Det var mer eller mindre standard att vandra nattetid. Ajani kände sig som tryggast när månen gick på långa ben. Hon var inte särskilt trygg i sig själv. Det var just det att hemskheter berövat henne på hennes stabilitet och fläckat hennes självförtroende. Hon var dock på väg tillbaka. Eller, vidare, snarare. I det förflutna fanns inget av värde, men till framtiden kunde hon komma vidare och bilda sitt egna jag. Månen kikade på henne där hon stod, och hon kände dess ljus omvandlas till kraft; styrka och självförtroende. När hon var ensam, fick hon känna sig mäktig - och det gjorde hon. Hon bestämde sig för att det var ett ypperligt tillfälle att i ensamhet få öva lite. Det tog tid och ork att komma underfund med hur man brukade månens krafter. Det var som att lära sig ett nytt språk, och när Ajani nu lärt sig det så behövde hon fortfarande underhålla det genom att träna mer. Använda språket. Använda krafterna. Hon hummade lågmält. Sedan fokuserade hon på månen som kastade sitt bleka sken på henne. Hon såg på frambenens tatueringar och samlade kraft. Till slut hade hon manifesterat ett klot av ren, pur energi i luften. Det bländade henne, så hon skickade ganska snart iväg det ut mot intet. Hon gjorde egentligen bara det här för att hon kunde. För att det var det enda hon var bra på.


Paxat till Numph


Selenophilia
Definition: (noun)
Loving the moon and finding it soothingly captivating

Det här var Numphs allra största prestation; att uppleva Ötamon, Månens skog. Resan hit hade tagit mycket ifrån honom, mer än vad han trodde han kunde klara - men när han för första gången äntrat skogen, hade han fyllts av ett sällsamt lugn. Här hörde han hemma, en Månvarg i Månskogen, nära Duraneir. Med de omfamnade bäddarna av månblom var det svårt att känna sig helt ensam.
     Den näpna hanvargen strosade planlöst längs en upptrampad, ojämn stig. Stegen var pigga, och Numph kände sig extra alert med månskenet som strilades ner genom trädkronorna. Det högra frambenet glödde tydligt med sitt varma, gula sken precis som de flesta andra månklara nätter. Fullkomligt omsluten av Ötamons egendomlighet fortsatte han längs leden.
     Det var inte förrän ett bländade ljus längre bort abrupt rusade förbi som månvargen stannade upp. Öronen reste sig på huvudet medan den olivgröna blicken började spana bortåt i dunklet. Osäker på sina steg och om han skulle undersöka saken, kände han månens fridfullhet fylla honom med balans. Saktmodigt vek han av från spåret och emot ljusbollens källa. Det tog inte lång tid förrän hennes doft bemötte honom, och sedan hennes gestalt. Det som fångade hans uppmärksamhet direkt var de lysande tecknen på hennes framben. Hänförd närmade han sig ytterligare.
     ”Månens barn?” Rösten var frågande, upprymd. Numph hade alltid känt en stor tillhörighet till andra Månvargar; uppvuxen med dem och mån om deras tron var det inte konstigt att det var en stark drivkraft hos honom. Men det var inte första gången hans förhoppningar blivit krossade. Det fanns många andra, bortom Månvargar, som hade kraften att lysa.
     Numph stannade upp när han insåg att han kanske kommit lite för nära. Manad av sin fascination och iver hade han tagit sig närmre än vad han i vanliga fall vågade. Försiktig i sin natur var han, men med Månens trygghet och varghonans vackra tecken kände han sig orädd.

Ajani var så upptagen, med att stirra åt hållet hon skickat energin, att hon inte noterade sällskapet hon fått förrän det var för sent. Hon hörde rösten, och hajade till. Ajanis öron låg med ens slickade mot nacken och hon trillade nästan på ända. Det var en hane, att döma av rösten. Snart seglade doften bort mot Ajani och konstaterade det som redan var uppenbart. Ethan var en trevlig hane. Alla var inte ruttna intill benet. Bäst att ge herren en chans. Men det intresserade tonfallet skrämde henne så mycket att hon nästan kissade ner sig. Månens barn, frågade han om hon var. Utom sig av nervositet skakade hon på huvudet samtidigt som hon försökte nicka. Hon pausade rörelsen och nickade sedan sakta.
  "Månens..." sade hon och fuktade nosen som vanligt när hon blev nervig. "Jaha. Ja, javisst, jag är ju det. Det kan man väl säga, jag menar, jag..."
  Hon skrattade osäkert och det övergick i mer generad mimik. Hon harklade sig lite. Hon hummade lågmält och tog ett steg tillbaka eftersom att han kommit obehagligt nära. Ajani drog ett skälvande andetag. Hon ville och ville inte be för sitt liv.
  "Jag heter Ajani", sade hon sakligt med ett så konstlat men motsägelsefullt ångestladdat lugn att det var skrattretande. "Var nådig, skada mig inte."
  Hon kom på sig själv med att be om förskoning och hon mådde illa av faktumet. Ajani log så sött hon kunde. Hon måste jobba på det där. Ajani drog två darrande andetag och bröstade upp sig lite, knappt märkbart. Hon såg lätt beslutsam ut, samtidigt som hon ännu tvekade. Det var komiskt. Hon stod som fastvuxen nu, men inte av rädsla. Mer för att visa att hon hade ryggrad, om än böjbar.

