Han visste att det barnsligt av honom, dumt rent utav, att bara springa iväg så, och sorgen hade inte heller försvunnit av springandet, det gick inte att springa ifrån smärtan i bröstet, klumpen i magen. Men samtidigt lindrades skammen av det faktum att Abraxas och Shiva också lämnat, inte stått ut med känslan. Stanken ifrån de levande liken, och deras diverse ruttnade koppsvätskor, satt kvar i hans päls, en konstant påminnelse om systerns bortgång, om smärtan som strålade ut i hans väsen, ilskan som bubblade tillsammans med smärtan. Hav var ilsken på världen, ilsken på gudarna och Ilsken på Shiva och Modern, även om han visste att han skulle varit än mer ilsken ifall de låtit henne bli en Zombie, hon förtjänade mer, så mycket mer. Han var ilsken på syskonen som aldrig sett henne för den var, att de hånat henne med sina girlingar, han hade haft en glimt i ögat, syskonskaplig retsamhet. Under hans vandring hade de flesta djur som kommit i hans närhet sakta fått sina liv dragna ur dem, något som hjälpte lite men inte tillräckligt, han hade sådan lust att bara slita i något, slå sönder vad som helst.
 Han stannade tillslut, kände återigen tårarna brinna bakom ögonlocken, smärtan stråla i bröstet, han saknade henne redan, så enormt mycket. En dov morrning växte i hans bröst, han var arg på allt.

[Varkara]

Varkara vandrade osäkert igenom området, det luktade skumt, och efter Zombiehordernas framfart var han om möjligt än nervösare än förr, han hade inte kunnat göra mycket än att gömma sig och hoppas på det bästa, han hade inte offensiva krafter, han var liten och klen samt ingen stridsvana då han var anti-våld.
Men på något sätt hade han tagit sig levande igenom det hela och nu vandrade han här, rädd som få, tänk om det fans en enstaka zombie kvar? Tänk om denne skulle finna honom och göra honom till en måltid?
En doft träffade hans nos och han frös till, det var deras stank, stanken av de levande döda, men något annat under den, det verkade vara en levande varg i närheten, om han fann denne kunde den kanske hjälpa honom i skydd från vart denne zombie än må vara och han följde doften med försiktighet tills han såg en individ och hans röst darrade lätt när han ropade ut.
"H-hej, Har du s-sett några Zombier häromkring?"
Han tyckte sig känna att stanken kom från den här hannen, kanske han redan hade tagit hand om den odöda och Varkara pustade ut lätt.
"Du kanske redan tagit hand om den?"
Sade han med en glimma av hopp i rösten

Det brann i musklerna på honom, kliade i tänderna, klorna. Han visste inte vart han skulle göra av med känslan, hur man hanterade den, den var ny för honom, främmande, ovälkommen. Morrningen steg fortfarande i hans strupe dovt mellan de uråldriga träd stammarna, de som de bränt tidigare. Morikos skog. Om hon bara kommit tidigare hade Abizou varit vid liv nu.  Det var så dumt, barnsligt av honom att skylla på gudinnan som räddat dem, som äntligen visat att skogen, dem, var under hennes bskydd, men det hjälpt något, att ha någon att lägga ilskan på, skylla händelsen på.
 Han tystnade då en doft av varg lyckades leta sig förbi de överväldigande dofter av död och förruttnelse ifrån de torkade kroppsvätskorna som låg intrasslade i hans päls. Öronen spetsades på huvudet och ett illmarig flin spred sig i anletet då han rätade på ryggen för att se mot det håll han känt doften. De vita ögonen nästintill lyste i ansiktet, och det med flinet, samt hornen som prydde hans panna, gav intrycket av att han var en demon, något som var mer sant än av falsk.
 Främlingen som mötte honom var liten, mindre än honom själv trots att han ännu inte vuxit klart, och verkade vara osäker där den gick, pratade med en rädd stammande stämma. Patetisk. Den frågade om han sett några Zombies, men lade sedan till att han kanske redan tagit hand om dem. Som om det ruttnande blodet, varet, i hans päls inte sade nog.
Ilskan, som förut varit plaserad på gudinnan, och andra vargar bytte riktning, hade ett mål. Den stammande räddhågsna hanen framför honom. Det här patitiska ynglet, masken, hade överlevt de levande döda men inte hans syster, inte Blossoms ättling. Den här patetiska ursäkten till varg andades luft som borde varit Abizous. Han hade inte svarat hanen, ochdet hade bara gått något ögonblick innan hans nosrygg krusade sig och tänderna blottades, en ny morrning, mycket dovare, mer aggresiv än den första, bubblade upp i hans bröstkorg.
"och vart var du, mask, när de döda gick igen?" vad hade den lille gjort, ingenting. Patetisk, ovärdig till luften han andades, slöseri av kött. Ilskan gick nästan att ta på, hur kunde denna ynkling leva när blodblossoms ättlingar fick dö? När det mäktiga blodet spilldes. Det var inte rätt.

