Solen står högt på himlen men det är kyligt i luften. Bitande. Ett lätt regn faller och ger bergen en mörkare färg. Ännu märks det att vintern inte är riktigt över men snö kan bara skymtad på de högsta topparna. Vädret är bara ruggigt, men visst sägs det att bergsluft är friskt.
På en bergsväg går det att skymta blodspår. Inte bara efter ett bytesdjur utan även blodiga spår av varg. Följer man stigen och spåren kommer man snart över spridda slamsor efter sagda byte. En liten killing till en bergsget som fått sätta livet till för att någon annan ska få leva.

Pandora ligger utanför en grotta belägen någonstans i Blodbergen. Detta har varit hennes hem under en längre tid. Men det är ingen lya som är skön och varm att komma hem till.  Inte heller ett tillhåll för vila. Grottan är relativt liten och mörk. Ingången lite trångt då det lägligt nog växer en buske framför som täcker stora delar av öppningen. Grottan ligger väldigt skyddat till och skulle kunna ses som en bra boplats. Men det är inget trevligt ställe. Det är inte ens mysigt. Vad som är värst med denna plats är nog ändå stanken. Stanken av blod och död.

Det började med att tiken tog sig upp i bergen. Vandra, träna och bli starkare.  Det är vad som drev henne. Något senare mötte hon på en hane. En caza-hane och han var stor och stark och lovade hjälpa henne träna. Att träna tillsammans med någon annan har sina fördelar. Man hjälper varandra och kan peka ut den andres resultat och vad som behöver arbetas mer på. Det var ett samarbete som bara kunde ge vinst. De kom varandra nära och tiken kände att träningen gav resultat. Hon blev mycket bättre på sin telepatiska krafter och elektriciteten blev lättare att styra. Att hon även började tycka om hanen mer och mer höll hon för sig själv. Träningen gick före. Hon kunde inte låta sig distraheras av känslor. Det var bara i vägen. Många månader spenderade de tillsammans och tränade hårt varje dag.

Men snart började hanen göra närmanden. Pandora försökte till en början ignorera det men insåg snart att hon gillade uppmärksamheten. De var inte längre bara träningskompisar, de blev mer än så. Men när Pandora’s löp startade tyckte hon det var väldigt olägligt. Hon höll sig borta från hanen i hopp om att löpen skulle gå över fort. Men hanen sökte upp henne. Han gav sig på Pandora mot hennes vilja och hon blev dräktig. Först tyckte hon att det var det värsta hon kunde vara med om. Hon kan inte ha valpar nu! Hon behöver bli starkare! Men i och med att hennes mage växte så vaknade modersinstinkterna.

Denna period blev den svåraste i hennes liv. Hanen började behandla henne illa. Hon fick dåligt med mat och började magra. Varje gång hon jagade själv så snodde hanen åt sig största biten. I början slog Pandora tillbaka men ju större magen blev desto snabbare tog orken slut och tillslut brydde hon sig inte längre om vad hon fick utstå så länge valparna i hennes mage klarade sig. Det var mycket hon fick utstå och hennes kropp orkade inte. Värkarna satte igång för tidigt och Pandora födde tre valpar. Två av valparna var dock dödfödda och den tredje var liten och svag. Hanen blev sur över att Pandora inte kunde ge hon levande, starka avkommor och han klev fram för att avsluta livet hos den tredje lilla valpen.
Det fick Pandora att se rött och hon släppte lös en stark elektrisk stöt som brände hanen till döds. Med stora ögon såg hon på vad hon gjort. Hon blinkade några gånger och ett flin kunde skymtas på hennes mörka läppar. Sen undersökte hon så att den levande valpen var okej. Valpen rörde sig trött och gav inga ljud ifrån sig.  Pandora fasade över att den förmodligen inte skulle överleva särskilt länge om hon inte kom på något snabbt. Hon fick inse att hon inte kunde producera mycket mjölk då hon själv var väldigt mager. Inte hade hon kraft att jaga heller. Hon fick inse vad hon måste göra för att överleva och vände sig till den brända kroppen. Hon började äta av den. Först var smaken vedervärdig men hon vande sig snabbt. Det gav henne energi. Hon kunde även använda den brända kroppen till att hålla valpen värmd medan hon själv gav sig ut korta rundor för att kunna uträtta sina behov.

