Skulle man beskriva Tiranas sovvanor med ett ord, så var det 'morgonpigg'. 
   Hon hade redan varit vaken i flera timmar när vintersolen var helt uppe på himlen, och vaknat innan dess första, trevande strålar lyst henne i ansiktet. Det var något speciellt med morgnar. Världen verkade vara ny, på något sätt, som om den också hade sovit under natten och bestämt sig för att vakna upp som en bättre, vackrare version av sig själv. Fåglarna kvittrade med klara röster, som om de trodde att det var vår, och den vita vargen som satt i snön under trädet sträckte på sig. Ögonlocken gled ner över de himmelsblå ögonen en sekund, men sedan var blicken lika klar och pigg som alltid. 
   Nu var det inte ens särskilt tidigt på morgonen längre — resten av flocken måste ha vaknat vid det här laget. Hon hade låtit bli att väcka någon mer av respekt, men nu hade de ingen ursäkt för att ligga och slöa! Solen stod högt på himlen, och talade om för den unga varginnan att det var långt in på förmiddagen. Nej, nu kunde ingen anklaga henne för att väcka någon! Men trots det, rörde hon sig inte. Bara en stund till skulle hon sitta under trädet, sedan skulle hon tillbaka och se om någon var vaken. Fågelkvitter var som musik i hennes öron, och utan att lägga märke till det, brast hon ut i lågmäld sång. Tonerna harmonierade med fåglarna så väl att man kunde tro att det var en förvuxen fågel som satt under trädet och sjöng sin tidiga morgonsång, som hon alltid sjöng när hon vaknade. 

[Pax till Cry]

Cry hade lugnt gått omkring bland träden, försökt bekanta sig själv med reviret, när en vacker sång nådde hans öron. Likt förtrollad hade han följt ljudet.
  Kort därefter fann han henne, sittandes under ett träd med högersida vänd mot honom. Synen drog andan ur honom, på alla sätt och vis. Trots att han egentligen inte kunde se henne kunde han känna henne och höra henne: Känselspröten och öronen fyllde i de luckorna som hans nedsatta syn skapade. 
  Han visste vem hon var och han blir chockad, men positivt överraskad, av att hitta den vita hona sittandes under trädet. 
  Hon var vacker, minst lika vacker som sången hon sjöng på. Han visste det, ändå fast han inte kunde se mer blott än suddiga konturer och färger. Han visste det för att han kände henne, mer eller mindre. Men han tvivlade inte heller på att hon också var fysiskt vacker. Tanken fick honom att le för sig själv. Synd att han inte kunde se hennes fysiska charm, han hade kunnat ge allt för att ha den möjligheten. Trots det njöt han av hennes skönhet, den han kunde ta del av, något oändligt.
  Trots att han ville hälsa på henne så gjorde han inte det utan la sig istället ned i snön och kollade på henne utan att egentligen se henne. Känselspröten dansade med i sången, attraherades av honan, samtidigt som öronen var riktade framåt. Så här kunde han spendera hela dagen, faktum var att så här kunde han spendera hela sitt liv, omringad av den förföriska vinteratmosfären.

Hon var djupt försjunken, förlorad, i sin egen röst, i tonerna som flödade ur hennes mun, så pass att hon inte lade märke till vargen som uppenbarat sig. Hon såg honom inte, för koncentrerad på en liten punkt i fjärran, blicken spejande ut i den blå vinterluften. Inte heller kände hon lukten av honom, helt enkelt därför att hon var för uppslukad av sången för att kunna märka något överhuvudtaget. 
   Temperaturen var låg, men vad gjorde det när allt omkring henne värmde henne så? Den glittrande snön i solljuset, de kvittrande fåglarna som skulle få en otrevlig överraskning vid nästa snöstorm, vetskapen om att den gemenskap hon letat efter så länge fanns bara ett stenkast bort — det var fantastiskt, utan tvekan. 

