Det blev bättre för varje dag, men just nu tvivlade Ajani på att det någonsin skulle bli bra. Det syntes inte någon ände på allt det otrevliga. Det var lätt att missförstå; hon ville inte att allt skulle ta slut. Bara det som fanns i hennes makt att förändra om hon bara fick lite hjälp på traven. Ethan hade fått henne att växa som ogräs, men hon var inte där ännu. Där hon kunde ta friheten att leva ett fullvärdigt liv för givet. Saken var den att hennes självförtroende sjunkit avsevärt, mer än det som omständigheterna ordnat, under tiden i Itrozo. Hon befann sig vid Ötamons utkanter. Itrozo var vackert, hon hade gjort sig hemmastadd där. Hon saknade det inte ett dugg. Där var det enda som fattats den sociala biten. Hur mycket hon än intalat sig att det var överskattat - till följd av självbevarelsedrift - så ville hon desperat motbevisa den gäckande rösten som tvingade henne till liv i mer eller mindre konstant rädsla och isolering. 
  Hon blickade längtansfullt mot himlen och väntade på mörkret. Mörkret som tillät henne att låtsas leva fritt. Vara den hon gissade att hon kanske kunde tänkas vara. Hon var så inne i tankarna att hon plötsligt, som bränd av elden, slog ner blicken. Hon såg skador, fläckar, etsade på näthinnan efter att ha stirrat mot solens nedgång. Hon ruskade lätt på huvudet och önskade att hon hade sällskap av den bleka himlakroppen. Som kunde vägleda henne med råd och samvaro.

Paxat till Figaro.
[Alla mina startinlägg suger men förhoppningsvis skriver jag bättre sen!]

Solens döende strålar målade allting i olika gula nyanser, som om världen vore en gigantisk pastellmålning. Figaros päls, som annars var mörkt grå, färgades nu betydligt ljusare medan partierna som låg i skugga blev mörkare. Något som däremot inte färgades, bara blev starkare, var ljuset från hans ögon. Det gröna skenet var användbart på natten, då det fungerade som en lykta. På dagen lyste ögonen inte alls lika mycket, men man kunde ändå ana en viss glöd i dem, en glöd som växte ju längre ner på himlen solen vandrade för att på natten blomma ut i ett fullskaligt lyktsken. 
   Under tystnad vandrade han mellan träden. Hans kargblod hade inte bara givit honom de lysande ögonen och den lodräta kattpupillen, utan också en smidigare kropp och ett tystare steg. Det hördes nästan inte alls när hans tassar sattes ner i havet av blommor, en ljudlöshet som kunde verka skrämmande med tanke på att han var ett så pass stort djur. Men han hade inte för avsikt att smyga. Figaro smög inte. 

Efter ett tag började en obekant lukt sticka i hans näsborrar. Det var lukten av varg. Varg betydde i största allmänhet möte, och möten var precis vad Figaro var ute efter just nu. Eftersom Numoorivargarna hellre stod och samtalade än sov, jagade eller — tja, andades — var det nästan alla gånger med hundra procents säkerhet ett nära förestående möte om man följde lukten av varg, som Figaro gjorde nu. 
   Hans nos talade om för honom att det var en tik. Han hade ingenting emot tikar speciellt, mer än han hade mot vargar i allmänhet — tikar kunde vara precis lika respektvärda som hanar. Eller föraktliga. Han hade dock ingenting att tjäna på att döma henne i förväg, så han fortsatte tills han lösgjorde sig ur skuggorna och kom gående mellan trädstammarna.
   "Var hälsad, främling." Hans röst var artigt tonad. Han fortsatte framåt tills han stannade ungefär tre meter bort från henne.

