Aimar ritad av Lin (Mivria)

Han var instängd i mörkret, plågad till både de fysiska och de psykiska. Sedan började plågorna lätta, greppet om honom blev mindre och mindre. Hans vilja att leva, att återse sin älskade Norrsken fick honom att bryta sig lös. Han drog sig ut Chaibos grepp under norrskenets sista nätter, då Chaibos uppmärksamhet var riktad mot annat håll. 

Aimar minns inte mycket från sitt liv, han minns inget under hans vistelse i Chaibos mörka mörka hålor. Svag och ensam hittades han av den unga tiken Aryani. Aryani såg den svaga vargen, mer död än levande. Mager med tovig päls och sår på kroppen om var både infekterade och otäcka. den unga honan trodde först att han var död men då hon hörde hans svaga jämrande så insåg hon att han levde och hon valde då att hjälpa honom. Under månader fanns hon vid hans sida, vårdade honom och sakta började han bli bättre men trotts att kroppen sakta läkte och många av de skador han hade läkte ut och försvann så plågades han av ständig huvudvärk som blev värre om han försökte minnas. Då Aryani insåg att han var av månvargarnas blod så talade hon med honom om måntemplet och dess överprästinna Mivria. Han drabbades då av svår huvudvärk men de började bege sig mot templet. Väl där så tog det inte lång stund innan han fick träffa Mivria och först då han såg henne så blev han förskräckt, detta var inte hans mor hon hade aldrig varit så ärrad och denna tik var mycket äldre men ändå doften stämde och även om han inte förstod vad som hänt så insåg han att det var hans mor. 

Efter mötet med Mivria så fick han veta mycket som gjorde honom förvirrad. Vad hade hänt, varför var allt så annorlunda. Detta var frågor som inte ens Mivria kunde svara på. Dessa luckor i hans minne och varför var han yngre än han borde vara. Han lärde känna sina halvsyskon och flera andra månvargar i måntemplet. Sakta sakta började de få minnen han hade klarna men det förblev ett stort hål i hans minne.

Mer kommer