Tica rörde sig med en rastlöshet genom skogen. Det stela vankande från sida till sida kunde tyckas stressat men var egentligen framtvingat av en ångest som rev inom henne. En oro krälade sig in i varje por i hennes kropp, smekte henne med sina kalla fingrar. Hon kände sig spyfärdig.
Vad oroade hon sig för?
Vem visste. Ingenting. Allt. Just nu fokuserade känslorna mest på valparna. För hon kanske var sträng med dem, hon kanske avskydde deras far (gjorde hon verkligen det?) men hon kunde inte säga att hon inte älskade dem. För det gjorde hon. Så otroligt väldigt mycket. Ögonen tårades. Tänk om de dog. Tänk om skogen inte var så fridfull som hon upplevde den som. Kanske de åt något giftigt eller gick för långt bort o kom vilse. Tänk om de tog sig in på något angränsande område och var borta för alltid.
Tica var livrädd för dessa tankar. Inte bara för att ångesten rullade över henne, pressade ner henne som en himmel av sten, utan också för att hon var tvångsmässigt övertygad om att ju mer hon tänkte på det desto troligare var det att det hände. Men hon kunde inte sluta. Tankarna bara gick runt runt i hennes bultande huvud. Hon slöt ögonen, försökte hålla tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Om hon började visste hon att hon inte skulle kunna sluta. Visste hon att hon skulle snyfta och hulka tills hon kräktes.
Såren på hennes ben var färska, men de blödde inte. De höll på att läka, även om det gick långsamt på hennes utmattade kropp. Hon kände små tassar mot marken, öppnade sina brinnande ögon och vände sig om för att finna sina valpar. Tillbaka från äventyren. Hon såg upp emot himlen. Den var mörk och stjärnorna kunde skymtas genom lövverket. Hon hade oroat sig i timmar, sedan långt innan solen gick ner, och här kom dem glada och friska, och trodde att de skulle få en godnattsaga o sen sova. Hon ilsknade omedelbart till, blottade tänderna mot de små. Det var en sån dag idag.
"O vad fan har ni haft för er?"
Väste hon.

[Bebisar]

[Jag trodde först att det var en OC-tråd och fick lite hjärtattack, puh XD]

Den lilla, glödande månblomman stod i stark kontrast mot Chanders mörka hjässa. Han hade fått kämpa en längre stund med att få upp en blomma utan att skrynkla den. Att sedan få den att stanna kvar var ytterligare en utmaning.
   Valpkullen var på väg tillbaka efter att ha utforskat skogen. I början hade de lekt kull, men energin hade snabbt mattats av och de hade undersökt saker på egna kanter. Inte förrän månen stod högt och himlen var prydd av stjärnor, hade de kommit på idén att gå tillbaka. Inte för att det skulle spela så stor roll, antog Chander. De hade ändå ingen riktig läggdagstid.
   De var nära nu. Borta mellan träden kunde han skymta sin mors välbekanta siluett.
   "Sisten dit!", fick han ur sig, travade iväg några steg, stannade och såg snabbt efter ifall någon av dem hängde på hans utmaning. Han skulle oavsett slå dem!
   Bubblig av energi tog han långa språng den sista biten, och bromsade in bara en liten bit ifrån sin mamma. Blomman halkade ner i pannan på honom. Han fick böja på huvudet för att försiktigt få den att trilla tillbaka någon centimeter.
   "O vad fan har ni haft för er?" Hjärtat sjönk i bröstet, och den leende minen utbyttes mot en orolig grimas. Uh oh. Hanvalpen stod längst fram av alla syskon, men nu backade han oroligt. De visste alla att risken för hugg var stor när mamma var på det här humöret.
   Skulle någon svara henne? Chander ville inte vara den som pratade, men han visste redan att tystnad skulle irritera henne. Han hade dessutom redan dragit till sig uppmärksamhet.
   "Vi..." Han svalde. "Vi lekte och glömde bort tiden." Det kändes bäst att komma med en ursäkt.
   Den lilla månblomman föll från Chanders huvud när han nervöst kikade upp mot sin mor.

