Det var en sval dag, kylig kunde man nog nästan kalla den. Även om marken inte kläddes av snö just här hade marken varit frostbiten på morgonen, men nu var den borta. Som en av flockens jägare hade han sökt ett område efter bytesdjur, men den morgonen hade inget distinkt spår dykt upp, så han fick helt enkelt försöka igen senare. Nu tog han sig i maklig takt över marken, i riktning mot den något innre delen av reviret, då han snappade upp systerns doft. Han stannade mitt i steget och tvekade, osäker på om han skulle gå och möta henne. När de varit yngre hade de varit ganska nära varandra, nu var det en mer ansträngd relation. Sedan han och Black kommit på henne med ett Occultos avskum. Black verkade ha helt förlåtit henne, själv visste han inte längre vad han skulle känna om det hela, länge hade han varit säker på att han reagerat helt rätt, att hans kyla emot systern var berättigad. Han hade bara väntat på att hon skulle smyga iväg till slyngeln igen, men hon hade hållit sig på reviret, ända fram till flytten, och nu visste han inte längre hur han skulle te sig i hennes närhet.
 Han suckade och började gå igen, nån gång måste de väl laga relationen, hon var trotsallt det enda syskon han kände och hade kvar. Han följde hennes doft spår, utan att skynda på stegen, han hade verkligen inte bråttom, och sanningen var att det inte skulle gräma honom om det tog tid att a sig dit. Han försökte hitta något i hans sinne att säga, då deras samtal på senaste tiden hade varit begränsade till korta meningar och jakande svar, och en väldigt obehaglig skum stämning.
 Det gick alldeles för kort tid innan han kunde se hennes fäll mellan träden och han suckade för sig själv.
"Hej" han försökte få sin röst låta varm och vänlig, så som han pratade med alla andra, men den där konstiga tonen dök in i hans röst och färgade den. Han log vagt, nervöst. Chaibos att det skulle vara så svårt! Han hoppades att hon ändå någonstans kunde se att han försökte, då det inte var så att han var den första att ta kontakt med henne, om fadern inte bett honom om det för att hämta henne av olika anledningar.
"Hänt något intressant?" Kunde han inte ha kommit på en bättre mening? Vad som helst egentligen, de skulle föreställa syskon, något borde han väl ha kommit på?
"Ööh... Jag menar..." han tystnade istället, allt hade blivit så pinsamt, kanske skulle han bara gå? Han hade haft blicken på systern, men den var nu fäst i marken under hans tassar.

[Tog mig friheten att skriva ett roll.... Säg till om det låter konstigt eller nå så kan jag ändra/och/eller ta bort det ^^' Till Ronia <3]

Ronia betraktade brodern i hans tafatta försök, men hon avbröt inte. Istället höjde hon långsamt ett ensamt ögonbryn, men ingenting avvisande låg i blicken. Inte heller var det någonting kallt, eller ogillande.
  "Har du svalt någonting olämpligt?", frågade hon kyligt, med den retsamma glimten var tydlig i blicken. Varginnan drog ett djupt andetag, fuktade nosen, och satte sig ner i en svepande rörelse, hoppades att brodern skulle göra detsamma. Någonting stelt, osäkert, låg i Kasais kroppspråk. Hon visste varför, men det var ingenting nytt. Syskonen hade varit märkligt distanserade från varandra under en lång tid, redan innan vandringen startat. Båda visste varför, och även fast ämnet talats över mellan henne och Black, och Black med all säkerhet berättat för Kasai, så hade de inte riktigt lyckats.. komma över det. Kasai hade så tydligt varit ogillande över incidenten med Blair, men Ronia hade inte gjort någont försök att förklara ännu en gång. 
  Hade Kasai inte velat förstå, så skulle han slippa, helt enkelt. Hon hade bestämt sig för att vänta ut honom. Inte avfärda, men inte pressa heller.
  "Du behöver inte stamma som en samtalsblyg ungtik, Kasai", påpekade hon, sänkte hakan en aning för att förstärka effekten av det höjda ögonbrynet. Hon ignorerade hans fråga, insåg att det bara var ett försök till småprat. Ja, småprat. De hade inte småpratat på bra länge, nu. Inte mer än att meddela order, och att på andra vis få flocklivet att flyta på. "Är det någonting du vill?"

