Det var en bra plats. Intill ett träd som klarat sig utan skador, ett vars plats hade utsikt mot höjden, men som ändå låg avskilt. Hon hade egentligen velat gräva graven själv, men hade insett att hon inte haft krafter för det och hade, smått ovilligt men ändock tacksamt, tagit emot den hjälp som Usha hade erbjudit. De hade turats om att gräva, till den största delen under tystnad. Det hade inte funnits något som var värt att tala om, ingenting som passade situationen. Med hjälp av Pondus och Cy som också hade dröjt sig kvar i närheten så hade de lyckats flytta den sargade kroppen till graven. Efter det hade hon bett dem att lämna henne ensam, hade behövt de minuterna för att kunna hitta någon sorts styrka. Styrka nog att begrava sin egna valp. Känslan var inte som hon hade förväntat sig, och hon hoppades att hon inte skulle behöva slås av den någonsin igen. Bäst för resten av dem att de höll sig vid liv. En tyst bön hade flutit över läpparna innan hon börjat fylla igen graven. Hade då och då stannat upp för att se den gråvita vargen missfärgad av blod och smuts täckas över allt mer. 
Den ena framtassen lades stillsamt över de stenar hon placerat ovanpå graven, andades ut och slog sig sedan ner vid sidan om den. Hon hade aldrig varit bra på att handskas med känslor, kunde till största delen inte ens identifiera allt det som virvlade omkring inom henne. De var så främmande, så konstiga. Väldigt olika de hon känt då modern och mormodern hade dött, men samtidigt så lika. De två skulle ta hand om Abizou, det var hon säker på. Tankarna avbröts då en bekant energi gjorde sig till känna i närheten. Han hade kommit tillbaka. Hon satt dock endast kvar, gav honom valet om han ville närma sig eller ej.

| Paxat till Abraxas |

Han var inte säker på hur lång tid som hade passerat sedan han lämnade flocken. Sedan han flytt som den fegis han var. Men han hade inte klarat av det. All sorg och ilska som flammat upp inom honom. Att se sin systers redan manglade kropp bli än mer skändad av ingen annan än Shiva. På moderns begäran. Abraxas hade behövt tiden för att lugna ner sig. Behövt få vara själv och bara få tänka. Och han hade insett att han betett sig som en bortskämd, snorig liten valp. Allt han hade kunnat tänka på var sin egen sorg. Faktum var att han inte var den enda som tog Abizous död hårt. Men han hade inte insett det just då.

Med tungt hjärta och släpande steg rörde han sig tillbaka mot den stora högen som bildats. Han var inte säker på om någon var kvar där, men han behövde leta upp familjen.
    Då han närmade sig höjde han huvudet något och blicken föll på modern. Den unga hannen stannade upp. Hon satt framför någonting som liknande en grav. Abizous grav. Tårarna sved återigen i ögonen men han blinkade envist bort dem. Egentligen ville han inte träffa modern. Han skämdes för sitt tidigare beteende. Men han visste samtidigt att han inte skulle kunna undvika det. Försiktigt satte han tassarna i rörelse igen.
    "Mor?" sade han tyst då han närmat sig tillräckligt. "Jag..."
Han avbröt sig med en tung utandning. Den röda blicken sökte sig till systerns grav. Abraxas bad en kort bön för henne. Hon var hos Moriko nu. Och hon slapp både ha ont och vara sjuk. Motvilligt såg han på modern igen. Han borde verkligen säga förlåt, men orden ville inte lämna honom. Minnet av hennes begäran och Shivas handling låg allt för nära.