Ajani kände hur det kröp i skinnet när en plötslig doft manifesterades i en röst. Var hälsad, främling. Hon spratt till och tog ett skutt ut i luften, spann runt och kurade ihop sig lite. Ajani var inte lika rädd för att historien skulle upprepa sig längre, men nojan över att det möjligen var möjligt fick henne att hålla sig på sin kant i nya bekantskaper. Nu var inte hanen, ja det var just könet som var problemet, en av hennes bekantskaper. Hon ville inte dra någon förhastad slutsats om att en relation var omöjlig att uppnå. Ingen hade på lång tid givit henne anledning att misstro främlingar.
  "H...hej", skrattade hon skärrat.
  Hon synade honom med stora ögon.
  "Jag märkte inte att du kom", sade hon försiktigt och kröp ihop lite till.
  Ajani höjde huvudet något och väntade in hans nästa drag. Hon kunde springa men hon hade inte styrkan att använda krafter. Hon var skräckblandat nyfiken och rätade på sig för att kunna dunsta framgångsrikt ifall hanen ville henne ont. Hennes öron vinklades bakåt. Det spelade ingen roll att rösten som talat till henne hade varit artig och lugn. Hon hoppades på det bästa men var beredd på det värsta.

Den främmande tiken reagerade minst sagt skrämt på hans hälsning. Figaro stod kvar på behörigt avstånd, utrymmet mellan dem talade om att han inte tänkte röra henne. Han kunde inte låta bli att undra vad hon hade varit med om för att bli så lättskrämd. Så tyst hade han inte gått, och han hade inte gjort något mer än att hälsa. Hennes reaktion var överdriven, men han hade ju kommit överens med sig själv om att inte döma henne innan hon fått en rättvis chans. 
   "Det var inte min mening att smyga på er", sa han med ett ursäktande leende. Det var sant. Det hade han inte gjort. "Jag ber om ursäkt om ni blev rädd."
   Som för att ytterligare betona avståndet mellan dem, göra henne uppmärksam på de många centimetrar som skiljde dem åt, satte han sig ner. De gröna, lätt självlysande ögonen studerade henne en kort stund, innan han harklade sig. "Mitt namn är Figaro. Vill ni delge mig ert?" 
   Artighet. Lugn, sofistikerad artighet var bästa sättet att närma sig nervösa individer. Bemöta dem med en respekt som fick dem att känna sig trygga. Hela hennes utstrålning skrek osäkerhet. Han visste inte vad som hade fått henne att känna så, men han var finkänslig nog att inte fråga om det. Istället vred han huvudet mot solnedgången, lät strålarna värma hans ansikte, och blundade. Det var visst riskabelt att blunda mot en fullständig främling, men den här honan utgjorde inget hot mot honom. Han var säker på att han var starkare än hon, och utan tvekan snabbare på grund av hans kraft. När han öppnade ögonen och såg på henne, lyste de intensivt gröna. 
   "Det är en vacker kväll, inte sant? Men så är det en vacker skog också. Det är nog bara att vänta." Huvudet tippades lätt åt höger. "Bor ni här?" 

Ajani nickade, hanen hade inte velat överraska henne eller så. Han log och bad om ursäkt för hennes dåliga reaktion. Hon ville svara, men visste inte för allt i världen vad hon skulle säga. Han satte sig ner. Det hade blivit en trend kändes det som, bland dem hon mötte. Att antingen sätta sig ner eller på annat vis förklara att de inte var något hot. Hanen nämnde sitt namn, Figaro hette han, och frågade om han kunde få höra hennes. Hon stod och velade på fyra ännu, hon kände inte riktigt för att sätta sig.
  "Mmm", sade Ajani till slut med en liten nickning. "Ajani. Hej, Figaro."
  Det började bli riktigt pinsamt att låta den posttraumatiska stressen styra alla hennes möten. Hon himlade med ögonen. Sedan fäste hon dem vid Figaros glödande, för en liten stund. Han styrde bort blicken så att hon inte behövde göra det själv. Ajani lyfte på en framtass när han såg på henne igen. Han var lite märklig. Figaro. Vad ville han egentligen henne? Var det något särskilt? Hon hejdade en rysning medan hon kunde. Hon sänkte tassen och lyssnade uppmärksamt på vad han sade. 
  "Vackert, javisst", sade hon och nickade igen.
  Ajani insåg som i många startsituationer att hon inte var den som förde konversationen vidare. Figaro verkade som en trevlig herre, och han ville säkert bara samtala.
  "Bara att... vänta? På natten menar du?" frågade hon med första tonen av nyfikenhet eftersom att hon inte riktigt förstått hur vacker kväll och vacker skog hängde ihop med att vänta. "Det är vackrare på natten, ja..." 
  Han hade frågat henne om hon bodde här. Ajani tänkte på Ethan. 
  "Jag bor här", sade hon mjukt. "Men det gör inte du, eller hur? Eller... ja, det kanske du gör, men jag tänkte b-bara..."
  Hon vinklade förläget sina öron bakåt. Det var inte meningen att stamma sådär, eller dra slutsatser.

