Hjorten som förut varit mat hade nu blivit en tillfällig lya för Levanea. 
  Under hennes första år som soldat hade hon snabbt fått lära sig att använda döda djurs kroppar som lya när inget annat fanns att skydda sig mot vinden med. Hon hade fått lära sig att vid de värsta striderna, de som utspelade sig i de värsta klimatet, behövde hon inte bara döda fienden för att fienden inte skulle döda henne utan också för att hon själv behövde deras kroppar för att själv kunna överleva de hårda väderförhållandena. Hon hade fått lära sig att använda de byten hon fällde som sovplats. Hon hade fått lära sig att inte sörja sina kamraters liv för att istället använda deras kroppar som ett täcke. 
  Hur cyniskt det än var var det ett effektivt överlevnadsknep, därmed låg hon hon nu gömd inuti hjortens gapande mage som än var varm.
  Hennes mun hade färgats röd när hon girigt ätit av djurets kött men nu var hela hennes vita fäll röd liksom snön utanför lyan som var gjord av muskler och senor. 
 Snön... hon längtade inte att få sätta tassarna på den igen. Just nu ville hon vara kvar för evigt inne i värmen. Fukten skulle nog många haft problem med, men Levanea var van. Hon hade varit med om värre saker och fukt hade hon sen länge blivit van vid ändå fast hon oftast spenderat tiden på snöiga slagfält snarare än regniga.
  Tyvärr visste hon att hon snart behövde börja vandra igen och snart skulle även djurets kropp återigen bli kall av kylan utanför. Men hon tänkte njuta så länge hon kunde. Trots allt var hon ändå för trött för att kunna fortsätta vandra för tillfället.