En kall bris drog genom skogen, fick de kala grenarna att skälva. Det var höst. Ett täcke av färggranna löv täckte marken. Det var som om skogen blomstrade igen, en sista, vacker utsmyckning innan snön skulle komma och färga allting vitt.

Tystnaden hade skogen som i ett järngrepp. Inga fåglar sjöng, inga djur var i närheten. Inte ens mössen i sina hålor rörde sig. Men det kanske var ett vanligt fenomen i Kaiwood. Den gråbruna hanen som sakta rörde sig mellan träden ogillade dock stämningen. De röda ögonen
såg ut över området som en radar. Han rörde sig ofta i Kaiwood, men hade aldrig riktigt vant sig vid den mystiska stämningen som fanns där. Den gick inte att ta på och det fick den gamle hanen att känna en släng av maktlöshet.

Han hade inget egentligt ärende i skogen. Han ville bara komma bort ett tag, jaga i några dagar. Vara för sig själv och tänka igenom saker och ting. Den senaste tiden hade det varit fullt upp på reviret. En tunnel i lyan hade rasat in några dagar tidigare, ingen hade skadats men både han och Zemi hade kämpat i flera timmar för att rädda gången. Direkt efter det så hade ett gäng galna hjortar stormat in i den döda skogen och gått bärsärkagång. Det hade slutat i tre fällda djur och fem skadade vargar. Tass kände sig fortfarande mörbultad efter sparkarna han hade fått ta emot av de ilskna djuren.

Men nu befann han sig långt bort ifrån reviret. Hans steg dämpades av de fallna löven, hans andedräkt blev till ett moln av kondens då han andades ut. Det var kyligt i luften, men vinden var svag, vilket fick allting att verka större än vad det var, och onaturlig.

Och allt var så tyst.

Tass rös. Egendomligt ställe. Han ökade på stegen, glad att fortsätta framåt så han snabbare kom ut ur skogen. Den kändes obehagligare än vanligt. Ett plötsligt flin spred sig i hans ansikte, allting kändes rätt komiskt. Han kände sig illa till mods i Kaiwood, men trivdes som fisken i vattnet i den döda skogen. Patetiskt.

[Murder ^^ ]

Alla tankar på hur obehaglig och konstig skogen var och vilka rysningar längs ryggraden den gråbruna varghanen fick blev som bortblåsta då han kände hur en annan, för honom okänd varg närmade sig. Han hade inte känt dennes vittring, eftersom den svaga brisen låg åt fel håll, men aldrig kunde någon smyga sig på Tass, hur väl man än gömde sig, hur tyst man än smög så visste Tass alltid när andra vargar var i närheten av honom. Det var inget han gjorde medvetet, utan han bara kände det. Så som du och jag ser blommor på en äng eller fåglarna i skyn.

Hans kraft tillät honom att känna varje individ som var i närheten av dom. Han kunde, utan ansträngning och utan att ta sig in i någons sinne identifiera varelsens kön, ungefärliga ålder och vilken art den tillhörde. Varelsen som för varje sekund kom närmare honom var en ung varghona, mer kunde inte Tass luska ut utan att vidröra hennes sinne och på så sätt kanske göra henne medveten om intrånget. Istället fortsatte han framåt och plötsligt så dök hon upp i hans synfält. Även om han var medveten om hennes närhet så blev han förvånad av hur nära hon egentligen var.

Tramptass stannade upp och såg på den ljusa honan utan vare sig rädsla eller aggression i blicken. Men han var på sin vakt och hans sinnen var på helspänn. Någonting i sättet honan rörde sig på, sättet hon vaksamt studerade honom, fick Tass att förstå att hon var en högst uppsatt medlem i en flock, så därför gav han henne en svag bugning med huvudet innan han tog till orda.

"Det var inte min mening, varginna. Jag är bara en vandrare på livets långa väg."

