Lune hade aldrig varit ifrån familjen på natten förut, och med tanke på järven så var det ett under att hon vågade, men något hade lockat henne bort. En sång, skogens sång, drog henne ut i skuggorna. Blommorna lyste upp hennes väg och kanske var det dem som gav henne modet. Men skulle hon höra en uggla hoa eller se en allt för stor sten skulle hon nog springa hem under panikslagna skrin. 
Plötsligt upphörde sången och kvar ekade bara mjuka hummanden. Lune stannade upp. De långa hängande öronen lyftes en liten bit, knappt märkbart, då hon lystrade. Den lilla svarta nosen som knöt ihop hennes look av en kanin vädrade i luften och en vargdoft nådde henne. Inte en doft hon var van vid, ingen i familjen. De blanka vita ögonen spärrades upp och hon backade några steg, raggen rest. Egentligen hade väl den lilla valpen förstått att det fanns 'andra vargar', det kändes väl ganska självklart att de inte var ensamma på jorden och vilka kompisar skulle Chander skaffa om det bara fanns dem i familjen på sex? Men det var ändå obeskrivligt jävla läskigt att träffa en främmande varg. Tänk om den var elak? Tänk om den var jättestor och åt valpar? En darrning gick igenom hennes lilla kropp som ännu inte blivit av med valphullet och hon kröp ihop.
Men mötet med järven hade faktiskt påverkat Lune, lärt henne något. Att hålla koll var bättre än att gömma sig. Hade hon inte sett järven hade de kanske varit uppätna,, hade hon inte skrikit hade mamma kanske inte hunnit i tid. Så med hjärtat bankandes så hårt att det gjorde ont i bröstet smög hon fram - mer eller mindre krälade. Blommoras blad rasslade frustrerande mycket då de strök längs med hennes kropp och de glödande kronbladen vajade av hennes rörelser. Snart tog hon sig in i ett snår vid krönet av en backe, en minimal dal mitt i skogen, täckt av träd och blommor. Där låg en varg, hon var röd och vid och - Lune höjde på huvudet, såg ner på blommorna och så på sig själv - den andra vargen lös också! Ett leende spred sig i hennes ansikte och innan hon hann tänka på det reste hon sig upp, måntatueringen i hennes panna lyste starkt men trotts att hon nu var fullt synlig var hon inte modig nog att faktiskt närma sig. Så hon blev ståendes, något nervös men mycket glad.

Ajani var inte bekant med området ännu, men började på valpben bli det. Sakta, men säkert. I Ötamon var hon en utlänning. Hon tyckte om att vandra om natten. Hennes religiösa tatueringar syntes som bäst och gav henne hopp samt sällskap på ett underligt sätt. Ajanis tatueringar lyste som stjärnorna när månen långbent vandrade över Numoori. Hon hade många gånger hänförts av tecknen på hennes ben och i sällsynta fall vänt och vridit på huvudet för att beundra öronens markeringar i ett stilla vattendrag. Hon var fylld av ro och var inte blyg inför tystnaden eller vegetationen som för länge sedan visat sig vara vänner. Vinden blåste henne i baken och hon mumlade lite för sig själv. Knappt hörbart, oviktigt småpratande med den enda hon kände i området. Ajani själv. 
  Vinden vände för ett ögonblick, sedan vände den sakta runt om. Fast det var tillräckligt för att hennes känsliga nos skulle uppfatta något. Hon hade vädrat febrilt så snart hon känt doften föras i hennes riktning. Ajani vidgade ögonen. Det var något lite infantilt över doften men Ajani drog inte gärna förhastade slutsatser. Bäst att ta det osäkra före det osäkra och anta att detta var ett monster och ingen valp som doften indikerade. Ajanis muskler stelnade tvärt och hon frös i steget. Hon tvekade med pendlande öron. Vinden vände lekfullt igen och tillät henne att lokalisera doftens innehavare. Hennes ögon var förskräckt vidöppna och hon slickade sig febrilt om nosen. Hon spann runt ett helt varv och sedan såg hon ett blekt ljus en bit bort. Hon blinkade förvånat, flera gånger - även okm förvarningen gjort henne gott. Det var svårt att avgöra vem som till en början var räddast alternativt osäkrast. Troligen Ajani, eftersom att valpen såg nyfiken ut. När det var fastlaget att det var en valp, verkade det heller vidare inte som att valpen åtföljdes av något otäckt. Den verkade vara ensam. Ajani tog ett halvt steg framåt och ett halvt tillbaka. Hon försökte igen. En tass framför de andra. En tass tillbaka. Ajani drog ett darrande andetag. Hon hade sett måntatueringar förut, men de fascinerade henne bortom all sans. Hon kunde inte låta tillfället gå till spillo. Istället tog hon ett litet skutt framåt för att sedan bestämt och samtidigt ödmjukt avancera framåt till valpen som lyste så vackert. Ajani såg häpet på den märkliga lilla vargen med huvudet mycket lätt på sned. Hon trippade närmare, sedan saktade hon av. Hon trippade lite till, och stannade sedan till några meter från valpen. Hon såg nyfiket på den unga. Sedan tassade hon med sänkt huvud och svans ännu närmare och var med ens förvånande nära. Kanske två meter eller så.
  "Vad vacker du är", sade Ajani drömskt med beundran i rösten. "Hej... där."
  Hon lät blicken förundrat glida över månens spår i valpens päls. Hon vinklade huvudet för att visa sitt öra och var helt säker på att benens alla tatueringar redan avslöjat henne.
  "Hm. Vill du dela med dig av ditt namn kanske?" frågade den äldre tiken hoppfullt. "Mitt är Ajani."
  Hennes röst var mild och trevande.