Två veckor passerade och Pandora börjar få tillbaka sin styrka. Valpen var fortfarande i samma skick men tiken tänker att om hon lyckats hålla valpen vis liv så här länge så borde den klara sig. När Pandora kände sig lite extra energisk så lyckades hon flytt att den brända kroppen och dumpa det i en bergsravin i närheten. Genast fick hon mer utrymme i grottan. De döda valparna hade hon dock inte hjärta till att göra sig av med. De ligger längst in i grottan. Tiken har vant sig vid stanken. Hon gör sitt bästa för att få den levande valpen att bli starkare. Men den bara ligger där och rör sig knappt. Den äter, men med inte mycket energi. Det är som att den endast lever fortfarande för att Pandora tar hand om den. Med nöd och näpe.

Men valpen dog i sömnen. När Pandora vaknar är knytet intill henne kallt som is. Då fryser även hennes hjärta. Hon ser på knytet tills hennes syn döljs bakom tårar. Pandora sluter ögonen hårt och elektriciteten börjar spraka i hennes päls. Inte en tanke på att det kan vara förödande att släppa lös så mycket kraft. När hon dödade hanen hade hon honom som mål. Som det är nu skulle elektriciteten inte ha något fäste och det skulle kunna bli en explosion utan dess like. Men hon släpper inte lös explosionen allt rinner av henne och hon faller ihop igen snyftande och snörvlar hög.

Här är hon nu. Det ha gått tre dagar men Pandora har inte lämnat grottan. Tidigare var hon ute och fångade en killing till en bergsget och fick lite mat i magen.  Men när hon kom tillbaka hade några as ätande fåglar hittat grottan och tagit sig in där. Pandora blev rasande och zappade fåglarna med elektriciteten tills de dog. Sen satte hon sig bara ner utanför grottan, meddela blicken fästs på öppningen. Blicken är tom. Pälsen är blodig och raggig. Hon är fortfarande mager men hon har sett värre ut. Hon är trött. Så trött. Valpar. Vem behöver valpar egentligen? De är bara till besvär. Pandora lägger sig ner. Hon vill bara lämna allt bakom sig. Börja om på nytt. Men hon kan fortfarande inte riktigt lämna grottan.

[PAX TILL TRAMPTASS]

Tramptass hade fortfarande svårt att få ett grepp om det faktum att hans öronlösa flockbror var borta. Minnesceremonin var bara några få dagar bort. Zhevra hade påbörjat arbetet med stenbordet och alla andra som hade möjlighet hade hjälpt till så gott de kunnat med att få i ordning minneslunden. Alla var i chock, stämningen i flocken var tryckande. Valparna var ovanligt lugna och kvällarna ovanligt tysta. Tass hade vandrat iväg ifrån reviret. Han behövde säkra närområdet. Kanske lurade det fler bergslejon i trakten. Det var hans ansvar att skydda flocken. Han skulle inte låta några lejon sätta sin fot på reviret - men inte heller dess närområde. 

Stanken av ruttnande kött och blod slog emot honom som en våg. Han ryggade instinktivt undan från den vidriga stanken. Ett ruttnande kadaver måste finnas i närheten. Tass skakade på sig och fortsatte vidare. Det där kadavret ville han inte undersöka närmare. Men så hejdade han sig mitt i ett steg och såg sig omkring. Han kunde förnimma ett vargsinne någonstans i närheten. Ett försvagat sinne. Men det rådde ingen tvekan om vem det var. Tass hade träffat henne förut, för många år sedan. Minnet hade han nästan förträngt. Efter en stunds tvekan började han ta sig närmare sinnet. Det ledde honom högre upp i bergen. I samband med att han började närma sig sinnet blev stanken värre. Tass blev yr av den starka lukten. Så fick han syn på en trasig, utmärglad varghona som satt vid en grottmynning. Tass stannade en bit ifrån den mörka honan. Hon var blodig och smutsig. Tass såg med avsmak på djuret. Han vägrade förstå att de var släkt. 

"Pandora." Sa han med ett iskallt lugn i rösten. Hon var sjuk och skadad. Det var tydligt. Hon skulle tacka honom när han avslutade hennes lidande.

Det var först när hon la märke till ljudet av tassar mot sten som hon insåg att hon inte var ensam. Först trodde hon att det var hanen som kom tillbaka men avfärdade snabbt den tanken för han är död. Det såg hon själv till. För trött för att använda telepatin ligger hon orörlig kvar och bara lyssnar. Det känns som att tiden går i slowmotion innan tystnaden tillslut bryts av en mörk stämma. Nej. Inte nu.
Så snabbt hon bara kan lyckas hon ta sig upp på tassarna och vänner sig mot hanen. Tikens ljusblå blick möter hans röda. Öronen drar sig bakåt och en rysning går längst med ryggraden men raggen ligger än så länge vilande. 