Den vemodighet som speglade i honans sätt gav honom dåligt samvete. Öronen drog tillbaka sig och svansen svajade slokande bakom honom.
     ”Åh! Åh...” började han nästan sorgset, ”Förlåt! Jag ville inte- Det var inte meningen att-” Numph avbröt sig och såg ursäktande på tiken. Ajani. Vad för hemskt hade hon upplevt för att skrämmas så av endast hans närhet? Han var försiktig, tillbakadragen och inåtvänd i jämförelse med sina syskon, men honans reaktion just här var bortom det. Numph tyckte synd om henne, och det syntes i hans vädjande ansiktsdrag.
     ”Jag heter Numph.” Rösten var lugn, ljus och försökte låta så inbjudande som möjligt. ”Jag är ett av Månens barn, en Månvarg.” Ett försiktigt leende drog i hans mungipor medan de gröna ögonen höll fast vid sin snälla blick. ”Jag tänker inte göra dig illa.” Det kändes konstigt när det kom ur hans mun. Aldrig hade han mött någon som kände sig hotad av hans uppsyn. Numph var den minsta i sin kull, vad man kunde kalla liten och nätt, dessutom, hade han aldrig haft ett ont ben i sin kropp. Att honan trodde det om honom, gjorde honom något förfärad. Stackars hona.

Hanen ursäktade sig desperat och Ajani höjde häpet och lite misstroget på ögonbrynen. Han verkade dock genuint ledsen över hennes reaktion. Var det skådespel? Nej... Nej. Han snavade på orden och presenterade sig till slut som Numph. Han såg med medlidande på henne, och hon lugnade ner sig ett par hekto. Hon försökte att inte darra, och stod istället kvar på plats. Hans röst var väldigt lugn och pedagogisk och hon nickade bekräftande. Numph. Det kändes som ett underligt namn, men samtidigt var Ajani också ganska underligt. De kunde vara underliga tillsammans. Hon förvånades av att hon funderade på att stanna kvar på plats, men han verkade faktiskt väldigt trevlig. Numph berättade att han var av hennes sort, och hon kände med ens stark samhörighet. Med Ajani var känslor starka och intensiva, men präglade av hennes osäkerhet vilket ledde till att de inte förmedlades såsom hon själv upplevde känslorna. Ajani såg tveksamt på honom, tyst. Hon visste inte vad hon skulle säga. Han sade slutligen att han inte var där för att skada henne, och hon hade egentligen ingen anledning att misstro honom. Han verkade jättetrevlig, och hon undrade om han var lite som Ethan ändå. Inkännande och ödmjuk. Hon ruskade på huvudet lätt. Det var bättre att leva i verkligheten men att kanske inte anta det värsta om alla. Om det var något hennes bästa vän lärt henne, var det att inte dra alla över en kam, så nu försökte hon att vidga sina vyer. Benen var motvilliga när hon försökte sätta sig ner. Hennes kropp stretade emot. Ajani satte sig till slut, för att visa att hon bestämt sig för att lita på honom. Det var något väldigt övertygande i hans sätt att vara; inte på ett väldigt charmerande vis, utan mer respektfullt. Han gav intryck av att vilja låta henne ta sin tid att anpassa sig till hans närvaro och stressen som behövde lägga sig för att hon skulle bli en god samtalspartner. Det kunde hon kanske aldrig bli, det visste hon inte, och hennes självkänsla var låg så då spelade det ingen roll vare sig hon trodde sig veta eller inte. 
  "Hej där, Numph", sade hon förläget.
  Hon vågade först inte möta hans blick men gjorde sedan så för att hålla lite koll på situationen. Hon skämdes över sitt beteende, och önskade att hon kunde ha sett i förväg att det skulle påverka honom så. Sett i förväg att han inte hade för avsikt att överrumpla henne och åsamka skada. Det kanske inte var för sent att gottgöra ting, för hon kände att det behövdes. Ajani var känslostyrd till åttio procent i alla situationer, men hon var inte orättvis även om hon ofta generaliserade. Hon må vara harhjärtad och räddhågsen, men hon var inte egensinnig. Med detta i tankarna försökte hon se vänlig ut när hon blygt mötte hans blick.
  "Jag bara... Jag antog att, ja du vet", sade hon osäkert som alltid och pendlade lite med öronen.
  Nej, det kunde han inte veta.
  "Är du härifrån? Din doft är främmande för mig, men jag är inte härifrån så jag ska inte dra slutsatser", sade hon trevande som svar på att han var en månvarg. "Jag är fascinerad av dina tecken."
  Det sista lät genuint, hon menade det. Hon försökte förmedla att det var trevligt att möta en artfrände av samma typ. Nu när de fastslagit att de inte var fiender.