Då främlingen fick syn på henne dök hon ner i snåren igen. Benen darrade och hon kände med ens hur all kraft försvann och hur hon skulle aldrig orka springa därifrån. Tyst räknade hon för sig själv - fem, fyra, tre, två, ett - men när siffrorna kom till sitt slut så vågade hon ändå inte se upp. Panikslaget andades hon genom nosen med öronen bakstrukna, men snart hördes en stämma och Lune kunde inte annat än att lystra. Man visste aldrig med vuxna, hur de skulle reagera. Den enda vuxna hon träffat var hennes mor, och hon var helt oberäknelig. Men den här honans ord var snälla, framförda med en röst lika mjuk och nervös som hennes egen. Med huvudet fortfarande sänkt mot marken reste hon på sig, sneglade tveksamt upp på honan. Om hon ville dela med sig av sitt namn? Näe. Näe, det kände hon egentligen inte för alls. Något sa henne att namn var heliga, att man bara skulle ge dem till vargar man litade på. Det var väl därför föräldrar övervägde namnen så noga? Hon smackade tyst, om Riha skulle varit här hade hon sagt något högtravande om integritet. Lune var inte helt säker på vad ordet betydde och tyckte inte om att identifiera sig med systern men fann ändå viss styrka i tanken.
För sent, och helt förskräckt, insåg hon att hon inte svarat på honans komplimang. Skulle hon slå henne nu? Elchocka som mamma gjort med Chander? Hon backade snabbt några steg med raggen på ända och kröp ihop till sin ursprungliga position igen.
"Tack."
Viskade hon med den där sköra rösten som var ett av hennes kännetecken. Fortfarande andades hon ansträngt genom nosen men försökte lugna andetagen så de inte skulle höras. Kanske, om hon var snäll, så skulle honan vara snäll? Hon tänkte på mamma, det funkade ibland på mamma. Det hade inte funkar för Chander..
"Du är också vacker... Dina tatueringar är.. fina"

Ajani fick höra valpens röst. Hon nickade tankfullt åt att tack hade blivit det första ordet för Ajanis öron. Den var fragil och väldigt osäker. Inget namn kom, och det var i sin ordning ändå. Kanske var det dock ett misstag att ha kommit fram och hälsat. Valpen verkligen väldigt, väldigt rädd och det skar i hjärtat att se mer av sig själv i världen. Räddare än Ajani var hon, och då var det illa. Å andra sidan var valpen en valp, uppenbarligen, vilket kunde bidra till att till och med osäkra Ajani uppfattades som hotfull och skrämmande. Det gjorde Ajani lite ledsen, men inget märkvärdigt. Det hörde bara inte till vanligheterna att Ajani hade övertaget, och så ville hon inte riktigt se det nu heller. De var två om att vara vilsen. Det fanns heller inget som tydde på att Ajani kunde komma till skada, så hon hade egentligen inte förlorat på det heller. De bruna samt markerade öronen klippte osäkert och vreds lite för att vara medveten om omgivningen också. Valpen talade igen. Hon sade att Ajani också var vacker, men det lät på henne även i nästa mening som om hon mest sade det för att blidka den äldre. Även det gjorde Ajani lite moloken, men hon log bara försiktigt, om en aningen beklämt. Hon visste inte vad hon skulle göra. Valpen verkade inte särskilt lekfull och heller inte benägen att öppna upp sig och lita på tiken, utan var mer eller mindre skrämd från vett och sans.
  "Jag vet på ett ungefär hur det är", sade Ajani ödmjukt med osäkra öron. "...att ha det ungefär sådär."
  Hon visste på ett ungefär inte alls hur man framförde ett peptalk. Samtidigt som hon febrilt ville stötta, ville hon inte ta bort allvaret i valpens känslor. De var nog ingen bra kombination. Kunde de verkligen komma någon vart om de båda var i respektive skick? Eller så var de den bästa kombinationen. De kanske kunde förstå varandra. Å andra sidan, återgick hon till en tidigare tanke. Varför skulle valpen lita på henne? Ajani litade inte på andra. Det var hyckleri att förvänta sig sådant från valpen. Hypokritiskt och fel, bannade sig Ajani. Det kunde vara dags att ändra taktik. Ajani ville så gärna sola sig i ljuset från valpens tatueringar och titta på dem en stund till. Hennes öron var lustiga. Valpen var sannerligen vacker, på ett väldigt unikt vis, tänkte tiken igen. Ajani backade något steg eller två och lade sig ner. Mycket, mycket sakta. Så att hon kom ner till valpens nivå på ett annat sätt.
  "Förlåt om jag skräms", sade Ajani urskuldande och lade försiktigt hakan på tassarna. "Det var inte vad jag ville göra..."

[Edit: Avslutar då Ajani skall dö]