Ezekiels liv bestod i princip av nätter, och utmaningen som det innebar att ta sig igenom dem. 
   Han räknade inte längre dagarna som gått sedan mor och Ezra rycktes ifrån honom, utan nätterna. Dygnets mörka timmar, vars kompakta svärta fick honom att längta allt intensivare efter moderns kroppsvärme, den moder som han lät dö. Ibland var inte ens eldflugorna ute och flög, och då var det becksvart. Bara hans ljusgröna ögon lyste i mörkret. Han var en förtvivlad skugga i en förtvivlad skuggvärld, och han visste inte vägen ut. Visste inte vart han skulle ta vägen, till vem han skulle vända sig, om det var riktigt bra att han kände sig alltmer urholkad, som om någon grävde ut alla hans känslor och lämnade ett tomt skal. Snart skulle det inte finnas något kvar. 
   Det hade varit så enkelt att bara ge upp. Lägga sig ner och strunta i allt, strunta i att äta och dricka. Men problemet var att det krävdes mod, och var det något Ezekiel visste om sig själv så var det att han inte var modig. Han ville inte dö. Han var rädd. Han saknade det mod som fått Ezra att lämna busken. Han var en ynkrygg, för feg för att ens våga ta på sig det straff som var hans. Eller kanske var det det här som var hans straff — att gå omkring och vilja få ett slut på allt men inte våga göra det. Ezekiel hade kanske aldrig haft anmärkningsvärt höga tankar om sig själv, men nu var de lägre än någonsin. 
   Han var hungrig, men hade inte lyckats fånga något mer att äta idag än eldflugor. Han hade jagat en hare tidigare, men snubblat över sina enorma vingar och ramlat. Haren hade fått ett försprång som han inte ens orkade försöka utjämna. 
   Det var natt, men som sagt hade hans sömn inte varit den bästa på sista tiden. Så istället för att sova låg den lille fakargen på rygg i havet av månblommor med vingarna utbredda runt sig och stirrade upp på natthimlen mellan trädkronorna. Stjärnor. De var som eldflugor, tyckte han, som hade flugit vilse och hamnat däruppe. De var ungefär som han — de sov inte. De kände inte. De bara existerade. Han var som stjärnstoft, och stjärnstoftet i honom hindrade honom från att sova. Stjärnstoftet i honom höll honom vaken för att titta på stjärnorna. 
   Han var stjärnstoft, en klump svart, bevingat stjärnstoft och han kunde inte hata sig själv mer för det. 

[Assar, kom!]

Assar struttade fram genom skogen och slog roat tårna mot blommorna så de vajade i hennes väg. Hon var inte rädd om natten, hon hade alltid varit lite reserverad men aldrig rädd och nu hade hon brutit sig ur sitt skal och blommat till en modig ung hona. Blommat som blommorna som fått henne att bestämma sig för att ge sig av. Blommat som blommorna som välkomnat henne hit. Hon var glad denna natt, även om det var ett tag sedan hon åt.
Assar hade precis börjat upptäcka sina krafter men hon var uppfinningsrik och kom snabbt på hur det kunde hjälpa henne få mat. Trotts hennes oskyldiga utseende kunde det redan märkas på valpen att hon kunde vara grym när hon ville det. Hon hade levt på ett kaninbo den senaste veckan i skogen. Hon hittade det och var mycket stolt över sig själv trotts att alla kaniner givetvis var långt bort vid det laget, gömda under jorden. Men hon sniffade upp alla inlångar och tände eld på alla utom en, och sedan stod hon där och väntade på att kaninerna livrädda skulle storma ut. Snart hade hon gott om mat. Men en manöver som denna funkade givetvis bara en gång och även om hon fick många kaniner så tog de slut till slut. Och något nytt bo hade hon inte hittat.. Att oroa sig var dock något som honan helt verkat glömma bort att göra, hon var bara glad och nyfiken. Och det var med den glädjen och nyfikenheten som hon närmade sig en svart figur som låg i blommorna.
"Hej"
Viskade hon samtidigt som hon följde främlingens blick upp mot stjärnorna.

