Det vårades i Itrozo. Metatron var typen som föredrog den sortens, för honom, behagliga klimat. Det var helt enkelt inte för varmt. Hans tjocka päls skyddade hans känsliga hud till viss del, men han var ändå känslig för solen i ögonen. Det var molnigt tillfället till ära, men å andra sidan var solen inte ett mycket påtagligt problem denna tid på året. Där Metatron befann sig var det dessutom ganska skuggigt. Itrozo var väldigt vackert sommartid, det hade Metatron bevittnat. Den lummiga skogen med de vackra rosorna. Trolskt och idylliskt. På avstånd hörde han bruset från vattenfallet. Han stannade till för att lyhört lyssna, och hans två karmosinröda ögonpar sneglade åt hållet varifrån vattnets sorl kom. Han började gå igen, lunkade harmoniskt bortåt mellan träden tills han kom fram till foten av själva vattenfallet. Det var vindstilla och han hörde inget annat än vattnets visor och dikter. Han vände huvudet mot trappan i sten som var minst lika mystisk som resten av Itrozos förtrollande natur. Han gick jämsides med floden och vattenfallet, och satte tass mot stentrappan. Han njöt av klimatet, situationen och känslan. Metatron kände ro i sin ensamhet.

Paxat till Araiel.

Araiels eget misslyckande förargade henne.
   Mötet med den ljusa hanen hade varit för länge sedan. Han hade givit henne ett uppdrag: att värva någon annan för att själv få ta del av deras syfte. Vrenen hade gått med på kravet. Trots det hade hon dragit sig undan varje gång någon kommit i närheten, inte förmått sig att berätta. När hon väl försökt hade vargen bara sett förskräckt ut och skyndat iväg. Vreden inom vrenen växte. Hon insåg att hon behövde ta tag i det på allvar, annars skulle allt rinna ut i sanden.
  Araiel rörde sig fram genom rosenskogen. Den var inte alls lika fascinerande som då hon anlänt. Numera kändes rosorna bekanta, omgivningen inte ens farlig och mystisk. Hon hittade bra här, hade inga problem att varje kväll återvända till en övergiven liten lya där hon sov.
   Nu var hon på väg mot floden. Det kliade i munnen av törst, och hon ökade på stegen. Bortom träden kunde hon höra dess porlande, och bruset av ett vattenfall. Vrenen fixerade blicken på den blänkande ytan när hon kom inom synhåll. Girigt sänkte hon huvudet för att dricka.
   Och stelnade till.
   Hon var inte ensam vid vattnet. Istället kunde hon skymta en vit gestalt en liten bit bort, på samma sida som hon själv. Det var en extremt underlig en. Hon kunde räkna till fler än ett ögonpar, och samma gällde för svansen: eller ja, svansarna. Hon hejdade sig, ignorerade törsten, och rörde sig istället bort mot främlingen.
   "Hälsad", sa Araiel, angelägen om att få småpratet överstökat. "Vad för er till Itrozo?"

[Måste bara flika in att han bara har en svans i den slutgiltiga designen, haha, sorry for confusion utifrån tillståndstråden som jag inte har rättat till ännu..!]

Metatron glömde bort vad han höll på med när han i en av ögonvrårna anade rörelse. Han hade stannat upp, och vred på huvudet när förvåningen slog till i och med att han hörde en faktisk röst efter tystnad dagar i ända. Nog visste han att han inte var ensam, men han hade på något sätt framgångsrikt hållit sig undan från det mesta av livet.
  "Morsning", flinade han och tungan gled lätt över den skära nosen medan hans fyra ögon preciserade den främmande vargens plats i proportion till hans.
  Främlingen verkade pratsugen - kanske hade också hon varit ensam en längre stund. Hon hade ställt honom en fråga som han ämnade svara på.
  "Vad för mig inte till Itrozo?" svarade han outgrundligt.
  MTT var glad över att hon inte dragit ut på hälsningen, men han var fortfarande inte särskilt säker på vad det var hon kunde tänkas vilja. Metatron drog åt sig tassen och vände sig sakta om. 
  "Det är vackert, inte sant?" sade han i en mer kännande ton - vänligare.
  Utan att röra huvudet sneglade han sig omkring. Han bestämde sig för att närma sig henne.
  "Vad har mitt sällskap på hjärtat?" frågade han tålmodigt mycket snart därefter eftersom att han fann det lite udda att man över huvud taget påbörjade en konversation med honom. 
  Hon var antingen desperat efter gemenskap eller så ville hon faktiskt honom något. Han kunde inte dra sig till minnes att han korsat någon revirgräns, så det kunde inte vara det. Metatron stannade någon meter ifrån henne. Hon var mindre, men helt klart smidigare. Hade hon dock ont uppsåt i tankarna så gjorde det inte honom jättemycket.

