hon är på väg.
"...så ja, jag antar att jag är på väg mot Ötamon". Hon tystnar en stund. Surret i hennes huvud verkar inte vara ihållande eller konstant men likväl irriterande.
"Du har möjligtvis inget emot att följa mig till Ötamon? När vi kommit dit kan du fortsätta mot vart du än är på väg". Det skadar kanske inte att fråga?

Mishi nickar bekräftande när Asami frågar om hon är mätt. Det är bra. Hon behöver all mat hon kan få för att orka samla kraft och bli stark igen. Asami känner sig nästan lite som en stolt mamma som sett till att hennes valp mår bättre. Fast Mishi är både äldre och större än henne. Men för en gångs skull är det Asami som behövs, Asami som någon sätter sin tilltro till, Asami som är viktig och sedd, och hon känner sig större än någonsin förut.
   Mishi vet inte vad Ötamon är, men det är dit hon är på väg. Asami tror inte att mor skulle bli besviken på henne om hon lade uppdraget lite åt sidan för ett tag för att följa med varginnan. Inte alls. Mor är klok och snäll och förstår. Tvärtom skulle hon nog tycka att det var bra av Asami att hjälpa Mishi till Ötamon. Det stärker ynglingens beslut att följa med om hon blir tillfrågad. Inte annars, nej, hon vill inte tränga sig på mer än hon kanske redan har gjort, men om Mishi ber henne tänker hon inte neka.
   Så kommer frågan som hon inte tänker neka.
   Och det gör hon inte heller.
   "Gärna!" säger hon, och svansen börjar vifta lite lätt igen som den så ofta gör när hon blir exalterad. "Jag följer gärna med till Ötamon. Jag föddes där, så jag vet lite hur det ser ut och hur man klarar sig där." Stoltheten i hennes röst går inte att ta miste på. Asami kommer från Månskogen och om hennes kunskaper om platsen kan gynna Mishi är det klart att hon vill dela med sig. Faktum är att hon hade velat dela med sig även om inte Mishi behövt det. För hon är stolt över att veta och kunna något, hon som alltid hamnat lite i skuggan. Men på hennes eget uppdrag lyser solen så starkt att ingen skugga finns.

[Börja avsluta kanske?]

Första gången på länge börjar hennes svans vagga lätt från sida till sida. Hela hennes situation känns lite lättare tack vare Asami. Hon kan inte nog tacka den yngre vargen för vad hon har gjort.
“Tack”. Svarar den gråbruna tiken och lyckas få fram ett litet trött leende.
“Du får gärna visa vägen”. Lägger hon till. Asami kommer från Ötamon så då borde det inte vara några problem för henne att hitta tillbaka. Asami får gärna visa vägen, så följer Mishi.

[AVSLUTAT]