”Du”. Svarar hon bara med bruten stämma. Det är länge sedan hon hade någon att tala med. Hon har bara då och då talat lugnande med valpen. Inte för att hon fick något svar tillbaka. Det bara kändes bra. Men hon är ensam nu. Ingen finns för henne och så kommer HAN hit. Han som helst inte vill ha något med henne att göra. Smuts är hon. Något som borde städas bort. Men inte tänker hon göra det lätt för honom.

En gång hade hon kanske hoppats kunna se upp till honom. Men det visade han för länge sedan att det inte var möjligt.
Just nu må hon vara en bedrövlig syn. Men lite stolthet har hon kvar. Hon reser på sin hållning så gott hon orkar. Inte tänker hon bara ligga där och ge honom en anledning att kliva på henne. Det är omöjligt att resa sig i hans ögon. Pandora piskar till med svansen och placerar sig mellan hanen och grottan. Inte för att hon har något att beskydda. Men på något sätt vill inte moderskänslorna släppa taget. Valpkropparna är hennes att göra av med.

Vad som stör henne mest är nog ändå att han inte gav henne eller syskonen en chans. Hon känner avsmak för honom. En äcklig smak på tungan. Pandora må vara i dåligt skick nu. Men inte väntar hon på döden.

Det var så tillfredsställande, på ett sjukt och vidrigt sätt, att känna hennes avsmak gentemot honom. Hon hatade honom, Tass kunde svära på det. Det fick adrenalinet att pumpa ut i blodet. Hans kropp darrade till av iver. Allt för länge hade han gått utan en konfrontation med en fiende. Han behövde slåss. Han behövde det efter att Malvado sluppit undan.

"Minns du vårt senaste möte?" Han tvingade sig att stanna där han var. På behörigt avstånd från den skadade honan. "Dina syskon.. de hatade mig, redan från start. Men inte du. Du såg på, när jag slog sönder dina syskon. Nyfiken. Nästan fascinerad." Tass såg på den mörka honan. Hans blick, likgiltig men beräknande. "Se vad det har blivit av dig." Konstpaus. Han andades tungt nu. 

"Jag lovade att jag skulle döda dig om vi sågs igen. Precis som din syster lovade att jag en dag skulle ligga död framför era tassar." Han lade huvudet på sned och flinade hånfullt. Han förstod inte hur honan hade kommit dit, hur hon kunnat missa att Blodbergen tillhörde Devils nu. Men han brydde sig inte. Det var irrelevant. Hon skulle ändå dö. "Vi får se vem som håller sitt löfte." Han närmade sig henne. Det skulle bli en ren avrättning. Hon var så svag. Det var nästan patetiskt. Han var så nära henne nu. Cirklade runt henne. Hotfullt nära. Skulle hon hugga först? Det var en lek för honom - han vidrörde hennes sinne. Hennes telepatiska krafter verkade slut. Hela honan var slut. Han attackerade hennes sinne, en ström av bilder for genom hans huvud. En caza-hane, träning, vänskap, tillit, målmedvetenhet, krossad tillit, mörker, våldtäkt. Så svag. Så naiv. Han skickade sina hånfulla tankar till henne. Lät henne känna hans förakt innan han attackerade hennes minnen igen. Slukade allt han kunde hitta. En dominant, maktgalen caza, en svag Pandora, valpar. Sen en död caza. Tass flinade, den här gången i medhåll. Han förtjänade det, eller hur? Han kanske hade underskattat honan. Hon var starkare än han hade trott - men det ändrade ingenting. Hon skulle ändå dö.

Minns du vårat senaste möte? Jo, hon mindes. Hon mindes sina egna tankar innan det första mötet. Hur hon hoppats att han skulle ta emot dem. Henne och syskonen. Eftersom de är av samma blod. Pandora hade sett på hur syskonen misshandlats. Hoten från Tramptass. Pandora hade stått och sett på. I hennes egen vrickade värld hade hon gillt det. Men samtidigt hade hennes bild av fadern slagits i spillror. En del av henne vill fortfarande hävda sig. Visa att hon är duglig i hans ögon. För en del ser upp till honom även om det första intrycket inte var vad hon hoppats. Men hon kan inte förneka att de har samma blod i ådrorna.

Se vad det har blivit av dig. Pandora svarar endast med en morrning när nosryggen krusar sig. Lovat att döda henne. Vi får se vem som håller sitt löfte. Det börjar knastrar i tikens päls. Hans ord retar henne. Hon är medveten om att i sitt tillstånd är hon ingen match för honom. Men hon tänker inte ge sig så lätt. Svansen piskar till bakom henne igen och elgnistor sprakar i luften.
Pandora är tillräckligt stark telepat för att känna intrånget i hennes medvetande. De hånfullt kommentarerna får musklerna i hennes nacke och rygg att dra ihop sig av obehag. Den ljusblå blicken släpper inte hanens röda. Hon är svag. Varför trodde hon sig vara stark? Hon är stark. Hon föll bara lite. Det är ett misstag hon inte kommer göra om. Bli stark. Hon behöver bli stark igen. Starkare.