Den vita hanen svarade henne. Araiel svepte med blicken över omgivningen. Vackert? Visserligen, men det skulle inte vara för evigt. Skönhet bleknade, men det sa hon inte. Istället lyssnade hon till hans fråga. De eleganta benen förde henne ett steg närmare, så att hon skulle kunna sänka rösten något.
   "Jag har en uppgift", sa hon dröjande, försökte formulera sig så att orden skulle få samma dragningskraft som när kristallhanen berättat. "Jag söker efter en... kamrat, bundsförvant, klanmedlem, vad du än vill kalla det. Det är en gemenskap, som sträcker sig över Numoori, längre än flockarnas värdsliga ordning... Något nytt. Revolutionerande." Araiel tvekade. I Imperio hade det varit viktigt att inte avslöja mer än nödvändigt. Hon ville säga mer, innan hanen reagerat.

Vrenen följde Metatrons exempel och kom ännu närmare. Han stod stabilt kvar. Hon gjorde som han sagt, hon skippade den långa historian och över bruset hörde han ändå hennes röst. Tiken talade om för honom att hon hade en mission. Hon letade efter någon, vad det nu än kallades, som ville vara del av något sorts samfund att döma av hela meningen. Metatron reagerade på ordet flock som nämndes. Något nytt. Han spetsade öronen. Revolutionerande; där tände han till. Det var mer eller mindre exakt vad han ända sen unga år velat höra. Tusen tankar överrumplade honom med en gång. Vad i hela världen hade han att förlora. Han lutade sig framåt.
  "Jasså?" svarade han avmätt men det syntes att hans intresse och uppmärksamhet nådde en topp medan han omedvetet lutade sig framåt mer. "Ja, jag är idel öra."
  Det här kunde vara hans stora chans. Han ville veta mer, det kliade i kroppen efter att få veta mer. Metatron hade alltid velat bli något mer än den han såg ut att tvingas sluta som. Han ville göra något spontant nu, något som i slutändan kunde ses som revolutionerande. Han skulle ta varje chans han fick att förändra världens syn på en hel radda saker. En sak som återkom i tankarna var det hierarkiska systemet i familj och flock. Han hade aldrig varit med i en flock, men hans far hade det. Man kunde väl säga att hans far inspirerat honom. Sporrat honom. Att ge sig av från trygghetszonen och göra något vettigt av livet. Eller något i den stilen. Metatron hade gjort exakt så, och ångrat det mången gång. Nu, dock, var det där det bästa beslutet han någonsin tagit. MTT var mycket medveten om att tiken kunde blåsa honom totalt nu, men det fanns inte rum för misstänksamhet. Han hade bett henne skippa småprat och mellansnack, och hon hade indirekt givit honom ett erbjudande som han nästan var redo att ivrigt tacka ja till. Något sade honom att han behövde höra mer och ta ställning till saker och ting innan han hals över huvud kastade sig i ett spontant ryck. Han behövde fråga henne en hel del, men han var inte säker på att frågorna skulle komma över huvud taget. Hon verkade ha på schemat att koncist berätta allt Metatron behövde veta.

Eftersom hanen verkade genuint intresserad, bestämde sig Araiel för att berätta det hon visste. Kvickt formulerade hon sig, och tog sedan till orda.
   "Vi kommer skapa ett Numoori utan flockar, utan ranger och olika värden. Alla tar gemensamt ansvar för landets välmående. Vi som genomförde revolutionen kan leva fritt," Hon såg mot den vita. "och så som vi önskar. Vi ger oss själva makt genom att ge makt till ingen alls."
   Vrenen pausade, lät honom ta in hennes ord innan hon målmedvetet fortsatte.
   "Vi söker vargar med ambitioner, hängivna och seriösa kollegor som är villiga att offra för syftet och inte ger upp för motgångar."