Hennes namn var Ajani. Han tyckte om det, det verkade passa ihop med henne på något sätt. Hon hade hittills inte visat upp någon vidare stark bild av sig själv, men än var det för tidigt att döma. Han kunde ju inte heller veta vad för slags händelser hon hade i bagaget. Han var duktig på att inte låtsas om att han ens hade haft en barndom. Alltid verkade det som om han fötts vuxen och redo att ta över världen. Sanningen kunde inte vara längre därifrån, men något som också var sant var att det var där han nu befann sig. 
   Hennes fråga om att vänta framkallade ett leende på hans läppar. Det var inte hånfullt, åtminstone inte än. "Natten, ja. Ötamon är en skog som ska upplevas på natten." Han tittade ner på blommorna runt sig, som just börjat slå ut. Det var nog en av de vackraste skogar han någonsin satt sin tass i, utan diskussion. 
   När hon besvarade hans fråga om huruvida hon bodde här, tycktes hon bli nervös och stammade. Figaro förstod inte varför, men lät saken bero. Han skakade på huvudet och log vänligt. "Ni har rätt. Jag bor inte här. Jag skulle inte vilja kalla mig för hemlös, men jag slår mig aldrig ner någonstans. Ni förstår, mitt arbete kräver flexibilitet." Och var det något som Figaro hade, så var det flexibilitet. Hans leende antog en något mer självbelåten karaktär när han inväntade hennes reaktion på kommentaren om hans arbete.

Figaro log mot henne och bekräftade att det var natten han ville åt i Ötamon. Ajani nickade och svalde. Ötamon var vackrast då, det var mycket sant. Hans leende blev mycket vänligt och nästan förstående i att hon hade viss problematik inom området. Han konfirmerade även nu, att hon hade rätt. Han var en vandrare och Ajani nickade igen. Hon blev genuint intresserad av det han sade om arbete, och lutade sig omedvetet framåt några centimeter. Hon kanske spelade honom i tassarna så att säga, i alla hon gjorde. Dock gjorde det inte henne någonting. Hon var inte van vid att få respekt. Utöver den Ethan dränkte henne med. Ethan var fin. Han var underbar. Han var bäst. Hjärtat snabbade på avsevärt när han korsade hennes tankegång med sina tassande avtryck i hjärtat hennes.
  "Arbete?" sade hon lyhört och nyfiket. "Vill du berätta mer för mig?"
  Hans leende förändrades och hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det betydde men det var nog inget allvarligt.

Naturligtvis gick hon dit han ville. Han var skicklig med orden, det kunde inte förnekas. Åtminstone tyckte han själv det. Det självbelåtna flinet låg kvar på hans läppar när han betraktade Ajani. Hon var ett orört sinne, trots allt hon förmodligen bar på, enkelt att forma.
   "Kanske har ni varit del av en flock, kanske har ni det inte - men oavsett känner ni till systemet, en flocks uppbyggnad. Jag och mina kolleger vill rasera den här uppbyggnaden."
   Det lätta leendet hade försvunnit under tiden han pratade, och hans min hårdnade till en stolt mask. Han var stolt över sig själv och dit han hade kommit, även om han inte var särskilt förvånad. Han hade vetat att det skulle leda hit, förr eller senare. Någon gång skulle han möta en varg som insåg hans fulla potential, hur viktig han kunde vara och vad han kunde tillföra till vilken grupp som helst. Det hade han gjort. Fenris hade varit en av få vargar som gett honom den chans han behövde för att visa sin storhet, och han hade inte gjort den vite besviken.
   "Vi tror på en värld där inga ranger finns. Inga flockledare som får sina medlemmar att slåss mot andra flockar och spiller oskyldiga liv. Hur många vargar har inte dött i onödan på grund av detta? Vi tror på frihet, där alla är jämlikar och ingen förtrycks eller hånas på grund av lägre rang. Ingen värderas efter en titel. Vi tror på rättvisa."
   Han studerade Ajanis ansikte, sökte efter en reaktion på det han sagt. Han var dedikerad, det märktes. Han fick en oväntad inlevelse när han talade om klanens vision. Men så fick han också en oerhört tydlig bild av vad han hade att vänta. Storhet. Makt. Figaro skulle visa alla som någonsin tvivlat, och alla som inte gjort det, att han var någon att räkna med. Att han var mer än så.