Tålmodigt satt hon där och väntade trots att hon gärna ville få ur sig orden som gnagde i hennes tankar. Hon tänkte inte rättfärdiga sig, inte få det att framstå som att hon på något sätt felat, för inom sig visste hon att det varit rätt trots att det känts så fel. Han behövde dock få en förklaring, så mycket kunde hon se i hans energier så väl som uttryck när han väl närmade sig. Hon fäste sin vita blick vid sonens röda då han tilltalade henne, men inte mycket mer än så. Tystnaden lade sig tung emellan dem för en kort stund. ''Tror du att det var lätt för mig?''. Uttrycket så väl som rösten var stel och ögonen smalnade av något då hon talade. ''Att jag kan vara lika kall och hänsynslös mot er som mot utomstående? Är det vad du tror?''. En vag irritation låg dold under ytan, men hon gjorde sitt bästa för att kväva den. Hon suckade lågt och vände blicken mot stenarna intill henne. ''En gång kanske... men inte längre''. Hon kunde inte sätta tassen på när exakt hon hade mjuknat upp till dem, accepterat dem som sina valpar. Det enda hon visste var att hon nu inte kunde leva utan dem och att hon i och med Abizous död även förlorat en del av sig själv. Hur märkligt orden än lät i hennes öron så var det känslan som hon hade, och det var det bästa sättet hon kunde beskriva den på. ''Jag kunde inte låta henne förvandlas till ett av de där...monstren, förstår du inte det? Hon förtjänade inte det, inte efter allt annat''. Hon hade inte alltid varit den vänligaste mot dottern, mot någon av dem. Det låg inte i hennes natur, men hon medgav att hon kunde ha hanterat det hela bättre när det kom till Abi. ''De föll endast om vi förstörde deras hjärnor, jag ville inte riskera att hennes intakta hjärna utsattes för smittan de bar på. Shiva förstod det, förstod mig''. Förstod han inte henne nu, ja då visste hon inte riktigt vad hon kunde säga för att göra det tydligare. Blicken sökte än en gång upp sonens, försökte avgöra hur han skulle reagera på situationen.

Tystnaden mellan som var kvävande. Abraxas övervägde att säga någonting mer bara för att få ett slut på den men kunde inte. Inga ord lämnade honom. Önskan om att bara springa därifrån sköljde över honom. Han tänkte inte tillåta sig själv att fly en gång till. Han behövde fullfölja det här.
    Ynglingen ryckte till då modern började tala. Hennes ord fick skammen att bränna inom honom. Självklart var han inte den enda som tagit Abizous död hårt. Han hade insett det såhär i efterhand. Insett det försent. Visst hade han lärt sig att modern faktiskt tyckte om honom och hans syskon, men det kändes konstigt att se henne såhär... sårbar.
    "Jag kunde inte låta henne förvandlas till ett av de där...monstren, förstår du inte det?"
Nej, han hade inte förstått det. Men ju mer Kali förklarade för honom, desto mer förstod han. Han skulle inte kunna förlåta handlingen riktigt ännu, men med denna vetskap skulle det gå snabbare. De hade inte haft något val. Tårarna började rinna igen och hans ögon mötte moderns. Han ville inte gråta mer, men tycktes inte kunna hejda det.
    "Förlåt mig." viskade han.
Han hade gjort så många fel. Sagt saker han aldrig borde ha sagt, förblindad av både sorg och ilska. Då hade han inte förstått varför de handlat som de gjort, men nu gjorde han det.
    Försiktigt gick han fram till modern och tryckte sitt huvud mot hennes skuldra. Benen slutade bära honom och han sjönk ihop i sittande ställning. Hon stank av både förruttnelse och brandrök, men den välbekanta doften av henne fanns kvar där under.
    "Förlåt mig." kved han igen och började skaka.
Helst av allt hade han velat kasta sig mot henne. Den enda fasta, om än nyckfulla, tryggheten han hade i sitt liv. Men regler och uppfostran satte stopp för hans handlingar. I hans ögon var det illa nog att han visade så mycket känslor och sårbarhet som han gjorde, han behövde inte skämma ut sig ytterligare.

Hon kunde nästan se hur han kom till insikten angående varför de gjort som de gjort. Som om det allt mer gick upp för honom efter det hon sagt. Sedan kom tårarna. I vanliga fall så skulle hon knappt bry sig om sådant, men nu då hennes inre var blottlagt, upprivet från alla smärtsamma känslor, så var det något som vred sig inom henne av synen. Det var en olustig känsla, en som hon ville bli av med, släta över. Han var uppenbarligen väldigt ledsen, och det kunde hon förstå, men vad kunde hon göra för att hjälpa det? Det här var så långt ifrån något som hon var van vid. Hon kunde skada andra, mörda utan samvete, lista otaliga stridstekniker, men känslor, det var svårt. Då han tog sig fram till henne och begravde huvudet i hennes päls så kunde hon inte undgå att bli smått förvånad. Det hade nog aldrig hänt förut, hon hade inte tillåtit det, men nu, nu var något annorlunda. Utan att ens ge det så mycket som en tanke så lutade hon sitt huvud mot honom och hyssjade vagt. Hon hade förväntat sig att det skulle kännas olustigt och konstigt, men det gjorde det inte, snarare så att det, i just det tillfället, kändes alldeles rätt. Det var nog vad de båda behövde. ''Vi klarar det här, ska du se''. Stämman var låg, och nästan en smula varm. Hela situationen var så långt ifrån det normala som det bara var möjligt, så kanske var det ett bra tillfälle att ta tillvara på det, innan känslohavet skulle stilla sig och stänga igen portarna igen. Hon lät tystnaden bestå en stund, funderade över sina ord. Hur skulle hon beskriva det på ett sätt som verkade vettigt? Hon tog ett djupt andetag och flyttade på huvudet så att hon kunde se honom. ''Natten då ni föddes...''. Hon hade inte berättat detta förut. Inte i detalj. Det enda de visste var att hon inte velat ha dem, och av vilken anledning. ''Jag hatade er, så innerligt. Jag ville inte ha några valpar, särskilt inte på det sättet, och jag hade ställt in mig på att döda er. Jag höll din lilla kropp i mina käftar, men jag klarade det inte. Länge trodde jag att det var ett tecken på min svaghet, men jag har börjat inse att det nog är tvärt om. Jag tog inte den enkla utvägen, och det är jag glad över''. Hon hoppades att han inte skulle ta det på fel sätt. På något vis så var det hennes sätt att beskriva vad han och hans syskon faktiskt betydde för henne. Hon hade svårt att sätta ord på det, men det gjorde det inte mindre sant.