Men ingen sång är oändlig, åtminstone inte den här, och till slut fick hon låta rösten dö bort. Det var en sång hon hade uppfunnit själv, och hon kallade den för sin 'tidiga morgonsång'. Den bestod egentligen inte av några ord, utan var bara vackra ljud, flytande tungrörelser och frihet i ett. Tiken drog ett djupt andetag, förberedde sig på att lämna friden under trädet, men lukten — som cirkulerat kring henne länge nu, utan att hon visste det — fick henne att vrida på huvudet. 
   Först hoppade hjärtat upp i halsgropen när hon insåg att främlingen betraktade henne. Men sedan slog det henne, att det var ju ingen främling. Hon kände honom. Eller hade åtminstone sett honom förut, men då hade de inte mötts under så här stillsamma förhållanden. 
   Det var Cry, som hon aldrig trott att hon skulle få se igen. Vad i hela världen gjorde han på Isil Anars revir? Det slog henne inte att han faktiskt också kunde ha tagit sig en pratstund med Black. 
   Med den vita pälsen som perfekt kamouflage mot snön och en glimt av igenkännande i de blå ögonen reste hon sig och tog ett steg mot honom. På hennes läppar vilade ett misstroget, men glatt, leende. 
   "Cry?" Rösten var frågande, men egentligen fanns det inte mycket att fråga om. Hon var så säker på sin sak som det gick att bli.

Cry rörde inte en min när Tirana vände sig mot honom, tittade på honom. Det var inte av förvåning, som om han var förbered på att möta henne, utan snarare på grund utav att hennes sångs förtrollning fortfarande hade sitt grepp om honom, lika mentalt som fysiskt. Det var först när hon uttalade hans namn som han erbjöd henne ett mjukt leende. 
  "Tirana", började han lågt men tillräckligt högt för att hon skulle höra honom över den tysta vintervinden, "jag ser att du klarade dig den dagen. Bättre än vad jag gjorde verkar det som, att döma av det jag kan se. Men jag ser knappt alls, så kom närmare så får jag se på dig."

Jag ser att du klarade dig den dagen, bättre än jag gjorde. 

Det var inte förrän hans ord transporterade henne tillbaka till den ödesdigra dagen som Tirana lade märke till hans sår. Hennes uppmärksamhet hade så fokuserad vid hans ansikte att resten av honom gått henne helt förbi. Hon flyttade blicken till skadan och försökte låta bli att grimasera. Det såg inte vackert ut. Än en gång förbannade hon sig själv för sin otroliga dumhet. Hon var fruktansvärt egoistisk som inte ens hade tänkt på det, samtidigt som Cry hade hjälpt henne att fly. Hon drabbades av dåligt samvete, och såg snabbt på hans ansikte igen. Han hade inte slutat prata, och bad henne komma närmare. 
   Hon gav honom ett nervöst leende och flyttade sig några steg närmare. Hon nästan skämdes över avsaknaden av skador. Det om något talade väl om vilken ynkrygg hon var. 
   "Enda anledningen till att jag mår bra är du", sa hon med ett mjukt leende. "Du räddade mig. Jag fick aldrig återgälda det. Det kanske jag kan göra nu."
   Beslutsamheten lade sig över hennes ansikte som ett täcke. Hon vore avskyvärd om hon inte ens erbjöd honom sin hjälp. För hon visste att hon kunde hjälpa. Såret var infekterat, men det var inte för stort för att hon inte skulle klara av det. 
   "Du förstår, jag är en helare. Jag kanske kan läka det där. Du får förlåta mig, men jag var så rädd att jag aldrig tänkte på det då ..." Rösten blev lite skrovlig, och hon böjde snabbt huvudet ner för att samla sig. Sedan såg hon på Cry, log ansträngt. "Jag har känt mig hemsk. Men först vill jag veta hur du har lyckats villa dig in på Isil Anar revir. Du råkar inte ingå i flocken?" 
   Om så var fallet, vore hon kanske förlåten. Då hade hon all tid i världen att gottgöra honom för hur hon betett sig. Hon hade varit till mindre hjälp en den valp hon låtsades ha vuxit ifrån. Bara varit i vägen. Men nu var det med en gnutta hopp hon såg på Cry.

