Det spröda gräset frasade lågmält under tunga tassar. De slokande, grå molnen skymde både sky och sol. Landskapet var kargt, oinbjudande. Det fanns ingen att ockupera sitt sinne med, inget att se efter, fästa sina ögon vid. Landet sträckte sig lika öde väst som öst, norr som syd.  ”Land of Death”, hade Rikanda berättat att det kallats tid till tid. Dominus kunde förstå. Det var lätt att tappa riktning, mål, väderstreck - det var som om han vandrade de samma 10 meter om och om igen. Dimmans täthet hade lättat från morgonens men hängde ännu ihärdigt kvar.
    Dominus uppmärksamhet var djupt i hans sinne. Dagdrömmande. Benen rörde sig automatiskt, orytmiskt och tungt. I mitten av sin eskapism var där bara tomhet, och hon; hans kärlek. Hon sjung, sjung för honom. Det var onaturligt vackert för honom. Inget ljud hela världen kom att mäta sig med hennes stämma. Han längtade efter henne. En dag skulle de vara tillsammans. En dag snart.
    Som i trans fortsatte den gråfällade hannen framåt. Blicken var frånvarande, tom. Han var försjunken i sig själv, i henne, avskuren från världen omkring honom.

[Lite inspo för Nathaniels gångstil.. mystisk som fan]

En skepnad rörde sig några hundra meter bort, men Nathaniels kunde trots dagsljuset (som, åtminstone, tack och lov var täckt av ett tjockt lager moln) urskilja silhuetten bortom slätten. Han hade stannat till med en fnysning, smalnade av i blicken och funderade ifall det var värt att ta kontakt med den andre - vilket, han sedan kom fram till, var ett måste. Här fanns inte många vargar, sanningen var att han bara stött på en enda individ, en hona, sen han äntrat Azhekaslätten. Han behövde information om eventuella flockar i söder och sydväst, och gärna så fort som möjligt. Han hade ingen lust att tänja på tidsschemat, det var en lång väg att gå till Eriinari.
  Med en sista fnysning bestämde han sig, ruskade lätt på huvudet och satte av i en stor halvmåne runt den andre för att kunna närma sig framifrån. Med sin snabbhet var det enkelt att ta sig förbi främlingen på största avstånd och sedan ta sikte rakt framåt, så att de skulle mötas ansikte mot ansikte. Det dröjde ett tag, men snart kunde han åter skymta främlingen mellan slöjor av dimma, och stannade då upp. 
  Blev stående, väntade in.

Sången falnade långsamt, och med den kom omvärlden fallande tillbaka. Hur långt avstånd han gått sedan han först låtit sig försvinna in i Rikanda's närvaro visste han inte, men den mörka skuggan framför honom gav honom en svag aning.
     Rytmen i hans steg behöll sin taktlöshet och farten varken avtog eller ökade. Det fanns ingen tvekan eller iver. Bara ett avmättat lugn.
    Skuggan blev snart tydligare i sina konturer. Mindre än honom, men äldre. Med hur mycket kunde Dominus inte avgöra. Långsamt stannade han. Några få meter skiljde dem åt. Den stålgrå blicken mötte den mörkpälsades. En kyla genomsyrade atmosfären. Dominus hade ingen aning vad skuggan ville honom.
     ”Are you looking for something, shadow?” Rösten var skör och raspig efter att ha vilat en längre tid.

Ett smalt flin trädde oprovocerat fram på Nathaniels läppar, såg mot den främmande gestalten. Shadow. Om än den andra inte visste om hans lilla lek, eller ovana, att namnge vargar utefter deras skilda attribut och sen aldrig använda deras sanna namn, var det lustigt hur passande benämningen blev. Shadow. Han hade aldrig tänkt på ett namn för sig själv på samma vis som de andra. Han tippade huvudet på sne, och minen återvände till hans vanliga; någonting mörkt, något skärpt och mystiskt, ett frågetecken samtidigt som han verkade redan veta. 
  "Shadow, shadow", upprepade han, som om han smakade på namnet. Jo, så fick det bli. "How helpful of you", fortsatte Nattvargen långsamt med tydligt eftertryck. Ännu ett flin skymtade i högra mungipan, men försvann lika snabbt. Han förblev stående med huvudet lågt - alldeles för lågt för vad en annan varg skulle känt sig bekväm med. Nathaniel brydde sig inte.
  "I never imagined that you would be stupid, see, at least not unbearably so, but convenient, as well! Lucky me, stranger, lucky me..", sade Nathaniel, rörde sig några steg åt sidan, betraktade intresserat den andres bleka fäll. Is, Kristall, Skugga.. Shadow. Vad passade främlingen? Han hummade på nytt, kastade en blick mot den andres. "Oh, excuse my curiosity. Now please, do a lone wolf another favor, and tell me what you know about the packs of the south and west region."

Främlingens minspel var tvetydigt, svårt för honom att följa eller läsa. Det tycktes skifta med hannens tankar. Stint höll Dominus kvar den stålgrå blicken. Anletsuttrycket höll i sig, stramt och hårt när den andre tog till orda. 
     Något med hanens sätt att tala, orden han valde och hur han formade dem fick Dominus omedvetet att dra i mungiporna. En frustration började puttra. Irritation. Han talade för mycket, och till det var det mest en massa menlöst svammel.
     Ett djupt grymtande lämnade honom till svars. Läpparna drogs upp något i avsmak och blottade tandraderna av metall. 
     ”Do I look like a wolf with a pack?” Lågmält frustade unghanen igen. Blicken hade fastnaglat följt främlingen som rört sig några steg åt sidan. 
     ”I do not care for such... plays...” En tydlig vedervilja formade hans ton. Flockar och allt det innebar, var aldrig något som fattats honom. Han hade sig själv, och såklart, henne.

"Oh, neither do I!", instämde Nathaniel, tillät sig att höja huvudet bara en aning. Kanske var påståendet absurt, han tillhörde ju trots allt själv en grupp - men det var inte så. Nätverket var ingen flock, de var en nyckel till en annorlunda framtid, i alla fall om det Is och Kristall sagt var sant. Han visste inte mycket mer än det väsentliga, vilket störde honom, men för nu.. var det allt som behövdes.
  Han hade varit en del av en faktisk flock, en gång i tiden, men det var länge sedan. Hämnd, hade han sagt vid flockmötet. Fattigt ordval från hans sida. Missvisande. Det var inte hämnd på flockindivider, det var en typ av jag ska komma tillbaka och ställa saker till rätta-hämnd. Han hade länge talat med Is. En världsordning med vargar som stod stadigt på egna tassar. Styrka i den enskilde.
  "But you have ears, have you? Just thought that maybe you would have taken advantage of them."
  Han rätade nu på sig ordentligt, ville inte le men gjorde det ändå i små, små ryckningar i mungiporna.

Dominus höll tänderna blottade trots att det inte fanns någon annan anledning än missnöje. Som kompensation för att hanen höjde huvudet en aning sänkte han sitt. Den dryga uppsynen tärde verkligen på hans tålamod - men viktigare saker väntade i Itrozo. Men... kanske var hanen framför honom en god början? Rikanda sade inget, gav honom inget klartecken. Så han väntade.
     ”How would filling my head with meaningless information be of value to me? That is not taking advantage of, that is wasting.” Öronen sjunk något lägre emot hans hjässa. 
     ”Why do you care for that?” Om skuggan framför honom nu delade hans ointresse gällande flockgemenskap, varför letade han då information? Det lät motsägelsefullt.