Varkara kände på sig att något var allvarligt fel, han var inte redo för vargens reaktion men när den kom så kände han att han borde ha vetat, han borde ha anat.
Hanen morrade och visade tänderna och Varkara tog ett ofrivilligt steg bakåt med ögonen skjutandes mellan hannen och friheten som var fjärran, och verkade bli mer och mer fjärran för varje darrande hjärtslag i hans lilla bröstkorg.
Han blev tillfrågad vart han hade varit när Zombierna vandrat, han hade gömt sig såklart, men det kunde han väl inte bara säga till denne varg som verkade hata honom av någon outgrundlig anledning, men han var tvungen att säga något.
"S-se på mig! Vad skulle jag gjort? O-o-om jag hade försökt slagits mot de hade jag bara gjort de fler!"
Han visste att han inte hade en chans mot en ensam zombie, mot en hel hord? Det var större chans att han fick vingar, och när de dödat honom skulle han blivit en av dem.
"J-jag ville inte dö i onödan"
Han ville inte dö nu heller, han ville verkligen inte det

Undertiden den andras stammande stämma klämde fram fler ord, fyllda med skräck, så hade han tagit flera hotfulla steg framåt, mot den patetiska loppan. Han hade säkerligen gömt sig, när andra satte livet till, när andra betalade med liv. Han ville bara leva, på andras bekostnad. Loppa, mask. Dö i onödan, hade Abizou dött i onödan? Om hennes död hade varit för att betala den här loppans fortlevnad, ja. Phenex skulle ändra på det, skulle ställa det tillrätta.
Morrningen steg i styrka där han närmade sig främlingen med den vita blicken naglad i den andres.
"Min syster betalade med sitt liv för att skydda den här skogen, du snyltar på andras uppoffringar för att du är feg, ovärdig" Hans stämma kall, hård, drypande av all den ilskan, hatet, han kände för den andres självaste existens. Han borde inte få andas, leva, så länge blodet av Blossoms ätt färgade marken som mindre värdiga vargar vandrade, levde.
"Hon är värd hundra av dig, men ändå står du här" Han var inte den som brukade tala, men han behövde få dem ur sig, smärtan, känslan av att kvävas fast än man andades.
 Han kunde se den lillas energier, så flackande svaga att det löjligt, som en svag låga som endast en bris kunde blås ut, men Phenec planerade inte bara på at avsluta främlingens liv, nej han planerade att dra ut på det, låta honom känna varje del av Phenex egna smärta, återställa balansen, han ansåg det vara hans uppgift, de lägra stående vargarna skapades för hans familjs, ätts, viljor, de var till för dem att kliva på, Phenex behövde tydligen påminna de värdelösa maskarna om det, han fick börja med denna loppbitna skabb till varg.

Varkara kände sig ytterst hotad av den andre vargens närhet, och han hade anledning till det också, när den andre vargen rörde sig närmre honom hördes en dov morrning.
Han fick förklarat för dig att den hotfulla vargens syster dött i försvaret av skogen och Varkara kände sig lite skyldig, men han hade ändå inte gjort någon skillnad så han svalde bara tungt och hans läpp darrade lite när han svarade.
"Jag beklagar din förlust, m-men även om jag varit där hade det inte ändrat något"
Han kom på efteråt att han kanske inte skulle sagt så då vargen verkade lättstött och aggressiv.
Han fick höra att han inte var värd en hundradel av systern och han vågade inte ifrågasätta utan såg sig bsra om efter en utväg, han kanske skulle kunna fly med dina krafter.

Hanen talade igen, ord som itne betydde något, och Phenex tänkte inte förära hanen ett svar, de blottade tänderna, och grova morrandet fick bli hanens svar. Medan den andre talat hade Phenex rört sig än närmre, och nu, utan någon sorts annan förvarning, flög han fram. Denvita blicken fäst på hannen, kraften utspänd framför honom, han kunde känna den mindre vargens energier, drog dem åt sig. Han skulle ha dem, men han skulle inte döda honom på det sättet. Nej den här loppan skulle känna smärta, mycket av den. När Phenex var klar med honom skulle han önska att han aldrig blivit född.