Mika hade som vanligt inte varit särskilt aktiv i lekarna och när syskonen hade blivit mer intresserade av att utforska omgivningen var för sig så hade Mika först strosat runt och nosat lite men när natten hade blivit lite längre hade hon suttit på en plats väl upplyst av månblommorna och där hade hon mest bara stirrat på de glödande växterna utan att röra en min eller muskel.
Senare när syskonen hade samlats igen hade Mika samlats med den och de hade vandrat tillbaka mot mor. Mika hade som vanligt lunkat på sist i valpklungan. Hon är inte den som gärna springer före och inte bryr hon sig om hon kommer sist. Hon skyndar inte på och ej heller släpar hon tassarna efter sig. Om någon av syskonen skulle halka efter skulle hon inte bry sig så mycket om inte nämnt syskon skulle komma allt för mycket på efterkälken. Det är bara bättre att de håller ihop och alla anländer tillsammans.
Men vissa är ju lite mer lekspralliga och Chander har snart triggat upp till lek i att vem som kommer fram till mor först. Störst chans att den som närmar sig mor först blir den som får bita i gräset. Mika lunkar lugnt på i slutet av gruppen. Inte triggad till att sätta fart och försöka komma före någon i alla fall. Mor ryter direkt ifrån när hon får syn på valparna. Inget ovanligt. Chander försöker förklara situationen. Mika stannar på behörigt avstånd och bara studerar vad som händer.

Lune:

Lune hade mest hängt efter syskonen, ibland försiktigt deltagit i lekarna och konstans försökt hålla sig nära någon i familjen. Hon visste inte vad en lya var, men hade hon vetat hade hon också vetat att hon var i djupt behov av en. En öppen skog dög inte som hem åt henne, hon behövde ett tryggt instängt utrymme som var garanterat hundra procent säkert. Det var faktiskt med ett leende på de annars väldigt ofta darrande läpparna som hon rörde sig hemåt mitt i klungan av valpar. Hon såg på Chander och hans blomma och tyckte det var riktigt fint. Men då hon hörde moderns röst så frös hon på stället. Blicken vreds långsamt till tiken som egentligen inte var så stor men som var väldigt mycket större än henne själv. Egentligen ville hon inte titta på sin mamma när hon var sådär arg, det var läskigt, men hon hade lärt sig att det var bäst att hålla koll.


Tica:

Det riktigt kokade på insidan av henne då hon såg ut över barnaskaran. Det ryckte i hennes överläpp då hon tänkte på hur glada o nöjda de sett ut då de kom. Kanske kände hon lite skuld över att hon skulle förstöra deras nöje men i så fall var den skulden djupt begraven i ilskan. Hatet nästan. Ja, för ibland kunde hon hata sina små. Avsky dem. Aldrig så att hon tänkte att hon skulle döda dem, direkt, men att överge dem fick hon impulser att göra ofta. Och detta var en sådan gång.
"Förstår ni ingenting?"
Sade hon gällt och avslutade i en flämtning, vred på huvudet fram och tillbaka och ögonen tycktes rulla lite inne i skallbenet.
"Ni är sådana jävla otacksamma, äckliga kryp"
Väste hon.
"Ni förstör för mig, fattar ni inte det? Ni får mig att må dåligt, NI.." Andhämtningen var hastig "Jag klarar inte av att leva så här!"
Utropet fick rösten att brista och hon såg med tårade ögon upp på trädkronorna.
När hon såg ner på valparna igen så var det med ett oberäkneligt lugn.
"Vill ni det va? Vill ni att jag ska dö?"
Sade hon kyligt.
"Bra, då ska ni få som ni vill."
Ögonen glödde.
"Jag går tillbaka till bergen nu, jag går tillbaka jag går tillbaka och ni ska se att man inte bara kan bryta benen där uppe"
Rösten blev allt hetsigare och åter gäll och skrikig.
"Jag tänker gå till bergen och ta livet av mig, är det det ni vill? Är det det ni vill??"
Hon kokade. Hela hon kokade, hon kunde höra hur blodet pyste o bubblade innanför hennes hud, det tjöt i öronen.
"Fan ta er, FAN TA ER, Nu går jag jaG GÅR och jag kommer inte tillbaka"
Det var nära att hon började tugga fradga, hon såg helt galen ut.
"Ni vill ju inte ha någon mamma så hejdå!"



Lune:


Hon klarade inte av sådana här utbrott, så när mamman skrek så kröp hon bara uppgivet ihop till en liten boll. Hon orkade inte försvara sig, hon orkade inte säga emot. Hon älskade sin mamma och att se henne såhär gjorde henne ledsen, gjorde henne så djupt olyckig.
När modern pratade om att gå tillbaka till bergen pep hon, inte bergen. Bergen var farliga. Hon försökte snegla mot Rhinnon men hade ingen kontroll över kroppen längre. Tårarna rann som rännilar ner för kinderna när mamman vände sig om och började gå med hackiga, hårda, bestämda steg.