Cry lyssnade försiktigt på hennes ord men lät inte optimismen ta över. Det kändes som om optimismen snarare kunde skada honom än hjälpa honom på traven vid det här lagret. 
  Han började dock med att svara på Tiranas fråga.
  "Jag stötte på Black, som berättade om en flock vid namn Isil Anar. En flock som erbjöd trygghet och ett hem", började Cry med samma mjuka ton som han alltid hade, "jag bad honom att få gå med, och nu är han min ledare." Cry tystnade en ytterst kort stund, suckade nöjt innan han återigen fortsatte.
  "Han är också din ledare, eller hur?" Cry var relativt säker på att Tirana var en del av flocken, inte bara av hennes personlighet, som han dock hade fått sett relativt lite av, att döma. Hennes ord berättade för honom att hon visste lite om flockens revir, likt Cry, och även fast Isil Anar inte var en hemlighetsfull flock så verkade det som om hon hade mer koll på flockens revir än den vanliga medelmåttiga vargen hade. Cry själv var ju med i flocken och han hade fortfarande inte jätte bra koll på var gränserna gick, och om han som flockmedlem, ny flockmedlem, kunde mindre än Tirana då tydde det på att hon rörde sig över dessa marker regelbundet.
  Leendet försvann därefter och han fick ett allvarligare uttryck.
  "Vad det gäller min skada så skulle jag vara tacksam ifall du hjälpte mig. Jag har själv försökt läka den själv, utan magi då, utan att lyckas eller göra framsteg. Faktum är att såret blivit värre", sa han ärligt. Om Tirana skulle hjälpa honom var det bäst att hon fick reda på allt angående såret.
  "Men Tirana, jag vill att du ska ha en sak klar för dig", sa han och ställde sig långsamt upp, sträckte på halsen och kollade på Tirana med en säker blick, "det finns ingenting att förlåta av den anledningen att du inte har gjort något fel. Mina handlingar är mina, och mina skador har jag själv tagit på mig. Den dagen jag fick såret, den dagen jag fick bettet... det var inte ditt fel. Det smärtar mig, att få höra att du trodde det." Den sista meningen var blott en viskning. Mer sann kunde den inte vara.
  "Nåväl", sa Cry och ruskade lite på sig, ruskade av sig allvaret, och kollade på Tirana med en nästintill blind blick, "Hur funkar det? Helandet?" frågade Cry och sträckte långsamt ut vingen. 

[Om du behöver PP:a honom är det okej. Om det är något jag inte tycker om säger jag till : ) <'3]

"Ja, det är han." Det var nästan för bra för att vara sant att Cry, liksom hon, var en del av flocken. Deras vägar hade korsats av slumpen, och skiljts åt igen, men av någon kraft som hon inte förstod — kanske ödet? — hade de hittat varandra igen. Det var, hur man än valde att se på det, långt mer avancerat för att något så enkelt som slumpen skulle kunna klara av det. 
   När Cry började prata om skadan, riktades hennes fokus mot den. Det hade blivit värre. Hon fick en ofrivillig klump i halsen, av medlidande och av något som bäst kunde liknas vid prestationsångest — hon var i det närmaste skyldig honom att hjälpa honom. Hon slog förläget ner blicken när han sa att det inte var hennes fel. Hon skakade på huvudet. "Men precis som dina handlingar är dina, är mina också det. Jag kunde ha hjälpt dig på plats, så hade det kanske inte blivit så här infekterat."
   Klumpen i halsen växte när Cry sträckte ut vingen, till den grad att hon nästan mådde illa. Hon var inte oerfaren inom helandet, hon hade helat sig själv många gånger, men det var på något vis en annan sak att göra det med Cry. Det var hennes fel om det gick snett. Hon såg på såret en sekund, sedan tvingade hon sig att tala och ta ett steg närmare. 
   "Jag måste ha kroppskontakt med såret", berättade hon och sträckte ut ena tassen för att placera den på såret. Egentligen hade resultatet kanske blivit bättre om hon satte nosen mot det, men den själviska delen av henne ville inte andas in lukten av ruttnad och infektion. Så såg hon på Cry. "Det borde kännas mycket bättre väldigt snart. Det lär inte bli något kvar av såret utom möjligen ett ärr." Hon slöt ögonen. "Jag börjar nu."
   Hon kände kraften, hennes egen livskraft, överföras från hennes kropp till Cry's. Det var av yttersta vikt att detta fungerade. Utåt sett var hon bara en vit varginna som satt orörlig och blundade med tassen på ett sår, men inom henne kokade kraften, och utmaningen låg i att kanalisera den och flytta över den till Cry. 