”Kommer du närmare bränner jag dig med”. Svarar hon få Tramptass kommer över minnet där hon dödat caza-hanen. Hon är inte svag. Hon kan försvara sig själv. Hon vill visa att hon duger. Varför kan han inte se henne? Hon är mycket mer än vad han tror om henne. Hon är inget hinder. Hon kan vara en tillgång.  Men han har redan dömt henne. Men straffet tänker hon inte ta emot. Döden är inte hennes väg. Det sprakar mer om hennes kropp och de utfälld klorna rispa i stenen under henne. Hon bygger upp kraften inom sig. Känner elektriciteten fokuseras. Hon känner honom i sitt huvud. Han pillar på hennes minnen. Roffar åt sig. Hon försöker hela tiden hålla sig ansikte mot ansikte med honom. Så som de rör sig i cirklar. Skulle nästan kunna se ut som att de dansar. Han är för nära. Hon ger honom.  En lätt stöt. Håll dig borta.

Luften omkring dem var statisk. Det var tydligt att han hade väckt hennes vrede. Det gjorde bara den bruna hanen ännu djärvare. Han fortsatte sökandet i hennes medvetande. Han såg hur hon tvingades äta den döda cazan för att överleva. Hur hon kämpade för sin valps överlevnad - hur hon misslyckades med att hålla den vid liv. Han kunde känna hennes fruktansvärda sorg. Hennes smärta. Patetiskt. Han såg hur hon klamrade sig fast vid livet, vägrade ge upp trots alla motgångar. 

”Kommer du närmare bränner jag dig med”. Tass tog ingen notis om honans hot - istället smög han sig närmare henne. De var så nära nu, så nära att han kunde känna hennes stötvisa, rosslande andhämtning. Skulle hon verkligen våga attackera? Det visade sig att hon skulle det. En stöt for genom den bruna hanen. Han morrade ilsket och ruskade på sig i farten - fortfarande cirklade han runt honan. Dansen fortsatte. Men Tass började tröttna på honans stötar. 


"Jag tror det är dags att du glömmer bort den där kraften. Den är uppenbarligen inte bra för dig." Tass röst var silkeslen och fylld av spelad medlidsamhet. Han stannade upp och drog ett djupt andetag. "Se det som en gåva, som kanske botar ditt förbannade faderskomplex." Han forcerade hennes medvetande ytterligare - sökte intensivt efter hennes elektricitet. Hans avsikt var att förstöra den - få henne att tillfälligt glömma bort att den existerade, eller hur den skulle användas - eller åtminstone hämma kraften. Först då kunde han avsluta det han får så många år sedan hade påbörjat. Först då kunde han döda henne.

Hennes stöt irriterande honom som mest. Hon tog ändå inte i. Vad hon önskar nu är endast att hålla honom på avstånd. Men han vill döda henne. Hon vet det. Hon känner det. Han säger det. Men hon tänker inte låta honom. Vem tror han att hon är? Tänderna är fortfarande blottlade åt hans håll och lika mycket som det sprakar och knäpper av elektricitet om henne så vibrerar hon på insidan. Morrningen kommer från långt ner i bröstkorgen.
Det är inte hennes fel att hon föddes. Det var inte hennes fel att han är hennes far. Felet är hos honom. Han tror fel om han tror sig kunna sätta till det felet. Hon tänker inte dö. Hon tänker inte.låta honom döda henne.

Glömma bort kraften? Glömma elektriciteten? Har hon inte dem står hon sig inte slätt mot honom. Hon accepterar det inte. Morrningen stegrar. Lika hänsynslöst som han söker efter kraften inom henne så gör hon detsamma. Hon behöver få tag i den. Hon behöver slå tillbaka där det känns. Hon finner kraften snabbare än honom. Det är trots allt hennes kraft. Hon samlar den. Fokuserar den. Hon har tillräckligt med kraft för att lyckas en gång. En jävla smäll. Kan hon bara åstadkomma en jävla smäll. Helst i hans fula fejs.
”Jag har ingen far”. Rädslan matar hatet. Om han hatar henne så, så hatar hon honom med. Glömma honom. Kan hon bara få glömma? Elektriciteten sprakar högljutt omkring henne. Hon fokuserar kraften. Känner den bränna på insidan. Bröstkorgen brinner. Hon känner honom i sitt huvud. Känner hur han rör sig där inne. Hur han söker och tränger sig på. Ingen varsamhet utan endast målmedvetenhet. Brutalt sökande efter vad han önskar finna. Hon känner sig blottar inför honom. Han kan ta vad han vill och hon kan inte göra något åt det.