"Hej."
   Han väcktes ur sina deprimerande funderingar av en ljus barnröst. Chocken fick hans svarta fäll att börja spraka svagt, som av elektricitet. Han hade märkt att det hände allt oftare nu, särskilt när han blev överraskad. Runt hans kropp stod ett antal vita miniatyrblixtar, innan chocken lade sig. Ezekiel rullade över och kom på fötter med kinder som hettade. Så pinsamt, att bli ertappad så här! Han slog ner sin ljust gröna blick ett ögonblick, för generad för att ens våga möta främlingens blick. Sedan tog han mod till sig och tittade upp. 
   Främlingen såg inte ut att vara mycket äldre än han, om ens något. Dess päls hade en annorlunda textur, den liksom lockade sig, och ögonen var blå. Av storleken och rösten att döma, trodde Ezekiel att det var en valp, precis som han. 
   Tafatt öppnade han munnen. "Öh ... Hej." Han hade aldrig varit speciellt bra på att säga rätt saker. Det brukade vara Ezra och mor som skötte snacket. Själv stod han bara bredvid och lyssnade. Men nu var han ensam, helt ensam, och han var tvungen att klara sig själv. 
   Lite för sent insåg han att främlingen kanske väntade på en presentation. Då hade lite för lång tid gått för att det skulle vara riktigt artigt. "Jag är Ezekiel", sa han snabbt, som om det skulle utjämna att han låtit främlingen vänta förut. "V-vem är du?" 

Hon tittade på den svarta valpen med stor nyfikenhet, han hade fina ögon och vingar som så lite för stora ut för hans lilla storlek. Han påminde henne om Sirius och något lite ledset drog över hennes ansikte för en stund. Hon saknade alla syskon nu när hon var borta men det var bara en hon visste att hon aldrig skulle få se igen, och det gjorde ont. Valpen tog tid på sig att svara och stod mest och såg generad och chockad ut. Till slut kom ett svar och Assar log.
"Vilket fint namn!"
Sa hon och sträckte sedan på sig och fick en mycket ordentlig min.
"Mitt namn är Assar."
Ett brett leende som blottade de vassa tänderna klöv hennes ansikte och hon tog ett steg framåt. Höll kvar blicken i hanens ögon och tog sig en liten promenad i en cirkel runt honom, tätt tätt intill.
"Bor du här?"
Frågade hon samtidigt och den fluffiga lilla bollen till svans viftade bakom henne.

Vilket fint namn! 
   Ezekiels namn var allt annat än fint. Det var en smutsig påminnelse om vilken feg stackare han var som hellre lät sin syster och mor dö än att riskera sitt eget liv. Ezekiel var ett namn på en förrädare mot sitt eget blod, och han mådde illa varje gång han tog det i sin mun. Han ville inte vara Ezekiel. 
   "Tack", sa han ändå, för han hade ärligt talat ingen lust att dra hela historien om varför det inte var fint alls. "Assar är också vackert." Det var åtminstone sant. Han tog ett par steg åt sidan när Assar började promenera runt honom, för att kunna ha ögonkontakt med henne. På frågan om han bodde här skakade han på huvudet. 
   "Nej, jag ... Jag bodde i Eriinari, först, men nu är jag bara här och ..." Rösten dog bort. Det var inte mycket till förklaring, eller ens ett svar, men det var likväl allt han kunde förmå sig att berätta. Det satt långt inne. "Gör du?" Det allra säkraste var att bolla över frågan till Assar. Ju mindre han behövde ha ordet, desto bättre. 
   Plötsligt dök ett minne upp. Ett minne av en annan kväll i Ötamon med eldflugor och en liten valp med horn och vita ögon. Valpens namn var Aurora, och Assar var slående lik henne, så lik att han undrade om de inte var släkt med varandra. 
  "Ursäkta att jag frågar, men ... du råkar inte känna någon som heter Aurora?" 

En skugga drog för en sekund över hanens ansikte, bara en kort sekund med Assar la märke till det. Men hon sa inget, han fick säga om han ville. Hon stannade upp framför honom igen och satte sig ner.
"Nej jag bor inte här, jag är på vandring"
Sade hon med ett leende, hon tyckte om att vara på vandring, det fick henne att känna sig stor och erfaren. Hanen nästa ord fick henne att studsa upp igen.
"ÅH! Har du träffat Aurora?"
Utbrast hon men uppenbart ärlig glädje.
"Hon är min syster!"
Sade hon sedan och log så brett att det inte borde gå.
"Hon reser med en kunnig vuxen varg, och jag bestämde mig för att följa efter och se vad den här världen var. Jag tycker om blommor förstår du och.."
Hon tystnade mitt i sitt ivriga babbel. Insåg att det skulle vara alldeles för osammanhängande för att yttras.
"Mådde hon bra? Vad sa hon?"
Den lilla bollen på hennes rumpa viftade mer än någonsin.