[Låtsas som att det var förståeligt, kände att jag bara babblade på ahaha]

Metatron hade aldrig varit mycket för flockliv. Än så länge hade sådant inte tilltalat honom nämnvärt. Honan verkade ganska ivrig att delge honom informationen hon satt på. Metatron spetsade öronen. Numoori. Inga flockar, uppfattade han. Han lyssnade noga, och nickade när hon var klar med första stycket. Revolution. Det hela hade kommit väldigt hastigt och lustigt, men något tände en eld inom Metatron. Han försökte behålla skepticism, men var synbart fängslad. Han bedömde tiken som någon sorts anarkist, men ändå i ett sorts kollektivt arbete. Man kunde ju, som Metatron redan listat ut på egen hand, inte revolutionera ensam. Vrenen strukturerade sina tankar och ord och fiskade efter en seriös reaktion på att hon - hela organisationen - sökte kollegor. Det var inte lönt att spela skeptisk i den bemärkelsen att han frågade henne vad det för honom innebar att offra för syftet och bli en del av detta. Han skulle säkerligen få irritation och samma svar som tidigare tillbaka, med Metatrons till synes obildade och korkade person i beräkning. Han var varken eller så han hummade lågt och tog till orda. Han hade ingen lång meritlista men kunde kanske berätta något om sig själv.
  "Lustigt", sade han och skrockade dovt. "Jag har sökt mål som dessa. Länge länge. Jag vill vrida lite på den mediokra verkligheten somliga lever. Intressant att korsa väg med en engagerad själ som verkar vara angelägen om att värva kollegor med inställning lik min. Vad vet jag."
  Hans två ögonpar smalnade lite men hans ansiktsuttryck och kroppsspråk föreföll sig vara neutralt om inte vänligt till och med. Han slickade sig lätt om nosen. Han vidgade ögonen något och harklade sig. Han försökte vara saklig och seriös, inte för konstig.
  "Jag tycker om utmaningar. Konceptet tilltalar mig. Ni säger Er ha ett ärende i detta. Vill Ni föra mig till den som tilldelat Er uppgiften?"
  Han såg tålmodigt på tiken. Metatron var intresserad av att möta den hon tagit order av. Han ville veta mer, han ville hjälpa. Förbundet hon talade om var inte en flock, inte en strukturerad familj som lät en hierarki styra. Så var åtminstone Metatrons uppfattning om flockvärlden. Så han var sugen på att se vad vrentiken hade att erbjuda.
  "Jag vill förändra", sade han lugnt. "Reformera. Ni kan möjligen vara en nyckel. Det hade varit något att ta reda på."
  Han hade varit lättköpt, men det kändes som att detta var en skänk från högre makt. Han kunde omöjligt låta ett sådant intressant erbjudande passera. Han hade möjlighet att backa ur om hon utelämnat eller ljugit. Hoppades han. Om än en strid krävdes. Något sade honom dock att han inte hade något att frukta i att utforska den väg hon banat åt honom. Han kunde, trots sin lätta ovilja att följa, ta del av en gemenskap. Som också kunde vara på hans villkor i och med att en helt annan sorts frihet erbjöds.
  "Kollegor", sade han lågmält. "Jag hakar på, på Er färd, om Ni ej misstycker."
  Metatrons blick svepte över omgivningen och landade sedan med fokus på tiken. Han drog på mungipan. Han hoppades att han kunde vara av något intresse. Om inte hans ord talat nog, så talade hans kroppsspråk. Metatrons ansiktsmimik. Han var angelägen om att hänga på nu. Han fördelade om sin vikt, och beredde sig på att gå om tiken såg någon som helst potential hos honom. Han hade mycket att ge, men hade fått så kort tid att visa det på. Så kort varsel.

Araiel sa inget medan han pratade. Flera gånger verkade han vänta sig att hon skulle säga något, men vrenen iakttog honom bara. Inte förrän hon var säker på att han var klar, harklade vrenen sig och sträckte på sig.
   "Jag skall ta er till Fenris", svarade hon och nickade åt honom. I bröstet blossade lättnaden: hon hade värvat en medlem. Hon kunde äntligen ansluta sig till de andra. När Araiel började röra sig antog hon att han skulle följa efter. Tassarna kändes lättare när hon började röra sig mot mötesplatsen.

[Avslutat.]