Smärtan var olidlig, men det visste han ju. Att det skulle göra ont att dö hade han vetat sedan han föddes, och han hade varit redo att göra det enda sedan dess med. Men även om han försökt intala sig att han gjort det mest hedersfulla av situationen så var ju hela situationen så fruktansvärt patetisk. Men det som gjorde allra mest ont var att se in i de där ögonen, de vackra röda ögonen, och se allt det som han egentligen redan visste. Du behöver inte tänder för att ta livet av någon. Men smärtan tog slut, allt blev svart. Inget liv som fladdrade förbi, inget vitt ljus, bara hennes ögon och sedan mörker.

När han öppnade ögonen igen, eller alltså han öppnade ju inte riktig ögonen utan blev bara som medveten om omvärlden, så var det fortfarande ganska jävla svart. Nu var han här, i de stora vargarnas sällskap. Här fanns Tenkai, här fanns Nevada, här fanns hans mödrar. Med lite tur skulle ögonen vänja sig vid svärtan och så skulle han åter få träffa dem alla, förenas med dem som antagligen inte längre ville ha honom. Vilket efterliv. Äntligen få vara med de han älskar, medan de hatar honom. Han föreställde sig att han log när han tänkte det, det var ju precis så han levt sitt liv. Han frös, hur kunde en själ frysa? Ett litet ljussken dök plötsligt upp och allt var tyst. Fiero såg sig om och förväntade sig besvikna blickar, han föreställde sig liksom att man kategoriserades upp med sina nära efter döden, istället fick han bara se ett par röda ögon. En stöt gick igenom hela kroppen, tusen gånger mer kraftfull än stöten som dödat honom. Hade han haft en kropp hade den darrat, hade han haft ögon hade dem gråtit. Det var inte Tenkai han stod inför, det var heller inte Chaibos. Det var Henne.
En otrolig sorg drabbade honom, han hade drivit henne hit, men samtidigt så var det en enorm lättnad som spred sig i hans bröst. Att bara få se henne en gång till var allt han någonsin kunnat önska sig, och här stod hon. Han visste inte vad han skulle säga,.
”A..Aisu”
Stammade han fram, det var konstigt hur själen även den kunde ha kroppsliga fel som snyftande röst och hackig andning. Den vackraste varelsen på jorden, eller nej, den vackraste själen i världen.. Han visste inte vad mer han kunde göra nu mer än att se på henne med bedjande ögon. Hatade hon honom?

Hon hade inte riktigt förstått det först, men Vilja hade trots allt beviljat hennes önskan. Befriat henne från sin kropp, från allt det där eländet som hon inte hade kunnat leva med. Innan allt hade svartnat hade hon hunnit önska att Vilja inte skulle straffas för att hon införlivade Aisus önskan...

Ögonen var slutna, trodde hon. Det var i alla fall helt svart. Hon kände sig tom inombords, men inte den ekande, dystra tomheten. Snarare en tomhet som hon inte känt på många, många år. Det var en tomhet som innebar att hon var Aisu, och endast Aisu... Envidia fanns inte där i bakgrunden, det var tyst inom henne. Hon kände med ens en stor lättnad - ingen mer demon! Hon var sig själv, fullt ut!

Ögonen hennes tycktes långsamt kunna urskilja en omgivning. Hon visste att hon inte var i öknen längre, det var en känsla som gick henne hela vägen in i märgen. Men exakt var hon var kunde hon inte avgöra. Inte förrän ögonen hade vant sig tillräckligt för att se det hon hade framför sig. Det var inte en varg, inte på det sättet som man såg dem ovan jord. Han var inte i sin fulla kroppsliga form, men hon såg direkt vem det måste vara. Och när han stammade fram hennes namn rådde det inga tvivel om vem det var.

Han var osäker, det syntes tydligt. Varför var han osäker? Aisu var oförstående tills dess att hon såg hans bedjande blick. Hon log lite försynt. Det var glömt. Efter döden skulle hon inte hålla fast vid gammalt groll. Hon tog sig långsamt fram till honom, hon kände inte tassarna nudda vid marken, men snart var hon precis framför honom. Hennes ögon var blanka, trots att hon var oförmögen att gråta.
"Förlåt", sade hon stilla. Hon sträckte sig fram och nuddade vid honom och en behaglig rysning gick genom kroppen.
"Jag är för evigt din. Och nu har vi för evigt"

Hon bad om ursäkt, han ville skaka på huvudet. Ville säga åt henne, jag ska be om ursäkt och förlåt mig inte för lätt. Det du gjort var vidrigt. Han antog att det var det dem här hålorna var till för, att väcka all ånger för att garantera en lidande evighet. Du är fan otrolig. Men här var hon, och när hon rörde honom, rörde hans själ likt hon gjort så många gånger förut men aldrig såhär, så blev allt så lugnt och varmt. Och i samma sekund kände han det, friden. Och han fick för sig, bara någon tanke i bakhuvudet, att de blivit begravna nu. Lika tillsammans som de var här i grottorna.
Och så gjorde det ont igen. Men det här var en smärta han mindes så väl och han ville både le och storgråta samtidigt. Det var dags att välja. Familjen eller henne. Efter döden kom förlåtande, det hade hon bevisat, så hans familj kanske förlåtit honom. Han kanske kunde han få stå intill de stora i en evighet. Och det gjorde ont, den här gången också, för det var så jävla självklart. Det enda som spelade någon roll var Aisu. Det enda som någonsin igen skulle spela någon roll var Aisu. Och han tänkte på den där kvällen på Numoorislätten, och hans sång, och han tänkte hur de orden betytt så mycket då men ännu mer nu. You've been the only thing thats right, in all I've done. Men han hade aldrig önskat henne det liv han gett henne. Hade han förstått vad den sången skulle innebära så skulle han inte ha sjungit den, men nu stod dem här och det fanns inte mycket annat att göra än att göra det igen. Fly. En sista gång. Men denna gång kanske inte så mycket fly som ge sig av. Välkomna. Släppa taget.
Han såg på henne och visste genast att de skulle klara det, de skulle klara sig var som helst.

"För evigt."
Instämde han, aldrig skulle han lämna hennes sida. För evigt skulle de vara en. Han rörde vid henne igen på det där märkliga själsliga viset och nu var han säker på att han log.
Och så släppte han taget.


Om allt utom henne.

Aldrig henne.