[Haha, så fail x)]

Cry rös till lite när Tirana la tassen mot hans sår; både på grund utav smärta och något annat som han saknade ord för. Tirana hade ju varit så här nära honom förut, när han flög bort med henne den dagen men det var annorlunda nu. Nu så pulserade inte adrenalin genom hans blodådror som tvingade hans hjärta att pulsera snabbare och hjärnan att tänka snabbt. Fast, hans hjärta pulserade dock fortfarande hårdare än vanligt nu när Tirana var så nära...
  "Det borde kännas mycket bättre väldigt snart. Det lär inte bli något kvar av såret utom möjligen ett ärr." Därefter såg han hur honan stängde sina ögon, så mycket kunde Cry i alla fall se. Kort därefter gjorde han desamma, tyckte att det kändes konstigt ifall han tittade och hon blundade. 

En konstig känsla spred sig i Crys kropp: Hans sår pulserade under Tiranas tassar, men inte av smärta. Känslan var svår att beskriva. Det kändes som om sommarsolen kommit tillbaka, som om Cry inte hade några bekymmer, som om Cry endast bestod av ljus och glädje. 
  Han drog efter andan. Det var en intensiv känsla; att känna liv som inte var hans egna pulsera genom sin egna kropp. Det kändes främmande, men inte obehagligt. Tvärtom. Han önskade nästan att han skadade sig flera gånger, att han hade fått fler bett, för att höll nästan på att bli beroende av känslan.
  Cry log lite och öppnade ögonen, kollade på såret som nu endast var blott ett ärr under en vit tass.
  "Wow", sa han lågt innan han kollade upp på Tiranas ansikte, kollade in i hennes suddiga ögon. "Tack."


[Hoppas det jag skrev var okej, om inte så ändrar jag.]

Det var märkligt. Nu var det länge sedan hon sist använde kraften, och speciellt i den här omfattningen, men pirrandet i henne tycktes inte ha med helandet att göra. Det var en diffus nervös känsla, som hon inte kunde definiera. Det kändes konstigt och bra på samma gång. Kanske hade det att göra med kroppskontakten. Hon hade ju faktiskt flugit på Cry's rygg tidigare, men det var annorlunda nu. Nu fanns inga morrande zombies att fly från, nu var hennes hjärna inte dimmig av rädsla. Nu var det bara två vargar. Tirana och Cry, ensamma, och tystnad. 
   Hon lät sin förmåga arbeta färdigt, sträcka sig ut genom hennes tass och in i såret på vingen, och sedan var det som om en barriär föll ner från himlen och separerade henne och kraften. Den signalerade tydligt att den hade gjort sitt jobb och att det inte behövdes mer. Såret var läkt, hade växt ihop tills bara ett ärr fanns kvar. 
   Tirana log mot Cry. 'Wow' var ett passande ord för att beskriva hennes kraft. Den var fantastisk. Den passade henne otroligt bra, eftersom det inte fanns något som gjorde henne gladare än att hjälpa andra och se till att de mådde bra. 
   Hon ryckte på axlarna, men log fortfarande. "Jag återgäldar bara en tjänst. Hur känns det?" 
   Plötsligt blev hon medveten om hur nära hon stod, knappt tjugo centimeter skiljde dem åt. Hon borde förmodligen backa bakåt, ge dem båda lite utrymme, men det gjorde hon inte. Hon gjorde ingenting. För på något sätt, trots att hon blev nervös, så tyckte hon ändå om att vara nära Cry. Två par klarblå ögon mötte varandra, även om hon visste att han antagligen inte såg hälften så bra som hon. Fast det spelade ingen roll. Hon såg honom. 