Hennes röst var annorlunda. Mjukare och varmare. Det kändes bra. Främmande men bra. Abraxas kunde bara nicka åt hennes ord. Hon hade rätt. De skulle klara sig igenom detta tillsammans och ta sig ur det starkare än innan. Tystnaden lade sig över dem båda igen, men denna gången var den varken tung eller jobbig. Det var en behaglig tystnad, så när som på den unga hannens snörvlande andetag. Tårarna slutade sakta men säkert att rinna och andhämtningen återgick till det normala. Han drog en tung, skälvande suck. Det var helt galet hur utmattande det var att gråta så här mycket.
Han kände hur modern rörde sig och han tog huvudet från hennes skuldra. Med glansiga ögon såg han på henne innan blicken sökte sig till systern grav.
    "Natten då ni föddes..."
Han hade hört det här förut. De hade inte varit önskade. Påtvingade. Och hon hade hatat dem för vad deras värdelösa far hade gjort mot henne. Abraxas hade redan i tidig ålder beslutat sig för att aldrig bli som honom.
    "Jag höll din lilla kropp i mina käftar."
Trots att det hon berättade var bekant hade hon aldrig låtit dem veta den här mängden detaljer förut. Den röda blicken sökte sig till moderns ansikte. När hon tystnade såg han förvånat på henne. Det var nog det närmaste en förklaring på tillgivenhet de någonsin skulle kunna få. Ett litet leende spred sig på hans läppar.
    "Jag är också glad över det." svarade han med vagt skämtsam röst.
Han såg återigen på gravhögen och leendet falnade.
    "Jag saknar henne..." sade han tyst.
Efter resan de gjort tillsammans skulle det bli tomt utan Abizou.

Det vaga leendet på sonens läppar, om än kort, var välkommet efter tårarna och hon kunde inte låta bli att le tillbaka för den korta stunden det varade. Hon kunde inte ens föreställa sig hur hennes liv hade sett ut om hon faktiskt hade genomfört sina planer den där natten. Hon hade lärt sig så mycket under den tiden som hon uppfostrat dem, och det hade i slutändan gjort henne till en bättre krigare. Kanske var det enklare att vara hänsynslös mot utomstående då det fanns vargar som stod en nära? Det närmast apatiska stadiet hon haft som valp hade inte varit något liv, hade inte gynnat henne alls. Så trots att förlusterna av modern, mormodern och nu dottern smärtade enormt så var det viktigt att känna de känslorna, att utvecklas av det. Ja, så var det. Då sonen tog till orda igen så vände hon blicken mot honom för att sedan låta den vandra vidare till graven. ''Jag också, mer än jag trodde''. De hade ju alltid vetat om att hon skulle ha dött i förtid, om än inte just nu, men det var en känsla som ändå inte gick att förbereda sig för. Så abrupt och hänsynslös. ''Ni kom varandra ganska nära under eran resa, eller hur?''. Hon kunde klart och tydligt minnas Abraxas reaktion då hon sagt åt honom att ta med sin syster. Att gå från den irritationen till detta, det var en ganska stor förändring. Egentligen borde hon väl kanske inte vara förvånad, Abizou hade haft ett sådant envist och starkt sinne att hon säkerligen kunnat vinna över vem som helst med tiden.

