Vandringen hade varit lång och hård. Särskilt den sista tiden då de båda honorna tagit sig igenom Öknen. Ogästvänligare plats hade den svartgrå och turkosa honan aldrig stött på förut, och hon kunde inte förstå hur någon frivilligt kunde välja att leva på en sådan plats. Solen stod högt ovanför deras huvuden där de i sakta takt tog sig framåt över sanddynerna, båda uttorkade och trötta. De hade nästan sökt igenom större delen av den här gudsförgätna platsen nu, men utan framgång, utan att hitta det de sökte eller ens så mycket som ett spår efter flocken. Varför hade de ens kommit på den briljanta idén att söka upp dem i första taget? Anledningen var svår att komma ihåg då strupen värkte av brist på vatten, då solen och hettan fick en att se syner emellanåt. Flera gånger hade tanken på att ge upp svept igenom hennes huvud, men så fort hon lagt blicken på sin syster så hade hon återfunnit gnistan, viljan igen. De gjorde det för varandra, för att de hade lovat sig själva att hitta dem, och då skulle de allt göra det, om så det nästan tog kol på dem. Hon stannade till på toppen av en större sanddyn och lät den blå blicken svepa över landskapet. Sand, sand och mer sand. De skulle behöva hitta vatten, annars skulle de inte göra någon som helst nytta. Irriterad av känslan av det brännheta glaset som hon hade i sitt vänstra öra så svepte hon med tassen över örat för att förflytta glaset, bröt ner komponenterna och drog in det i sin kropp igen. Blicken vändes sedan till systern. ''Jag vet inte hur det är med dig, men får jag inte vatten snart så blir jag väl galen nog att börja dricka all den här förbenade sanden''. Sarkasmen var tydlig i hennes stämma då hon talade och ett vagt flin drog sig på hennes läppar. Det fanns dock även en allvarlig ton i rösten, för hon visste hur viktigt vatten faktiskt var, speciellt på en sådan här plats.

| Paxat till Oscura |

Flera timmar utan vatten nu. Huvudet var tungt, tankarna tröga. Oscura stannade upp bredvid sin syster, slickade med en torr tunga över lika torr nos. Det här var inte bra. 

Vennie pratade. Hon brukade göra det rätt ofta, hennes röst och dess sylvassa kommentarer den enda konstanten sedan barndomen. Allt annat var i spillror - förbi och opåverkbart, oåterkallerligt - och därför undantryckt brus i bakgrunden, glömt och oviktigt.

Allt utom Vennie. Som nu pratade igen. Vennie som sått fröet, som kämpat, som trott på återförening. På familj bortom bara de två mot världen. Som fått Oscura att tro, att hoppas också. 

Hon pratade på. Vad sa hon? Bitande släpig röst - troligtvis ett skämt. Huvudet bultade. Måste ha vatten. Annars dör hon. Vi. 

"Mm," var svaret hon gav sin syster, blicken fokuserad långt borta. "Stanna här."

Oscura slöt ögonen, koncentrerade sig. Efter ett ögonblick hördes knastrande statiskt ljud, ett elektriskt grönt ljus sken runt konturerna på hennes kropp - och hon var borta.

Hon hade inte förväntat sig mycket till svar från systern, hon själv var den som ofta stod för konversationen mellan dem, med enstaka tillägg och svar från Oscura. Det var ingenting ovanligt trots att de vandrat tillsammans så pass länge nu. De visste vad de betydde för varandra, mer än så behövde inte sägas eller visas. Särskilt inte i situationer som dessa. Den blå blicken mötte för en stund systerns gröna innan de slöts och hennes gestalt försvann framför henne. Blicken svepte vidare ut över sanddynerna för att försöka se vart systern hade teleporterat sig, till liten lycka. Visserligen hade hon blivit ombedd att stanna där hon var, men hon var sällan en som följde sådant som hon blev tillsagd om att göra så hon lät stegen sakta men säkert ta henne ner för dynen hon befann sig på. Egentligen visste hon inte alls särskilt mycket om öknar och hur och var man kunde hitta vatten, men hon skulle då i alla fall inte hitta det om hon stod och latade sig på ett och samma ställe halva dagen, det var en sak som var säker.

| Bara lite sent svar *host* |