En svag vind förde med sig honans doft som han något nyfiket insöp i sina lungor. Hon bar på en bekant lukt som han inte kunde sätta fingret (tassen xD) på vad det var. Han var säker på att han hade stött på någon utav hennes flockbröder eller systrar, för vad kunde det annars vara för lukt som han kände igen?

Utan att visa sin nyfikenhet släppte han henne för en sekund med blicken och såg sig snabbt omkring för att registrera hur området omkring dom såg ut. Inget anmärkningsvärt konstaterade han och blicken föll åter på den ljusa honan. Han sa ingenting mer utan väntade artigt på honan att ta till orda igen.

Det var definitivt en ledarhona han hade stött på, han var säker på det nu. Hon var en stolt varg, kanske rentav för stolt för sitt eget bästa? Men det som han störde sig på var inte hennes stolthet, utan att hon var bekant. Han sökte förgäves i minnet men hittade inget som kunde hjälpa honom.

Tramptass hörde hennes fråga, eller snarare påstående. Han flinade svagt och lät tystnaden lägga sig mellan dom i några sekunder innan han svarade.

"Jagar.. Det finns ont om bytesdjur på vårt revir."

Han avslöjade inte hela sanningen. Han sa ingenting om att han ville komma bort från den döda skogen ett tag, det fick honom på nåt sätt att känna sig svag om någon annan fick reda på det. Det värsta han visste var att känna sig svag. Och så plötsligt gick det upp för honom som ett ljus, vem honan framför honom var. Ett minne dök upp i huvudet på honom, en hane i bruna nyanser, den döda skogen, den inrasade lyan. Acier. Hans röst klingade svagt i Tass huvud. "Treontha. Murderotic".

Men det var längesedan han hade träffat Acier, på den tiden general över flocken han kallade Treontha. Tiden ändrar alla spår. Tass kunde inte vara säker på att honans namn faktiskt var Murderotic. Men hennes vittring påminde om Aciers. Den ljusa honan talade igen, Tass hade svårt att koncentrera sig på vad hon sa. Han uppfattade frågan vem är du i hennes tal. Den gråbruna hanen sträckte på sig och mötte hennes blick.

"Mitt namn är Tramptass. Beta i Devils." Han gjorde en kort paus innan han fortsatte. "Och får man fråga om ditt namn?"

Han behövde bekräftelse på sina misstankar.

Uttrycket i honans ansikte avslöjade att Devils inte var bekant för henne. Det överraskade Tass och samtidigt gjorde det honom irriterad. Devils var trots allt den äldsta flocken i numoori, hur kunde man inte ha hört talas om den? Vad var Treontha för mystisk flock egentligen? Han skakade tungt på huvudet men sa ingenting.

Murderotic. Så det var alltså hennes namn. Hans gissningar var sanna. Men var hon att lita på? Hon stod lugnt framför honom och visade inga tendenser till att vilja slita honom i stycken. Ovanligt. Men Tass kände ingen sorg över det. Inte det minsta. Visst älskade han att slåss, att känna adrenalinet pumpa och kroppen jobba. Känna smaken av blod, höra krigstjuten och känna skräcken från skadade. Men det fanns tillfällen då han visste att man inte skulle kaxa, och han kände på sig att det här var ett sådant tillfälle. Han skulle inte underskatta honan framför sig.

Hon ställde en fråga om Devils. Hon var nyfiken. Det gladde Tass. Han tvekade aldrig att berätta mer om sin flock. De flesta vargarna visste var dom höll till. Därför ansåg han heller inte att det gjorde någon skada att Murder fick dela den vetskapen också.

"Devils har sitt revir i Öknen och stora delar av den döda skogen." Svarade han och höjde huvudet en aning. Han flinade då han fortsatte. "Jag har inte sett många ur Treontha i närheten av vårt revir, så vad jag förstår ligger inte era hemtrakter i närheten av devils."

Han tystnade och åter sänktes hans huvud. Blicken for över skogens tjocka stammar i några sekunder innan han åter fäste den på den ljusa honan. Han fuktade den svarta nosen och beredde sig på att säga något igen.