Varkara blev skrämd ur vettet när den andre hannen hoppade mot honom, och på ren instinkt aktiverades hans krafter och en ljudlig smäll och ett bländande ljus blixtrade till emellan dem som om en blixt hade dundrat till precis där de stod och Varkara förstod för sent hans misstag när det ringande ljudet inte ville lämna hans öron och han var bländad för omgivningen, han hade bara använt sina krafter på ren instinkt och det gjorde att han själv hade varit i skottzonen, han stapplade litet åt sidan.

Han kunde känna dem innan något hände. Hur energierna samlades, så som de gjorde innan en kraftmätning, och han hann precis väje ndan ifall det varit något offensivt. Ljuset lyckades inte blända honom, han hade in sun undanmanöver lyckats vända bort blicken, men ljudet ringde fortfarande i öronen på ett obehagligt smärtsamt sätt. Det konstanta morrandet som steg ur hans strupe ökade lätt i styrka då han åter styrde mot hanen som nu verkade omtöcknad. Patetisk, kunde inte ens kontrollera sina egna krafter.
 Mellan hans särade käkar kunde man skymta en boll skapas, av ren röd energi, innan den flög mot den mindre vargen, med ett sprakande fräsande ljud, och kort därefter kom Phenex själv, med vid öppna käkar, ville bara få tag på det lilla krypet som skapat ringandet i öronen.

Om Varkara hade haft sin hörsel som han skulle hade han kanske hört ljudet av den sprakande energin, men nu var det bara ringandet av smällen som hördes och utan förvarning träffades han av ett energiklot och föll till marken med ett ljudligt pip som sen blandades ut till ett gällt skrik och precis när hans syn återvände möttes han av den större vargens käftar och han gnällde som aldrig förr, han hade nog aldrig varit så rädd.

Energiklotet fräste när det träffade sitt mål, nästan exploderade i vad som enbart kunde beskrivas som gnistor, och den lille föll till marken. Phenex tänder sjönk kort därefter ned i skuldran på vargen, vars tjutande ljud knappt hördes över tjutandet som redan ringde i de mörka öronen, även om det nu började dö ut.
 Bra. Phenex ville höra hans skrik, ville höra ljuden av dess ben när han bröt dem. Han lade ena tassen mot vargen för att hålla ned denne när han han skiftade tag med käftarna, och istället grep tag om frambenet, strax ovanför arbågen. Han använde sedan tassen för att hålla ner den sprattlande vargen och dra benet åt motsatt håll. Kan kunde höra benet lätt knaka under tycket av käkarna, och sedan ljudet av hur benet drog ur sin led.
 Han mindes tydligt när modern visat dem det dagen då de fått jaga kaninen. Han högg efter nästa ben, krossade det mellan sina käkar, och ruskade ilsket på huvdet.
 Han skulle få känna smärtan som Abizou känt. Han skulle få veta hur det kändes att slitas i bitar medan man fortfarande levde.
 Det dröjde inte länge innan samtliga ben var obrukbara, hanens plågade skrik fyllde den unga vargen med ett välbehag han aldrig känt förut, ett rus som slog allt annat.
 Vargen var fortfarande vid medvetande, skrek och grät omvartannat, det var inget som rörde Phenex i ryggen. Han hade hållit hanen vid medvetande med sina krafter, drog ut på hans lidande.
 Han högg honom över buken, slet upp den, och backade sedan. Han andades tungt av upphetsningen, adrenarlinet och av dåden. Han betraktade den lilla vargen som låg där på marken, fortfarande vid liv, men som snabbt förblödde. Han kände de flackande energierna, såg livet rinna ur främlingens ögon. Energierna fladdrade mot Phenex där han tog tillbaka dem. 
 Det var inte fören den främmande hanen dött helt som Phenex vände sig om och lämnade liket där det låg. Det fanns inget kvar för honom att hämta hos främlingen och hans värde var därmed förbrukat.

Varkara hade aldrig upplevt sådan smärta som han nu fick av vad som närmast kunde kallas tortyr, hans ben slets ur sina leder och han skrek högt, han kunde inget göra och han visste att hans tid var kommen, han hade inget försvar utöver sina skrik, det hjälpte ytterst lite att skrika, men ytterst lite var bättre inget, hans skrik var som en mur för att hålla det onda ute, men det onda svämmade över, rann över som en flodvåg och det fanns inget, inget alls han kunde göra för att stoppa det.
Snart var det så illa att han väntade på att dö, att han väntade på att få slippa det hela så när den sista attacken kom så ville han nästan gurgla fram ett tack, trots att det hela var hannens fel från början, och när livet rann ut ur honom kunde han inte annat än känna glädje att det hela var över och hans tomma blick vilade upp mot den som tagit hans liv med en känsla av lättnad.

[Avslutat]