Alla tycktes vara på vandring. Alla utom han. Han bara var, bara existerade, hängde i ett ingenmansland mellan mardröm och verklighet. 
  "Vart är du på väg?" frågade han försiktigt. 
  Det uppenbara släktskapet med Aurora blev än mer tydligt när Assar tycktes studsa upp och utbrast att det var hennes syster. Ezekiel sa ingenting, kunde inte, för ordet påminde honom om hans egen syster, som inte längre var i livet på grund av hans feghet. Ezra hade alltid varit modigare än han. Det var en feg ursäkt, men han var ju också feg, så det var väl kanske bara att vänta. 
   "Ăh ..." Lite förvirrat blinkade Ezekiel, som var för djupt försjunken i tankar för att höra vad hon sa riktigt väl. Han kände sig avtrubbad på något konstigt sätt, och inte ens Assars glädje kunde liva upp honom. Det var som om han plötsligt gripits av ett missmod, som tog tag om hans hjärta och kramade om det, kramade blodet ur det. 
   "Aurora? Hon verkade må bra. Hon ... Vi fångade eldflugor." Det var då han hade upptäckt sin kraft, med vilken han kunde skapa luftströmmar och ta tag i vad som nu befann sig i vindens grepp. Han hade också rätat ut sina vingar och till och med flugit lite. 
   Nu såg han på Assar och log. "Ni är lika."

Med vidgade pupiller och ett stort leende kvar på läpparna satte hon sig åter ner bredvid hanen. Följde hans avlägsna blick som till slut verkade resultera i ett leende. 
"Tycker du?"
Frågade hon med huvudet lite på sned, en vind fick de tjocka lockarna på hennes huvud att röra sig lite men de satt redan för tätt för att riktigt låta sig fångas av och bölja i vinden. Det var fint sagt av hanen, hon tyckte om sin familj och gillade att man kunde se att de var just familj.

"O jag vet inte var jag är på väg, jag vill mest upptäcka.."
Sade hon trevande och log svagt.
"Vi lever i en så vacker värld så jag vill se så mycket som möjligt av den.."
Hon såg upp i hanens närmast magiska ögon.
"Har du varit på solstäppen någon gång? Det är så otroligt fint där!"
Det kliade lätt i hennes nos så en stor krullig tass dök upp och gnuggades mot nosryggen. Hon fnös och såg sedan upp med en öppen leende mun.
"Det var den platsen som fick mig att vilja upptäcka mer, jag tänkte om det kan va såhär vackert här måste det kunna vara minst lika vackert på andra ställen! O det tog mig hit, o blommorna här är nästan vackrare än dem där.."

Upptäcka. Hon ville upptäcka. Systern hade också velat upptäcka — de verkade vara en nyfiken familj. Ezekiel kunde inte låta bli att bli avundsjuk på henne. Hon hade allt framför sig, medan han alltjämt nafsades i hälarna av det förflutna. Han trodde inte att han någonsin skulle kunna glömma det, eller lämnas ifred. Det var minst sagt hämmande. 
   Vi lever i en så vacker värld så jag vill se så mycket som möjligt av den ... 
   Världen var vacker, visst, men Ezekiel var ful. Kanske inte på utsidan, men hans inre var ruttet och skadat och fult, och det var så mycket värre. Vad för slags monster var han som offrade sin mor och syster för att rädda sitt eget skinn? Han föraktade sig själv så djupt en valp nu kan förakta sig. 
   När hon frågade om han varit på solstäppen någon gång, skakade han på huvudet. Han tog ett försiktigt steg framåt. "Hur ser det ut där? På solstäppen?" 
   Det var nästan som att han plågade sig själv genom att vilja höra mer om det vackra för att kunna jämföra det med sig själv. Han letade efter smärta, men det behövdes egentligen inte, för vart han än vände sig, fanns inget annat än smärta. Blommorna var smärta, så skira och vita och orörda. Natthimlen var smärta, mörk med tusentals ljuspunkter som stirrade ner på honom, och stjärnstoftet han bestod av var den renaste form av smärta som gick att uppbåda.