Ajani var ju väldigt blåögd så hon lyssnade mycket intresserat till Figaros ord. Lite väl intresserat. Flock?
  "Näe", sade hon dröjande i förbifarten.
  Hon hade ingen erfarenhet av sådant liv. Å andra sidan sade Figaro att de inte representerade riktigt sådant liv. Figaro fortsatte och där Ajani nu satt lutade hon sig närmare och placerade en tass lite längre fram för att inte tappa balansen. Inga ranger. Vad radikalt. Rättvisa, jämlikhet, fred på sätt och vis. Vad fint.
  "Så kontroversiellt. Och vackert", sade Ajani tankfullt när Figaro tystnat. "Är ni en rörlig flock då? Finns det fler av er i Ötamon?"
  Hennes röst blev lite ansträngd vid sista meningen. Om det skulle krylla av Figaros flockbröder och systrar skulle hon nog leva lite närmare Ethan om dagarna samt nätterna. Ajani log artigt. Det syntes dock på henne att hon tyckte om hur det lät. Hon fick ett lite drömskt uttryck i ansiktet, utan att glida iväg i tankar. Hon var fortfarande så fokuserad på Figaro som hon kunde vara med ett drömmande ansiktsuttryck.
  "Vad kallas er...", sade hon och tänkte noga på att inte säga flock. "Förening? Ert sällskap?"

Kontroversiellt. Vackert. Jo, det kunde sägas om arbetet han och Nätverket utförde. De var sanna revolutionärer. Han var full av tilltro på att det de gjorde skulle förändra Numoori för alltid, skaka om dess grundvalar. Han skulle ha en central roll i revolutionen, sitta i framsätet. Figaro kunde riktigt se sig själv på den platsen. 
   "Om vi är rörliga", flinade han. "Jag vet faktiskt inte riktigt var de andra rör sig för tillfället, men de bör inte vara alltför långt härifrån."
   Ajani hade fått ett lite drömskt ansiktsuttryck, och Figaro tolkade det som att hon tyckte om det hon hörde. Äntligen hade han träffat på en något vettig varelse, som var intelligent nog att uppskatta det de gjorde. Han hade inte alltid haft turen att träffa sådana vargar. De som var normala. 
   "Vi är Nätverket." Svaret var kort och koncist. Stoltheten hördes i rösten. Figaro mätte henne med blicken en liten stund, granskade henne med ett lätt leende lekande i mungiporna. Sedan lutade han sig lite framåt och sa, nästan som om han bad henne delge honom en hemlighet: 
   "Ni har också möjlighet att bidra till vårt arbete, här och nu. Skulle ni vilja det? Allt vi vill ha är ett svar. Vet ni något om flockarna här i väst?"

Figaro bekräftade att de rörde på sig, men att det säkerligen fanns fler av hans sort runt i krokarna. Ajani hade då lust att röra på sig själv. Hon log blekt och satt still fastän det spratt i kroppen av tvetydiga impulser. Nätverket, sade Figaro. Vilket underligt namn. Det var något högtidligt över sättet han sade det på. Ajani lade band på sig och tvingade sig till lugn. Hon smakade på namnet. Reflekterade kort över det.
  "Jaha", sade hon snabbt.
  Figaro fångade hennes blick och han lutade sig framåt. 
  "Åh", sade hon och fuktade nosen. "Åh, hmm, nej jag vet inte mycket om flockarna i... väst."
  "Men du ser..." började hon och försökte hålla Figaros blick. "Jag har träffat någon i Ötamon. Och jag kan inte lämna honom för er. Jag uppfattade det som så. Att du ville det."
  Hon försökte behålla lugn.
  "Och förresten skulle ni nog inte vilja ha någon som mig", sade hon sakligt. "Jag ber om ursäkt."
  Förresten var det nog ganska desperat att försöka värva Ajani som knappt kunde göra någonting ordentligt på egen hand. Annat än att be om ursäkt, innerligt, för det kunde hon. Dramatiskt.

