Kvällen var molnfri och på himlavalvet sken månen i sin mäktiga, rundade skepnad. Snön som klädde marken speglade ljuset och gav illusionen om att ljuset källa egentligen var den från iskristallerna. Det var vackert. Harmoniskt. Men bäst av allt var det faktum att snön fanns här.
Loke hade snurrat runt bland snötäcket och lämnat massiva avtryck efter sig. Kylan och att fler ur flocken upptäckt hur praktiskt hans fäll var i vinters klimat fick honom att trivas något enormt. Nog för att Acherati varit en vacker och praktiskt plats att ha flocken på men klimatet hade inte direkt varit till hans... fördel.

Den vita, fluffiga vargen låg nu utsträckt på en upphöjning i marken och vilade blicken över stjärnbilderna. Så oändligt många.
När ljudet av frasande steg i snön nådde hans öron så spetsades de nyfiket och han lyfte huvudet för att mötas av Dimitrijs ståtliga krona. Ett flin sprang över läpparna och i vetskapen om vem det var som närmade sig la han åter kinden mot det kylda underlagt.
"Biter frosten?" Svansen börjar svepa fram och tillbaka över det vita täcket. Blicken föll tillbaka över den svarta bakgrunden och dess prickar av glödande ljus.

[Dimitrij]

Dimitrij besvarade Lokes kommentar med ett lågt grymtande innan hon oceremoniellt lade sig ner vid hanens sida. Eller, det var snarare mer som att hon slappnade av och föll ihop mot honom än lade sig ordentligt. Hon hade inga direkta problem med kylan, Dimitrijs egen fäll hade blivit betydligt tjockare sedan vintern gripit landets nordliga delar, men det hindrade henne inte från att uppskatta vännens värme. Särskilt när hon kunde gömma vingarna mot hans sida.
     ”Jag tror minsann att om det är någon frosten bitit så är det dig.” Hon knuffade hanen i sidan med ena tassen. Som han hade rullat runt tidigare, och gärna tog tillfällen i akt att njuta av snön, så kunde man nästan tro att något bitit honom. Med ett kort frustande sträckte Dimitrij ut ena frambenet för att hon skulle nå den längre pälsen på baksidan av benet. Det var sällan snöbollar och is fastnade i hennes fäll – de flesta vargar Dimitrij någonsin mött hade aldrig haft problem med snö som fastnade i pälsen, även om hon kände till en del undantag – men efter att ha nyttjat kraften tidigare och fått smältsnö på sig så hade en del isigare tovor bildats i de längre eller lockigare delarna av fällen. Hon kunde ha använt kraften igen för att torka bort dem, men fann det på sätt och vis rogivande att ta en stund och fokusera på något så enkelt som is i pälsen. Hon hade för få stunder av bara enkla saker kvar.

"Pffft." Han pressar ut luft mellan läpparna. "På mig biter ingen frost. Inte med den här pälsen inte." Ett hjärtligt, lågmält skratt spelar ur hans strupe samtidigt som han lyfter huvudet och låter sin blick vandrar över vännen sin.  
"Men så du ser ut." Ett mjukt leende lägger sig i det breda anletet. Loke rättar till sig och lägger sig med buken mot den hoppressade snön under honom. Han känner hur Dimitrij följer med i vågorna av ojämna rörelser som följer honom, och hur hon sedan själv lägger sig till rätta igen. Hanen buffar varsamt till henne i sidan, med sin nosrygg, och börjar sedan tvätta henne omsorgsfullt över skulderpartiet.

Dimitrij gjorde ingen ansats att flytta sig när Loke vände på sig, utan lät sig gunga med i vännens rörelser utan att vara till någon hjälp. När han kommit runt på mage hade hon glidit en bit i snön. Hon tryckte ifrån med tassarna för att rätta till sig igen, och lutade vikten på nytt mot vännen. Hon gav ifrån sig ett ospecificerat ljud, något mellan ett hummande och en grymtning som kunde ha varit avfärdande för de som inte kände henne, när Loke tvättade henne över skuldrorna. Med en tacksam suck fortsatte hon att tvätta is och tovor från sin armbåge, noggrann med att vrida undan huvudet så att hon inte slog Loke i ansiktet med hornen.

[Avslutat]