Ett kort, hummande läte lämnade honom vid moderns fråga. Leendet smög sig tillbaka på läpparna igen.
    "Ja, vi gjorde ju det."
När de först hade gett sig av tillsammans hade han gett allt i världen för att slippa henne. Såhär i efterhand var han tacksam över att Kali tvingat Abizou på honom.
    "Jag var så arg till en början." han andades ut ett skratt.
En börda. Det var allt han hade sett henne som, och ingenting annat. Hade det inte varit för att de lärt sig från första början att familjen är allt man har och att man håller ihop så hade han utan tvekan lämnat henne bakom sig.
    "Försökte verkligen att inte se det som ett straff." det lät så fånigt nu när han faktiskt sa det högt. "Slutade med att vi istället kom varandra väldigt nära."
Det hade varit en oväntad utveckling i deras relation från hans sida. Och nu var hon borta för alltid. Leendet falnade återigen.
    "Det kommer bli tomt."
Att inte ha henne där bredvid sig varje dag längre... bara tanken var både främmande och jobbig.

Utan att avbryta så lyssnade hon till det han hade att säga. Till viss del så gladde det henne, till viss del sårade. Det var ju bra att de fått chansen att lära känna varandra till sist, men det gjorde ju också förlusten än smärtsammare. Hela situationen förde med sig väldigt blandade känslor. ''Ja, du ville verkligen inte ta med henne innan jag praktiskt taget tvingade dig. Visserligen förstod jag varför, men hon behövde också genomföra en sådan resa, och det stod mellan dig och Naphula då era avstånd inte var särskilt långa. Anledningen till att jag valde dig var att jag trodde att ni skulle komma överens bättre, och det verkar som att jag hade rätt''. Ett vagt leende, dock kantat av sorg, drog sig på hennes läppar då hon lät den vita blicken vila på graven framför dem. Tomt, ja, det skulle det verkligen bli. Abizou hade aldrig varit den som tagit överdrivet mycket plats, aldrig gjort särskilt mycket väsen av sig, men ändå alltid funnits där. På något sätt så var det nästan mer tydligt närhelst en sådan varg försvann, som om hela tillvaron och verkligheten rubbades, blev skev. ''När min mor och mormor dog så trodde jag att världen nästan skulle gå under för mig. Den smärtan och sorgen som jag aldrig upplevt tidigare blev med ens levande och verklig. Nu finns den här än en gång, och det gör mig så arg att jag inte har något att ta ut allting på, att jag inte har något att hämnas på''. Hon vände blicken till sonen, nu fylld av en beslutsamhet. ''Hennes förfäder kommer ta hand om henne, det är jag säker på, men jag måste göra någonting, jaga någonting''. Tänderna blottades vagt och det var tydligt att hon inte syftade på bytesdjur. Någon skulle få betala, trots att de inte hade med situationen att göra. Hon reste sig upp, som en ansats till att lämna platsen, men väntade för att se om Abraxas hade något att tillägga.

Hon hade onekligen haft rätt, även om han önskade att så inte var fallet. Allting gjorde så fruktansvärt ont. Mer än han hade trott.
Han lyssnade och tog till sig Kalis ord. Ord han aldrig riktigt fått höra tidigare. Sårbarhet. Oavsett hur ont det gjorde tänkte han inte låta det här bryta ner honom. Han skulle bli starkare så att det här aldrig skulle hända igen.
    "Får..." han tvekade ett ögonblick. "Får jag följa med?"
Han behövde nog något av avreagera sig på även han. Någonting som kunde känna den smärta han kände inombords.

[*faller ihop i en hög* Det här med att komma in i att rolla igen..]

Det svaret som Abraxas gav henne var nog inte det som hon hade förväntat sig, men hon var heller inte direkt förvånad. En del av henne blev smått stolt över att han faktiskt ville vara delaktig i dessa brutala planerna, det betydde att hon gjort någonting rätt. Ett vagt flin lade sig på läpparna, ett slugt och förväntansfullt ett samtidigt som hon nickade. ''Ja kom nu, min son.... Stämman hade återfått lite av den vanliga auktoriteten och kylan som dolde ett brinnande ursinne redo att släppas lös på någon olyckligt oskyldig individ. Det skulle utan tvekan bli spektakulärt. ''Låt oss sprida lite fasa och smärta''. Med de orden så vände hon sig om och lät stegen börja föra henne mot utkanten av skogen, i riktning mot Numoorislätten, med sonen vid sin sida.

| Avslutat |