"Berätta om Treontha." Han sa det på ett ödmjukt sätt, nyfikenheten växte allt eftersom, redan när han först hade hört talas om flocken, av Acier så hade han förstått att det var en annorlunda flock. Nu var det ännu självklarare att Treontha, ja det var en flock för sig.

Stort och stort. Tramptass hade aldrig sett reviret på de sättet. Men kanske var det stort. Det gick ju i alla fall inte snabbt att patrullera revirgränserna. Han svarade henne inte utan log bara svagt till svar. Då hon började tala om rosenskogen lyssnade Tass förundrat. Ett slugt leende tog sin form i honans ansikte. Tramptass förstod att det var någonting lömskt med den så kallade rosenskogen, någonting som gömde sig bakom den vackra fasaden. Men han tyckte det lät som en mycket intressant plats.

"Det låter som att ni inte kunde hittat en mer perfekt plats att ha ert revir på." Roat flinade han åt honan. "Tyvärr har jag aldrig fått uppleva eran skogs skönhet, och det är heller ingenting jag har för avsikt att göra."

Nog verkade det vara en fängslande plats, men med tanke på att den låg så långt bort och dessutom tillhörde en annan flock fick den att låta betydligt mindre lockande. Han trivdes bra i sin del av landet.

Då honan började berätta om Treontha lyssnade Tass under tystnad, när Murder satte sig ner följde Tass hennes exempel efter en stunds tvekande. Treontha verkade vara en bra flock, Tass gillade deras policy. Att inte binda sig till någon och att inte skaffa fiender. Men lät det inte lite spänningslöst? Hon nämnde gudarna. Tass ryckte till. De var troende också. Tass ägnade inte ofta tankar åt gudarna. Devils hade sina ritualer, men sällan talade de om gudarna. Tass var övertygad om att dom fanns, han hade själv blivit återuppväckt av en av dom. Men han började tvivla på deras krafter och betydelse för vargarna i Numoori.

"Kloka ord från en så ung varginna." Sa han när honan hade talat färdigt. Det var inte menat som en förolämpning. "Treontha låter som en flock värdig respekt. Men säg mig, om ni inte har några fiender, känner ni inte att er vardag blir lite.. händelselös?" Han hittade inget bättre ord. Han kunde omöjligt se hur devils skulle överleva vardagen utan fiender att planera mord på. De hade alltid haft fiender.

Tramptass sökte inte efter mer makt. Han var nöjd med sitt revir i den döda skogen. det enda han suktade efter nu var att utplåna Qu.

"Jag förstår vad du menar. Kanske har självförtroende någonting med den saken att göra." Svarade Tass eftertänksamt. "Vissa flockar vill stärka sitt självförtroende genom att hungra efter andra flockars blod och revir... Devils hungrar bara efter en flocks blod." Någonting hatiskt blänkte till i de röda ögonen. Han avslöjade inte för honan vilken flock det var han syftade på.

Honans ord om hennes flocks riktlinjer hade ingen påverkan på Tramptass. Han förstod inte hennes resonemang. Under hela sitt liv hade han fått lära sig att visa sina överordnade respekt, att buga för dom och att kämpa för att få deras respekt. Han hade svårt att se framför sig hur Devils skulle fungera utan den utpräglade rangordningen. Men han ifrågasatte henne inte, enligt hans mening skulle en flock skötas på det sättet som var mest naturligt för den, även om det i andras ögon lät helkonstigt.

"Jag förstår inte hur ni lyckas hålla ihop men ni har då sannerligen ett unikt sätt att styra flocken." Sa han sanningsenligt. Men han kunde inte förstå vad hon menade med att de stod fienden nära. Fanns fienderna i flocken? Men då hade dom fiender, som han sa att de inte hade. Doesn't make sense.

