Den unga tiken med inte allt för mycket erfarenheter rörde sig lugnt genom dimman. Hennes bleka ben smälte väl ihop med den disiga massan, man såg inte de lunkande stegen bara den lätta variationen av mankens placering. Det värkte i bröstet, det hade gjort det ett tag nu. Och lukten av död tycktes aldrig vilja lämna skogen. Hon hade nu nästan blivit säker på att hon bara inbillade sig, för inte kunde väl ens vargnosar känna doft så intensivt så länge? Morikos höjd hade stängt inne både brandrök och monster, likväl jagade dofterna henne som demoner. Hon andades frustrerat genom munnen men tyckte då istället att hon kunde smaka liken. En rysning gick längs hennes ryggrad.
Det var inte en munter kväll. Det hade det inte varit på många kvällar. Lamia försökte att inte tänka för mycket på det men att hålla en sådan stor smärta borta fick det att värka i huvudet. Hon hade hållit sig undan ett tag, det var för jobbigt att träffa flocken. Att se sin sorg reflekteras i deras. Men nu stod hon med ögonen slutna just vid revirets sydliga gräns. Andades, försökte samla sig. Hon hade känt sig så vilsen då hon lämnat reviret på uppdrag för första gången, men nu när hon kommit tillbaka fann hon sig själv precis lika vilsen här. Flocken vara hennes säkerhet, men nu var den en uppriven och vibrerande massa som inte alls gav den trygghet hon var vad vid.
Lamia var inte feg, men som alla behövde hon ett syfte. Hon behövde en mening, och hennes mening hade varit flocken. Familjen. Så att ha mött ett sådant nederlag fick hennes identitet att rubbas. Lika mycket som hon bara skulle behöva en kram så behövde hon även en chans att återbygga sin stolthet och självrespekt. Inget av det gick så bra när man bara stor o blundade med halva kroppen inne på reviret. Men här stod hon.

Världen var upp och ner. Tillvaron bruten, förstörd. Allt var fel, allt var kaos. Känslorna av sorg och smärta som brann i bröstkorgen på henne tycktes inte ha något slut. Varför var de så överväldigande? Varför ville de inte ge med sig och ge henne ro? Visserligen så ville hon inte glömma sin förlorade syster, inte vanära hennes minne på något sätt, men det här var bara plågsamt. Inte tycktes det bli bättre allt eftersom dagarna förflöt heller. Den akuta smärtan ersattes bara av ett enormt tomrum. Aldrig hade hon kunnat tro att den lilla sjukliga systern skulle ha lämnat ett sådan starkt intryck efter sig. Aldrig hade hon insett hur mycket hon egentligen hade betytt för henne. Den tanken smärtade nog mer än allt annat, att hon aldrig riktigt gett Abizou en ärlig chans även om hon inte direkt sett ner på henne. Hon kunde lika gärna ha gjort det, det är inte så familjen skulle behandlas. Hon hade misslyckats på den mest grundläggande läran i deras liv, en som de fått lära sig sedan de föddes. Familjen och flocken först, oavsett vad. Det var skamligt, hur de flesta av dem behandlat Abi. Kanske skulle hon ändå få det bättre vart hon nu än var med deras förfäder och gudarna. Hon hoppades åtminstone det. Då en välbekant doft nådde henne så rycktes hon ur sina tankegångar och vände upp den röda blicken från dimman och marken för att låta den vandra mellan trädstammarna. Det tog henne inte lång tid för att finna det hon sökte, en av systrarna. Hon stannade upp en kort bit ifrån henne, nickade i en hälsning och slog sig sedan ner på marken med en djup suck.

Hon hade inga överdrivet starka krafter än, ingen karta av omgivningen likt hennes mor berättat att hon hade, men likväl kunde hon känna när en ensam värmekälla närmade sig. Och just nu fanns det bar en enda stor varelse i närheten av henne, och den kom långsamt närmre. Det var en varg, så mycket kunde hon avgöra, men än hade hon inte möjligheten att läsa av just vem det var. Så hon tvingade sig att öppna ögonen och stirra in på reviret, men hon rörde sig inte en millimeter. Det var som om hon bestämt att det här var hennes plats, att hit kom hon. Hit och inte längre..
Naphula uppenbarade sig ur dimman och nickade emot henne, och hon nickade tillbaka. Men inom henne fanns en enorm motvilja mot att sätta sig ner, så hon följde inte systerns avslappnade gest. Kanske var det på grund utav en rädsla för att om hon satte sig så kanske hon faktiskt skulle bestämma sig för hit och inte längre. Då kanske hon skulle bli fasthållen där av tyngd och smärta tills hon svalt ihjäl? Hon stod pall och såg på systern med en nedslagen blick, gav det inte masken ens ett litet desperat försök till att hålla sig uppe.

Systern besvarade hennes nickning, men inte mycket mer än så. Kanske hon inte kände för att prata, eller ens ha sällskap. Hon själv var inte särskilt sugen på något av det för den delen heller. Det var åtminstone vad hon försökte intala sig själv. Alla tankar och all smärta gjorde det svårt att tänka ordentligt, och det var oerhört frustrerande. Hon ville bara hitta ett sätt att få utlopp för allting, men på vilket sätt visste hon inte, inte ännu. Blicken vek av från systerns och vändes in mellan träden för en stund. ''Jag hatar det här, Lamia''. Ögonen slöts i en utdragen blinkning innan de vändes tillbaka till systern. ''Det känns som att hela världens tyngder drar ner mig och jag kan inte göra något åt det''. Ännu en suck undslapp henne. Varför var det just deras familj som behövt förlora en medlem? Varför hade de förbenade monstren tagit sig till just deras skog? Så många frågor utan svar. Hon lade inte ens märke till det tunna lagret med is som spred sig från de spända tassarna under henne. Vad skulle de ta sig till? Hur skulle de ta sig igenom det här mörkret?