Eldskogen. Tänk vilja hemligheter det finns som man vanligtvis förmodligen aldrig skulle stöta på om man inte mötte rätt vargar som kunde visa än. Efter mötet med Akayru så hade Marcela många olika tankar som far runt i huvudet och skapar kaos. Förr hade hon nog aldrig trott på magin som hon nu nästan kan känna strömma genom allt omkring henne. För att hon har blivit medveten om att det finns oförklarliga ting i världen. Liksom de egna krafterna som vargar besitter. Förr hade hon nog mer eller mindre tagit det för givet. Men de där mahogny ögonen hade visat henne något som hon aldrig tidigare skulle kunnat föreställa sig ens i sina vildaste fantasier. Och Marcela är vanligtvis inte den som föreställer sig saker. Men hennes himmelsblå ögon ser nu på världen ur ett helt annat perspektiv. Tänk var mycket en enda varg kan påverka än.

Lite dyster över att vara ensam åter igen vandrar hon genom Eldskogen. Tassarna verkar dras med en motvilja att lämna området även om hon sedan tidigare bestämt sig för att det är söderut hon är på väg. Hela dagen har hon funnit sig själv med att vandra i cirklar. Uppriktigt irriterad på sig själv stannar hon upp och stampar till i marken. Nu får hon skärpa sig. Hon kan inte stanna här i Eldskogen hela tiden. Hon är på väg någonstans. Även om hon inte är säker på vart det är hon är på väg så är hon i alla fall på väg någonstans. Hon kan inte låta sig fastna i tankar som någon dimmvit främling lyckats plantera i hennes huvud. Kommer hon någonsin att möta någon som honom igen? Kommer hon någonsin att möta honom igen? Tiken svär åt sig själv och piskar till med svansen. Vilken patetisk liten loppa hon är. Hon ruskar på huvudet och blir medveten om vinden som smeker hennes päls. Hon är på väg någonstans. Hon är en vandrare och det finns så mycket mer att upptäcka och undersöka och finna.

Med de tankarna i huvudet sätter hon kroppen i rörelse igen. Det är söderut hon ska vandra så det är söderut hon ska gå. Med nyvunnen beslutsamhet så travar hon energiskt på. 

[PAX TILL AIMAR]

Eldskogen hade varit hans tillfälliga hem några månvarv. Sedan Tila hade hittat honom svag och nära döden hade han spenderat mycket tid i bergen där hon och hennes mor hade vårdat honom tills han var stark nog att börja sin långsamma vandring. Han hade hamnat i Eldskogen för några månvarv sedan och något hade hållit honom kvar här. Han visste inte vad men han hade stannat. Passat på att hämta sig från den långa tunga vandringen från bergen. ännu var hans kropp långt ifrån vad den borde vara i styrka och uthållighet och ännu plågades han av dom mörka drömmarna som gjorde det svårt att få den vila han behövde.

Långsamt lät han de askgrå tassarna röra sig framåt. Nu planlöst. De gulröda ögonen betraktade skogen men var ändå lite frånvarande då han gick där fram och tankarna virvlade i hans huvud. Han försökte få de fragment av minnen att falla på plats men utan att lyckas. Fragment av den vita vackra tiken. Norrsken. Hans älskade. 

Aimar stannade upp och höjde blicken mot den allt rödare himlen. Solen höll på att nå slutet av sin bana och kylan kom krypande allt närmare. Den grå hanen rös och åter lät han blicken svep. Han behövde finna en plats att vila för natten. Kylan tärde ännu mer på hans redan tärda kropp och även om han bävade inför tanken på sömn och drömmarna så visste han att han inte hade något val. 

Då ljudet plötsligt nådde honom såg han sig omkring. Han visste allt för väl att han inte var ensam. Någon eller något var i närheten.

Hon hade inte hunnit komma långt innan vinden för med sig doften av varg. En främlings doft. Öronen klipper till på tikens huvud och hon stannar upp. Hon nosar i vinden och undersöker doften. Hon har alltid varit nyfiken, och ensamheten är inget hon föredrar. Därför sätter hon kroppen i rörelse igen och tar sig åt det håll doften kommer ifrån. Den himmelsblå blicken glöder mjukt och ju skummare skymningen blir omkring henne desto mer glöder hennes blick.

Snart får hon syn på främlingen. En grå hane. Tiken stannar upp och den himmelsblå blicken vilar på främlingen. Han ser inte ut att vara i full kraft. Tiken tar några steg närmare. Hon studerar honom men behåller ett avståndet mellan dem. Hon tippar huvudet lätt på sne. Nyfikenheten kliar i henne men hon visar inget utåt. Ej heller är hon den som direkt klampar fram och låter sin röst ljuda i en hälsningsfras som egentligen inte betyder något. Hon håller avstånd men är ändå tillräckligt nära för att vara fullt synlig för hanen. Hon nosar försiktigt i luften men står stilla på fläcken där hon har stannat.

Aimar upptäcker snart den eldiga tiken och den första reaktionen han visar är den stela hållningen och raggen rest men så skakar han på sig som om han kom på sig själv med att visa en sådan ovilja mot den främmande och hav får en mer avslappnad hållning och hans röd gula ögon möter den främmande tikens blick.  

"God kväll främling"säger han med en hes men neutral röst. Han betraktar henne samtidigt som han vädrar i luften och lyssnar på skogens ljud. Han känner sig utsatt då han vet att han är så svag och han vill hålla koll så ingen annan är i närheten. 

(Ursäkta kort och segt svar)

Hon står stilla och hennes hållning är avslappnad men än dock på sin vakt. Hanens reaktion på hennes närvaro får henne att sänka huvudet något. Avvaktande. Misstänksam. Men ändå påvisa att hon själv inte är något hot om inte han är något hot mot henne.
Efter en stund känns stämningen lite lättare och tiken höjer huvudet igen när hanen hälsar. Allt kommer trots allt till den punkten i ett möte. Alla vill göra sina röster hörda och föra samtal som i slutändan inte är något annat än meningslösa. Tiken håller sin himmelsblå blick fäst på hanen. Sedan tar hon ett lätt steg framåt varefter hon åter stannar upp. Öronen klipper till på hennes huvud och hon nosar själv lätt i luften en stund.
"God kväll". Hälsar hon sedan tillbaka. Hennes hennes karaktäristiska brytning på cazari ligger som alltid tjock i hennes röst. Hon står stilla och studerar hanen. Den himmelsblå blicken som glöder i skymningsljuset släpper inte hanen. Det enda som rör sig på tikens kropp är hennes öron, och bröstkorgen vid varje andetag.