[Märktes att jag skrev detta vid 4 på morgonen.. har redigerat lustigheter xD]

Nibber hade tagit sig utanför reviret, lämnat Tycha och övriga för att sträcka på benen på sitt eget lilla vis - genom buskar, genom trädtopparna. Det var inte precis så att han var missnöjd med att befinna sig i flocksystemet, tvärtom, det var precis hur han önskade sig att ha det; även fast hans liv nu definitivt inte såg ut som han förväntat sig när han givit sig av från familjehemmet. Det var länge sedan nu. Han kunde ibland sakna sina föräldrar. Sina fega, virriga, ettrigt oroliga föräldrar, men han ångrade inte en sekund att han så småningom tagit beslutet att se mer av landet. 
  Det hade han också gjort, om än motivet för frånvaron hade ändrats snabbare än han hade räknat med. Han hade ju hittat Tycha, valpen, som förresten inte var så mycket valp längre. Åtminstone inte valp. Hon hade skjutit i höjden enormt det senaste och Nibber behövde numera vrida nacken i en onaturlig vinkel för att kunna se henne i ansiktet under konversation. Det hade, förstås, varit ett stående skämt också, dagliga retsamheter fostersyskonen emellan.
  Ja.. Tycha, och Draugai. Livet hade ändrats, men han var inte olycklig. Inte alls. Han var nöjd, men sin uppgift, och med flocken som alltmer blivit hans familj under tiden som gått.
  Däremot var det skönt att slippa Tychas klumpiga kropp emellanåt, när det gällde att ta sig fram genom Döda Skogen som till stor del liknande en mörk, förskrumpnad djungel. Fuktigt, mörkt, svampigt. Många vargar skulle avsky det, men Nibber? Han älskade det.
  Med största precision tog sig den unga vargen genom ett nätverk (ett trassel) av buskage och snirkliga växtstjälkar. Med en fnysning reste han sig upp på de smala bakbenen och hävde sig upp på en lågt hängande gren, klättrade zick-zack mellan krokiga kvistar och tog sig smidigt högre upp, för att sedan röra sig framåt igen. Den randiga svansen hölls rakt ut bakom honom för att hålla balansen när han tog sig ut på en smalare gren, placerade de små tassarna framför varandra för att få plats -
  och stannade sedan till.
  Nibber höjde på huvudet, vippade på nosen. De runda ögonen hade växt sig större i nyfikenhet och det ryckte exalterat i de långa öronen. Nedanför honom fanns en varg. En vit en, med gyllene vingar. En väldigt liten en, så liten att han först trodde det var en valp från alla de stora. Det dröjde många sekunder innan det klickade till i huvudet och Nibber insåg att vargen med all sannolikhet var vuxen, eller iallafall tonåring. Han kunde inte riktigt avgöra på avståndet, men vad som var tydligt var att den andre inte ägde någonting som kunde beskrivas som valphull. Inga korta, knubbiga ben. Bara en vanlig varg.. i HANS storlek!
  Nibber fortsatte titta på den vita honan, undrade vad hon sysslade med där nere vid marknivån; innan han harklade sig överdrivet högt för att uppmärksamma henne på att han var där. Ett litet, neutralt leende spelade i högra mungipan.

Hon hade fått vittring på doften. 
Den där aromen som alltid fick det att vattnas i käften och kurra våldsamt i maggropen. En bra doft. En doft som hon, Frenja, gillade väldigt mycket.
Dagen hade börjat med att gråblodet hastigt bestämt sig för att sträcka på vingarna och i samma veva ta sig en titt på vad resten av skogen hade att erbjuda av fungus sortimentet. Döda skogen var ändå ett utmärkt område för att finna en uppsjö av diverse svampar, med sitt fuktiga och råa klimat. Med mjuk och näringsrik jord, och träd som sträcker sina rötter upp ur marken för att skapa perfekta gömmor för jordsvamparna i myllan där under.

Det började kraftigt vibrera i tikens mungipor och tunna, tjutande läten sprang ur strupen när hon upptäckte den med sin synförmåga. Där, i skuggan av en väldig rot som låg tvärs över jordgolvet, stack den fram. Så oskyldig men ack så monstruöst enorm till storleken. Tiken tog snabbt till marken och började direkt undersöka hur den satt fast och hur lång tid det skulle ta att få upp den, och möjligen hur många vänder hon skulle behöva ta för att få med sig alla bitar av den till sitt tillfälliga bo i ett av träden längre bort.
En harkling, eller vad hon åtminstone uppfattade som en, avbröt hennes tankar och tiken stelnade kvickt till vid ljudet. I skogens annars så tysta miljö tycktes det som att alla andra ljud hördes extra tydligt. De överdimensionerade öronen rörde sig försiktigt på den lilla hjässan.
"MHMM-JA." Den gälla rösten talade så högt och tydligt som den förmådde. "MMHM." Frenja harklade sig för att sedan fortsätta; "Störa andra i sitt arbete. Harkla på, harkla på. Oförskämt, oförskämt."

Nibbers leende breddades en aning.
  "Är det ett viktigt arbete du har för dig, då?", frågade han nyfiket, och tog ett litet steg fram på grenen för att kunna se bättre. Han såg ingenting alls. Vad höll den ljusa lilla vargen på med? "Du harklade dig precis också", lade han till med viktig ton, medan Wapun inspekterade de gyllene vingarna på håll. "Så det blir jämnt."


[LÅÅNGT]

"Det är..." Hon sökte efter rätt ord. "Privat arbete!" Gråblodet såg sig om med en bestämd min, men då hon själv var relativt dold under roten som svampen var gömd under hade hon inte allt för bra uppsikt över sin omgivningen. Lika lite som främlingar hade möjlighet att se henne, om de höll sig på marknivå det vill säga.
En fnysning kunde höras från tiken för att hon sedan låtsades att inte ha hört vad den andre sagt, istället kontrade hon med: "Inte för nyfikna typer som du. Ra-ra-ra-ra."

Tiken placerade varsamt sina framtassar på svampens hatt och en behaglig rysning sprang över hennes ryggrad när trampdynorna snuddade vid dess yta. "Bawh-haha-hah!" Med den här framför sig hade hon hade inte tid med någon fifflare som gömde sig, hon behövde få hem den här fantastiska skapelsen. Snarast möjligast faktiskt! Innan den där typen fick för sig något.
...
Nedrans typ.