Hans blick var outgrundlig när han såg på henne. Hennes svar hade inte hjälpt honom mycket. Hon visste inte. Det var väl egentligen inte så överraskande när det gällde en varg som inte hade någon erfarenhet av flockliv, men man behövde inte befinna sig mitt i smeten för att lyckas snappa upp rykten. Alla med fungerande öron och samarbetsvilliga tungor var till nytta för arbetet, utan tvekan. Alla som gick med på att dela med sig av informationen de satt inne på. Det gick att hämta ut rätt saftiga grejer, bara man frågade rätt personer.
   "Ni behöver naturligtvis inte lämna någon för någon", sa Figaro lugnt. "Det är fullkomligt frivilligt att stödja kampen. Men alla är resurser, och alla har något att bidra med."
   Alla bidrag var välkomna. Om än han var säker på att vissas bidrag skulle räknas mer än andras i slutändan. Och i slutändans slutända skulle han befinna sig bland de vars bidrag räknades mest. Figaros ögon glödde allt starkare i det fallande skymningsljuset, och snart skulle det aldrig gå att stirra in i hans ögon utan att bländas. Pupillerna komprimerades som de alltid gjorde när han vägde över sina alternativ, vilket betydde; när han befann sig i vilket samtal som helst, egentligen.
   "Ursäkta inte, Ajani. Ursäkta ingenting." Om det var något han lärt sig av sin uppväxt som hackkyckling var det känslan av att känna sig otillräcklig och fel. Men tafattheten han haft som barn hade försvunnit som vuxen, och nu böjde han aldrig på knä inför någon. Tonfallet var något hårt och hakan högt hållen, blicken fjärran som om han vandrat iväg i tankarna tillbaka till sin barndom.
   "Det är aldrig för sent för en förändring. Man blir den man väljer att bli." Figaro återvände till nuet och log kort mot tiken. "Jag är glad att ni har hittat någon ni tycker om." Själv hade han aldrig tyckt om någon på det sätt han antog att hon menade. Han tvivlade faktiskt på att någon skulle nå upp till den nivå som krävdes för att få honom att känna så. Inte för att det gjorde honom någonting. Ensam var stark, och att binda sig till någon gjorde en bara sårbarare. Han reste sig och nickade respektfullt mot Ajani.
   "Jag har upptagit er tid länge väl nu. Det var trevligt att råkas, men om ni har någon som väntar på er borde ni kanske återvända. Farväl." Han hade tömt ut mötet på all information det kunde ge honom, så han vände sig om och tog ett par steg bort från henne, men gav henne tid att ge honom sin avskedshälsning också.

Figaro krävde inte att hon lämnade Ethan, sade han. Han berättade dock att han tyckte att alla kunde medverka för stora hela sakens skull. Han bad henne, efter att hon avvisat hans lösa förfrågan om att kanske ansluta sig om hon förstått det rätt, att hon inte skulle be om ursäkt. Hon nickade och svalde. Inte be om ursäkt. Efter en kort paus i vilken Ajani väntat på att han skulle fortsätta, sade han att det aldrig var riktigt för sent för att sadla om. Man hade makten att styra sitt liv utefter vilja, tyckte han. Det var lättare sagt än gjort, tyckte Ajani. Han gratulerade på sätt och vis det faktum att Ajani funnit den som var hennes andra hälft. Figaro var glad över det, sade han. 
  "Tack", sade hon förteget men alltjämt innerligt tacksamt.
  Hon hade inte jättemycket att säga, och tydligen kände Figaro likadant. Han tog farväl efter att ha sagt att det varit trevligt att träffas och samtala men att hon kanske ville tillbaka till Ethan. Eller något sådant. 
  "Tack för din tid som du avsatte i alla fall. Det var trevligt, ja, att råkas. Jag önskar dig lycka på vägen, dit du än ska."
  Hon pausade och såg honom gå.
  "Adjö."
  Med detta var konversationen mer eller mindre stendöd och Ajani följde Figaros exempel och spann runt för att gå. Kanske var det lika att göra som han sagt. Gå till Ethan som möjligen väntade henne. Han hade saker att göra, men tids nog skulle han definitivt återkoppla, och umgås med henne.

[Avslutat]