Hon frågade honom om han kunde berätta om Devils. Ett litet leende sprack upp i hans ansikte men försvann lika fort som det kommit. Han kunde verkligen inte få nog av att prata om flocken, det fanns inte ord som kunde beskriva hur mycket han älskade den och hur stolt han var över sina bröder och systrar.

"Jag ser flocken som min familj men vi har en tydlig hierarki. Ledaren äter först och sover i den bästa hålan, men det är också han som har det största ansvaret. Vi visar honom vår undergivenhet men han behandlar oss med respekt. Våra åsikter tas alltid i beaktande när beslut måste fattas. Det finns ingen korruption i Devils. Nevada lyssnar på oss lika mycket som vi lyssnar på honom. Men våra regler är hårda och straffen ännu hårdare för den som bryter mot dom." Han gjorde en paus. Det ryckte till i svanstippen då han fortsatte. "Och överallt smyger fienderna omkring, det är en del av vår livsstil att slåss och mörda." Han ryckte på axlarna, som om det var en liten sak här i världen att slakta fiender. "Det är så vi gör i Devils."

Tramptass hummade till svar. Han hade aldrig gillat förändringar. Återigen handlade det om att ha kontroll. Han hade ett enormt kontrollbehov, förändringar fick honom att bli ostadig. Men kanske hade hon rätt. Ibland behövdes förändringar, de kunde till och med förbättra vissa saker kunde han hålla med om. Men ändock, i det fallet kunde man få för mycket av det goda.

Hennes positiva kommentar om Devils fick Tass att lysa upp. Det var inte ofta, eller, faktum var att Tass aldrig hade mött en varg ur en annan flock som hade sagt något som helst positivt om devils. Oftast hade de bara nickad och mumlat något då han berättade om devils, rädda att säga sin åsikt om flocken. Flocklösa hade betydligt mer varierande intresse av flocken. Vissa bemötte devils med tydlig avsky, andra blev fascinerade, vissa ville rentav bege sig dit direkt och gå med i flocken. Tass fnös roat vid tanken på att de flesta var så naiva att de trodde att man faktiskt bara kunde vandra in i öknen och gå med i devils bara sådär. De hade oftast inte kommit ut ur öknen levande.

Honans plötsliga fråga fick Tass att nyfiket nicka åt henne. Vad var det som var så komiskt? Han hade förväntat sig någonting som han kunde skratta åt, någonting underhållande. Men ju längre hon pratade på desto mer illa till mods kände sig Tass. Chaibos. Han rös vid blotta tanken på dödsguden. Så Murder hade också mött honom.

"Jag tror Chaibos låter de som förtjänar det komma till en vackrare plats, tror inte du? Han är ondsint men rättvis." Svarade han lågt. "Men det får inte mig att känna mig bättre till mods. Jag vet vad som väntar mig den dagen jag möter döden igen." Skrattade han. Han kunde inte göra annat än skratta, ett kallt och nästan robotliknande skratt. Han kunde inte lura döden igen.

Den andre hade börjat tala om Chaibos och hon rörde inte en min. Hon kunde inte besvara hans fråga - hon visste ju inget om denna dödsgud. Det var skamligt, och hon skämdes nästan. Hur kunde man ha missat en sådan viktig detalj? Kanske för att hennes föräldrar höll detta hemligt.
- Igen.
Upprepade hon genast. Inte som en fråga, inte heller tänkt att säga det högt. Men nog blänkte hennes ögon till utav nyfikenhet. För henne var det nytt att andra fick en andra chans. Att det gick att komma överens med dödsguden visste hon mycket väl, man kunde ge något stort i byte eller helt enkelt ha en överenskommelse. Vad kunde ha fått Chaibos att låta denna medlem från Devils komma åter i livet?
- Jag antar att något annat väntar er då, något värre. Som för vampyrerna.
Hon flinade svagt vid tanken på vad vampyrerna hade att möta, men att denna varg som hon talade med nu kanske hade samma öde var inte alls lika roligt. Snarare tragiskt.
- Är det värt att leva några år till, när du sen vet att något värre väntar? Något som troligen aldrig kommer att upphöra.
Murder själv kände inte till livet efter döden, men nog skulle hon aldrig våga offra det för att sen chansa på att leva några år till. Dog hon, skulle hon vara död.