Hennes röst var kylig, men hon hade en retsam glimt i ögonen, så han antog att hon tog det hella bättre än honom, hon kunde spelet, han var helt okunnig i det hela. Han grimaserad lätt. Han visste egentligen vad han behövde göra, men det tog emot litet, hade han varit bättre på att retas och flirta, så som systern höll på, hade han säkert skämtat bort det hela med henne och kanske även förstått vad hon hållit på med den dan de kom på dem. Nu var han inte som hon, och hade mycket svårare med närhet och att be om förlåtelse, och att erkänna att han hade fel.
Hon satte sig ner och han gjorde detsamma, det kändes enklare på något vis. När hon påstod att han inte behövde stamma som en ungtik flinade han emot henne. Hittade litet av det där de haft förut, den retfulla leksamheten.
"Prinsessan Kasai känner sig ytterst förudmjukad" Han vände bort huvudet teatraliskt och talade med en tillgjord röst. Han såg dock snabbt tillbaka till henne, höll inte uppe på skådespelet utan flinade bara och skrockade för sig själv, innan en allvarsfull min åter tog plats i hans anlete, var det inte något liknande som hon och Blair flirtat rut med? Den omvända könsrollen, titlarna? Han kunde iallafall minnas att Ronia kallat sig själv prins Ronio.
Han harklade sig tyst och påbörjade en ny mening, då hon frågat om han ville något.
"Egentligen ville jag bara be om ursäkt" Han såg generat bort, han hade betett sig så dumt åt.
"Och jag vill bara att allt ska vara normal igen" Han visste att det inte var så enkelt, att bara förlåta och sen skulle allt vara som förr, men han önskade det så innerligt.
[Blir ganska kul att han dömt henne så länge om Blair, sen läser man hans roll med Blair x'D]

Ronia mötte Kasais leende med ett eget, något mindre entusiastiskt men genuint - men vad han sade sedan fick det snabbt att blekna. Prinsessan Kasai, hm. Det påminde alldeles för mycket om hur hon och Blair brukade retas. Och retades. En plötslig misstanke att han skulle ha sett henne när hon senast stötte på Blair, och hade kommit för att läxa upp henne, fick ögonbrynen att rynkas nästan omärkligt mellan ögonen. Hon hann inte komponera någonting vettigt att svara, Kasai hann före.
  Ronia slappnade genast av en aning. Han ville be om ursäkt, ville att allt skulle återgå till det normala, och hon tänkte inte säga emot. Det stela, obekväma mellan dem båda var onödig och hade varit länge.
  "Ursäkten godtagen", svarade Ronia enkelt, och reste sig upp från där hon suttit. Hon betraktade brodern för några korta sekunder innan ett snett leende drog i ena mungipan. "Vi har viktigare saker att ta hand om än att vara kyliga mot varandra, eller hur?"

Det var lättnad som spred sig som en välkommen svalkande känsla i bröstet. Svansen bakom honom vajade lojt och ett leende bröt sig ut på läpparna. Att han varit så stel mot henne, runt henne, det hade varit dumt, onödigt. Utom proportionerligt emot det hon gjort, speciellt då hon aldrig gjort något mer efter det. Han hade bara känt sig förrådd, trott att hon skulle varit den som var lika arg på Slynglarna som honom. Det som hände Ophelia, det kunde lika gärna varit en av dem. Han hade sedan länge kommit bort ifrån det dock.
 "Tack" stämningen var inte lika forcerad, som i ett trollslag hade det förändrats med hennes förlåtelse. Han var genuint glad, lättad, tacksam. Hon var bättre på allt det än honom, höll inte kvar vid saker, och hon hade rätt, de hade viktigare saker att göra.
 "Så sant som det är sagt" han log igen mot henne.
 "Flocken börjar bli stor nu" Funderade han högt. Så många hade gått med, och stora planer var i rullning, Kasai var förundrad över hur stor och snabb förändringen varit, och litet saknade han nog känslan av familj flocken gett honom som yngre, när de varit färre. Men kanske växte den igen när alla lärde känna varandra mer?

Ronia nickade kort med ett nöjt leende. Mycket hade hänt på kort tid och om än hon aldrig skulle låtit originalflocken ge upp om Isil Anar, så var hon fortfarande stolt över att nystarten burit frukt med sig. Det var ett kvitto på att, hur mörkt det än sett ut, så hade de klarat sig; tragedier och sjukdom till trots.

[Tänkte det var dags att avsluta, men vill du fortsätta eller så är det bara att säga till! Avslutat tills vidare.]