”Ut. Ur. Mitt. Huvud!”. Allt på ett kort. Hon släpper ut elektriciteten. Ljudet är öronbedövande. Smällen skakar berget under dem. Marken spricker. Det far grus och sten åt alla håll. Det känns som att hon springer i en tunnel. Hon hör ingenting men än dock fyller smällen hennes öron. Och hon springer inte. Hon står där utanför grottan och ser verkningarna av hennes kraft. Av explosionen. Hon känner ingenting. Det är tomt. Ett hål gnager sig större inom henne. Mörkret kryper närmare. Ett tjut hörs. Ett ihållande tjut. Hon ser den stora hanvargen på andra sidan damm och flygande sten. Hon känner fortfarande lukten av hans andedräkt. Det känns som att allt går i slowmotion. Precis innan explosionen kändes det som om något grep tag om henne. Inifrån. Grep tag i kraften och vred om. Slet och drog och malde och trasade. Men kraften slog sig fri. Vilken kraft? Vad hände egentligen?

Hon känner sig som en utomstående som ser på scenen ur ett annat perspektiv. Hon ser sig själv men samtidigt med sina egna ögon. Hon ser vad som är på väg att hända. Hon ser. Hon grips av känslan av panik. Eller något som kan liknas vid det. Kanske en instinkt. En instinkt som skriker åt henne att ta sig bort härifrån. Marken gapar emellan henne och främlingen. Det tjuter fortfarande i öronen. Det känns som att hon är i en bubbla. Sin egen lilla bubbla. Något säger åt henne att springa. Spring. Bort härifrån. Det finns ändå inget att stanna för. Det finns inget som håller henne kvar. Något har hänt här. Marken har spruckit. Vem gjorde det? Vem orsakade sår i berget? Tiken blinkar och ser på främlingen genom ett moln av damm. Vem är han?
Spring. Spring för allt du är värd och se inte tillbaka. Spring och lämna denna gudsförjätna plats. Kom inte tillbaka. Det är rädslan som driver henne. Rädslan är fortfarande kvar. Och hatet. Hon vänder sig bort. Benen skjuter ifrån. Kroppen protesterar. Det gör så ont. Men hon biter ihop. Hon måste bort här ifrån. Hon vet inte varför men hon måste. Det är känslan som driver henne. Vad som än hänt här så måste hon bort. Hon springer. Hon ger allt vad hon har och hon springer. Kroppen sträcks ut för varje språng. Varje språng gör så fasligt ont. Smärtan håller henne vid medvetande. Det är smärtan som är bevis på att hon fortfarande lever. Ännu lever hon. Blodsmak i munnen driver på henne mer. Hon känner inte längre tassarna när de trummar mot underlaget. Det känns som att hon flyger fram. Svävar. Orken är slut men hon fortsätter springa. Så länge känslan av att vara jagad biter hennes hjärta.

(Börja avsluta nu. :'3 Du kan skriva ett inlägg till så kan vi se det som avslutat sen)

Han kunde känna honans kropp vibrera. Hon var en tickande bomb. Hon kunde inte gömma sina känslor för honom, han kände allt hat, all besvikelse som han åsamkat henne. Det triggade honom att leta ännu hårdare. Han fann det ha sökte och började slita, riva, förstöra. Då exploderade världen. Han slungades bakåt. Allt han kände var en obeskrivlig smärta i hela kroppen. Det svartnade för ögonen. 

Marken hade rämnat mellan dem. Han visste inte hur länge han hade varit borta - det kunde varit tio sekunder - det kunde varit en timme. Hela kroppen ömmade. Han reste sig på darrande ben och såg på förödelsen. Dammet började lägga sig. Han såg honan på andra sidan. Hon blinkade och såg förvirrad ut. Vilsen. Allt hat hade runnit ur henne. Hon såg på honom med nya ögon. Någonting hade hänt, Tass var inte säker på vad. Men honans elektricitet i kombination med hans telepatiska slakt hade förändrat honan. Hon verkade inte känna igen honom. Då honan flydde platsen såg Tass stilla efter henne innan han brast ut i ett tomt, känslolöst skratt. 

Pandora skulle aldrig våga sig hit igen. Inte heller skulle han söka efter henne. Hon vad död för honom.


[Avslutat.]