off: sorry för jag vart oaktiv

"Igen." Bekräftade Tass och log ett svagt och hopplöst leende. "Det är en lång historia, som en dröm som utspelade sig för länge sedan, jag har endast suddiga minnen kvar." Han tystnade. Han tänkte på minnena, de hade på senare år blivit ännu suddigare. Ibland var han osäker på om det ens hade inträffat. Striden med björnen, vandringen i Chaibos grottor, smärtan, det djupt groende, brännande smärtan han upplevde i självaste dödens salar. Samtalet med Chaibos, som han inte mindes någonting om alls, inte hur hans röst lät eller hur han såg ut. Ingenting, bara vetskapen om att han hade lyckats övertala guden om att hans död inte var befogad. Att Tass fortfarande hade mycket att ge, att Chaibos verkligen gjorde ett misstag att behålla hans själ. Att om han gavs sitt liv tillbaka skulle han ge Chaibos så många själar att han nästan drunknade i dem. Och Chaibos trodde honom.

Men Tass var säker på att han hade svikit guden. Och han var förvånad att Chaibos inte hade tagit tillbaka hans själ än. Men han visste att den dagen skulle komma. Och han log.

"Det är det värt." Svarade han lätt. Med sedan fick han ett bistert uttryck i ansiktet. "Så länge jag slipper tillbringa min tid tillsammans med de där blodsugande asgamarna."

Även om kunskapen om just Chaibos verkade finna sig på noll, hade hon på känn att denna varg från Devils väntade något värre. Troligen var även han medveten om det. Men så länge han var nöjd över valet och sin återkomst och inte tycktes störas av framtiden, så var det väll okej?
Hon log snett.
- Jag vet inte om jag skall kalla dig modig, eller galen.
Mod kanske var ett slags galenskap när hon tänkte efter. Men hon själv skulle inte heller visa rädsla inför döden. Hon hade ju aldrig gjort något fel.
Road över sina egna, egoistiska tankar reste hon sig upp igen. Betraktade den andra framför sig. Devils. På sätt och vis verkade dom likna Treontha, men nog fanns det mycket där till som skilde dem åt.
- Då får du nästan ta och lova mig att du behåller ditt liv, ett bra tag till. Turen kommer knappt en andra gång.
Nog skulle hon vela träffa han nån gång i framtiden igen, efter att hon träffat fler medlemmar ur denna flock eller kanske höra mer om den från annat håll.
Hon var inte den som släppte det intressanta ur sikte.

Ett snett leende spred sig över hans läppar då hon talade. Han blev ofta kallad både galen och modig, men oftast inte i samma sammanhang.

"Det krävs en gnutta galenskap för att vara modig på samma sätt som det krävs lite mod för att vara galen." Sa han och plirade slugt med ögonen.

Hon reste sig upp och Tass följde artigt hennes exempel. Deras möte gick mot sitt slut. Den gråbruna hanen granskade skyggt honan, studerade henne så att han inte skulle glömma hur hon såg ut. Nog var hon en intressant varg och hennes flock fascinerade Tass, den var så annorlunda på ett sätt som Tass inte kunde sätta fingret på, den var mystisk, så mystisk.

Han skrattade till då honan fortsatte men han svarade henne inte utan tog istället ett steg bakåt. Ett svagt leende prydde återigen hans läppar.

"Vi kanske ses igen, Murderotic av Treontha. Kanse inte. Det får framtiden avgöra." Han såg på henne en sista gång och nickade kort som en avskedsgest. "Adjö."

Faktiskt så hoppades han att de skulle träffas igen. En önskan gnagde i honom, en önskan omatt få veta mer om Treontha och Murder.