När Ajani slog sig ner log han varmt. Det verkade som om honan mjuknade en aning, åtminstone litade på att han inte skulle skada henne. 
     ”Hej,” svarade han lågmält. Trots att Numph inte förstod vilka tankar som spann innanför månvargstikens pannben så nickade han åt henne instämmande. Han skulle aldrig fråga, och visste ärligt inte om han ville veta, varför honan var så rädd. 
”Jag föddes i Höstskogen, om du känner till.” Numph log milt. ”Det är vackert där, men ingenting jämfört med Ötamon.” Nej, månvargen kunde inte ens föreställa sig något vackrare än Ötamon. Varje dag förälskade han sig på nytt i den trolska skogen. 
    ”Jag är många mil bort, men aldrig känt mig mer hemma.” Den olivgröna blicken såg sig omkring med en strålande förundran. ”Visst är det konstigt?” Numph förväntade sig inte att Ajani faktiskt skulle svara honom, så istället fortsatte han med hennes nyfunna ämne.
     ”Åh, tack!” Han ägnade ett ögonkast åt sitt lysande framben och log lite extra. Den betydde mycket. ”Dina är väldigt speciella”, konstaterade han. De såg ut som annorlunda mönster, Numph hade aldrig riktigt skådat den sortens tatuering tidigare.

Numphs blick var mild och foglig. Han verkade nöjd på ett diskret vis med hennes val att sätta sig ner vilket för Ajani var ganska generöst med tanke på att hon hade så kass mentalitet. Hans hälsning och hans sätt var fredligt, och det fick hjärtat att tappa den snabba takten. Hon ville verkligen inte vänta sig det värsta, men hon kunde inte hjälpa att förknippa maskulina dofter med vånda. Hon riktade uppmärksamheten mot Numph, men inte öronen. De var timida, lätt vinklade bakåt. Hon skämdes lite över att ha överreagerat så pass. Han kom från Höstskogen, och hon hade ingen aning om det var så hon skakade mycket lätt på huvudet. Det här mötet såg lovande ut, men hon kunde inte lova att hon höll den åsikten hela konversationen ut. Hon tappade aldrig intresset, men det krävdes ju inte mycket för att svansen limmades mot magen. Han berättade att Höstskogen var vacker, och det trodde hon på och nickade därefter. Det föreföll sig inte orimligt att Ötamon var grannare, och Ajani nickade återigen, sakta och tankfullt. Han berättade att han färdats mil och hon vidgade ögonen i beundran. Nog hade hon färdats en bit, men under ett långt tidsspann. Det började verkligen bli dags att svara honom, men hon hade inte fått tillfälle. Problemet med att vara introvert till sättet var att man behövde tänka efter och korrekturläsa meningen några gånger innan det blev aktuellt att säga något lite längre än att simpelt hålla med. Nu blev det läge att simpelt hålla med. Han sade, till synes retoriskt, att det var konstigt att han upplevde att han hittat hem.
  "Det måste jag då säga", sade hon och var genuint imponerad av hans viljestyrka varpå hon tänkte efter ett par sekunder för att inte säga något fel som matade oron. "Det jag hade funnit det trevligt att se världen på det viset. Men inte ensam."
  Hon log försiktigt. Hon försökte verkligen. Hon försökte att inte tråka ut honom, och hoppades på att tilldelas chanser att visa sig värdig. Låtsas vara, åtminstone. Hon hade lagt fram en kommentar om hans måntatuering. Om det var något som fascinerade henne särskilt, så var det dessa lysande konstverk. Hon hade levt med sina i arton långa år, men fann dem alltjämt intressanta. Det verkade även Numph tycka, men hon kunde inte riktigt avgöra om det var positivt eller negativt att de var speciella. Ajani ville inte fråga, rädd för att göra bort sig. Hon började tycka om honom. Han hade en positiv inverkan på henne och hon lade huvudet på sned.
  "Tack så mycket", sade hon ganska lättsamt och riktade omedvetet öronen nyfiket framåt.
  Hon reste sig upp och tog några trevande steg i Numphs riktning. Hennes blick flackade mellan hanens ögon och marken. Hon hade svårt att hålla ögonkontakt. Kanske för att stint stirrande kunde uppfattas alltför självsäkert.
  "Jag kommer från Silverpile", sade hon. 
  En sorgsen skugga svepte över hennes uttrycksfulla ögon som speglade minnena. Alla minnena. Ajani tvingade bort reaktionen med möda för att förebygga ett smärre yrselanfall. Det skulle skämma ut henne igen, mer. Hon ville inte att hennes underdåniga personlighet skulle synas så pass väl. Helst inte alls. Hon var en skugga av unga Ajani, men det var välbekant nu. Hennes förfall hade sakta normaliserats. Placerar men en groda i uppvärmt vatten, hoppar den för att rädda skinnet. Börjar man dock med ljummet vatten och låter höja temperaturen så stannar den tills den kokas till döds. På den vägen var det, men istället för att ha hunnit kokas till döds i den bemärkelsen, var Ajani på väg i rätt riktning om än i valpsteg.
  "Du kanske har hört om hur månen färgar gräset och pilträdens kronor alldeles silvrigt. Det är också vackert, kanske som Höstskogen", sade hon tankfullt och stannade upp när hon insåg att hon kommit för nära. "...Men på ett annat sätt antar jag."
  Ajani tog ett steg tillbaka och var sisådär två meter från Numph.