[Lööööve is in the air, i Tiranas luft åtminstone  :fingerguns: ]

Cry skrattade lågt.
  "Det där var mer än bara en återgäldning", sa han och log tillbaka men utvecklade det inte. Istället ställde han sig upp, skakade lite på sig och tittade på Tirana. 
  Egentligen hade han inte velat ställa sig upp. Han han hade velat vara närmare henne längre. Han njöt av det, hennes värme och närhet. Så mycket att han skämdes, vilket var varför han inte vågade tillbringa mer tid förtrollad av hennes blåa blick. 
  Någon dag skulle han berätta om känslorna för henne, kanske, men nu var det för oklara och han var osäker både för att han inte visste vad de betydde för honom själv och för att han inte visste hur Tirana själv kände gentemot honom. 
  Någon dag skulle han behöva sätta sig ned och resonera om känslorna för att få reda på vad de egentligen betydde. Var detta vänskap eller letade han efter mer än så? Under en lång tid hade han varit vilse och vandrande, utan hem, så han var rädd för att den hungern efter värme som fanns inom honom inte var på grund utav Tirana, utan på grund utav att han själv var ovan och för att han hade väntat för länge. 
  Han gillade Tirana dock, så mycket visste han, men på vilket sätt?
  "Vill du gå en sväng?", frågade han. Även om han var osäker, bekämpade en inre konflikt, ville han inte lämna hennes sida, inte än. Kanske skulle konversationen få saker att klarna för honom?

[Åh <'3 Cry is in love... typ :'D han är lite osäker på grund utav hans turbulenta liv. Tycker vi kan ta deras konversation/promenad ooc så kan vi låtsas att de bondar och lär känna varandra lite mer?]

Cry reste sig upp, och hon följde hans exempel med blandade känslor. Hon var inte alls säker på vad som hade hänt precis, om det överhuvudtaget hade hänt något, och hon visste inte vad hon tyckte om det. Trots att hon trivdes så bra i Cry's sällskap fick det henne också att känna sig närmast skyldig, av någon anledning som hon inte förstod sig på. Det fick henne både att vilja gå närmare, utmana gränserna att flytta på sig, och att backa bort för att hindra saker från att bli mer komplicerade än de redan var. Kanske var hon också rädd för att göra det stelt mellan dem om hon berättade om hur hon kände. Det var konstigt på så många sätt. 
   "Jag är bara glad att du mår bättre", sa hon ärligt. 
   En sak var hon åtminstone säker på — hon hade hjälpt Cry. Egentligen räknades det väl kanske inte, men hon hade gjort det hon kunde. Nu var inte det enda hon hade gjort i Cry's liv att tillfoga skada. Hon kunde kanske reparera den skada hon skapade. Kunde gottgöra honom på det sättet. Hittills hade hon bara varit honom till hinders, men nu var det kanske slut. Nu var de kvitt.  
   Hon nickade glatt åt hans förslag. Det kunde säkert bli trevligt — om inte hennes känslor löpte amok igen och gjorde saker konstiga. Men hon log helhjärtat mot Cry. "Gärna."


[De är så söta haha <3 Ja, tycker vi gör så. Avslutar vi det här då?]