Silverpile. Namnet var vackert, men okänt för honom. Ajani fortsatte att berätta om hennes hemland, och började till hans förvåning närma sig en aning. Numph satte sig långsamt och tålmodigt ner, rädd att skrämma henne. Månvargen hummade hänfört. Det lät som en vacker plats, kanske en plats att se, om han någonsin blev less på Ötamon.
     ”Det låter fint.” Han log och mötte försiktigt hennes blick för ett hjärtslag. Hon var yngre än om honom, men större, en aning åtminstone. Hon var fin. Numph såg bort, upp bland trädkronor och eldflugor som dansade.
     ”Höstskogen var...” Han stannade upp för att tänka, tänka tillbaka till alla de år han spenderat under de eldiga lövverken. ”Höstskogen...” Återigen stannade han upp. ”Alla träden, de var... röda, gula, orangea.” Numph kunde inte förklara det på bättre sätt. Han visste inte vad det var för ord han letade efter. Istället tystnade han. Efter en kort stund såg han tillbaka på Ajani. 
     ”Du vet, det här Månens skog.” Han pausade, som för att låta orden sjunka in. ”Jag...” Han tvekade. ”Jag tror jag är närmare Duraneir här.” Den gröna blicken såg upp i träden, längtande mot månen.  ”Jag vill tro att... att det här är hans skog.” Ett tungt andetag lämnade honom. Numph var säker på att den här platsen hade något heligt över sig. Han kände sig i frid. En frid han aldrig upplevt i Höstskogen.

Med lugna rörelser satte sig Numph ned och Ajani uppskattade hans respektfulla gest. Hon log tacksamt trots att leendet var lite blekt. Han kommenterade att det lät fint, och hon nickade snabbt. 
  "Mycket", instämde hon.
  Ajani märkte att hon inte gav intryck att vara särskilt talför. Hon ville desperat ändra på det. Hon ville att Numph skulle tycka om henne. Hon hade ju trots allt eventuellt kränkt honom. Det behövde försiktigt rättas till. Deras blickar möttes för ett ögonblick och Ajani tittade åt sidan samtidigt som Numph vek med blicken. Hon såg försiktigt upp igen men var noga med att inte se direkt in i hans ögon. Nu tvivlade hon på att en längre blick kunde uppfattas som utmanande eller hotfullt från Ajanis sida, men detta var mer eller mindre instinktivt. Hon såg fascinerat på honom i smyg när han försökte berätta hur Höstskogen varit för honom. Till skillnad från Silverpile så var träden i Höstskogen i varma nyanser. 
  "Vilken motsats till Silverpile", sade hon försiktigt efter att Numph tystnat för att se på henne. "Men det låter också vackert."
  Ajani sänkte huvudet lite och det kändes då enklare att höja blicken och möta Numphs, av någon anledning. Ötamon var månens skog, sade Numph. Det var något högtidligt över hur han refererade till månen de gånger han pratat om himlakroppen. Numphs förhållande till månen blev tydligare för Ajanis hjärna allteftersom han fortsatte. Han nämnde Duraneir och hur han nästintill kände en närvaro i Ötamon. Hon nickade.
  "Så kan det vara", sade hon ödmjukt och försökte att se mer vänlig ut än nervös. "Månens skog. Det är en väldigt trygg plats, jag väntar lite på att något ska gå snett men här gör det inte det. Jag känner att jag har hittat hem."
  Hon slickade sig om munnen och satte sig ner. Hon såg sig omkring och en örat ryckte till lite när en eldfluga kom i närheten av det. Hennes bruna ögons blick vilade återigen på Numphs magnifika måntatuering. Den glödde väldigt vackert.

[Edit: Avslutar då Ajani skall dö]