Syskonskaran hade gett sig iväg på egen hand, utan mor, för att se sig om. Hecate hade inte riktigt tänkt på det faktum att mor kanske skulle bli arg, hon hade bara tänkt för stunden. Och för stunden hade det varit väldigt intressant att se sig omkring. När de sedan kom tillbaka, och mor var där, drogs öron bakåt och hon kröp skrämt ihop.
O vad fan har ni haft för er?
Moderns röst var barsk. Hecate drog ihop kroppen med ett skrämt uttryck. Det var inte moderns ordval som hade skrämt henne, utan det sätt som hon valt att framför dem på. Hecate kunde inte låta bli att känna en genuin rädsla inför modern, samtidigt som där fanns ett förakt. Den lilla valpen visste inte vad förakt egentligen var, ännu, men när hon blev varse om det skulle hon komma att förstå att det var det hon hade känt gentemot sin moder hela tiden.
Chander verkade ha tagit mod till sig och svarade mor, och Hecate ville nästan blunda inför vad som kanske skulle komma att ske. Men det kom inget slag, istället talade modern igen. När hon talat klart visste inte Hecate om hon verkligen hade hört rätt. Lämna dem?
Någonting blixtrade till inom Hecate, och hon kunde känna ett lätt surrande i öronen. Hon skakade på huvudet, som för att bli av med en eventuell fluga som kommit för nära. Men istället för att avta fortsatte surrandet. Hon tyckte sig höra ett sprakande som gick längs med kroppen, men visste inte om hon bara hade inbillat sig det*.
"Gå då", väste hon tyst, men tillräckligt högt för att modern skulle kunna höra henne.


3]*Hecate's päls blir typ statisk, på grund av elektricitet-kraften som börjar märkas av nu ]

[Alltså ja... Tänk er en trotsig jäklar ungjävel]

Är det något Mika har lärt sig så är det att det går inte att stoppa mamma. Inte när hon är på sitt hetsigaste humör och det går inte att skydda sig. Därför står valpen bara där och lyssnar på alla hemskheter som mamma spyr ur sig. Det är inte så att valpen är helt likgiltig. Nog berör orden henne med. Men det är inget hon kan göra. Hon är bara en dum liten valp. Men döden är ett koncept som Mika inte förstår sig på. När mor talar om döden skulle hon lika gärna kunna tala om något underligt fantasifoster från någon saga. Tanken på att mamma ska försvinna… Hur påverkar det Mika? Vissa delar kan de alla klara sig utan. Men mor är mor. Mor skyddar dem lika mycket som hon skadar dem. Skillnaden mellan lidande och kärlek. Finns det? Om mor går endast för att skapa lidande igen så är det inget ovanligt. Det har varit deras vardag sedan de föddes. Men mor är alltid där. Flåsar dem alltid i nacken. Hon har deras rygg även om hon lika många gånger hugger.
Mika står stilla. Oförstående. Mor hotar att gå. Att dö. Kanske försöker hon skapa en dramatisk stämning. Men hur förväntar hon sig att valparna ska reagera? Vill hon att de ska stoppa henne och vara små och söta och söka tröst hos henne och bedja henne att stanna? Men mor är redan på väg bortåt. Mot bergen. Mika vill inte tillbaka till bergen. Tassarna har sedan länge läkt efter den tuffa vandringen. Den djupblå blicken vilar på mors slanka gestalt. Hon hör Lune gråta. Är det något som mor har lärt dem så är det tuff kärlek. Förväntar man sig något gott så måste man även förvänta sig lidande. Vad får Mika att lida? Inte är det mors hot eller vrede eller slag. Mika’s lidande är Lune’s tårar. Syskonen tjut av smärta. Det är genom dem som Mika lärt sig vad smärta är. Det är även någon som hon har kommit fram till att hon kan klara sig utan. Men nog skulle hon ändå gå emellan för att dämpa deras smärta.
Mika går med lugna steg till fronten av syskonskaran medan hon hör Hecate’s väsande stämma och knastrande ljud från samma håll. Mika ställer sig emellan syskonen och mor. Den djupblå blicken vilar på mors slanka gestalt när hon rör sig bortåt. Mor har aldrig gått på tårna med valparna. Hon har alltid sagt vad hon menat. Berättat för dem hur dumma de är. Slagit och bitit och sparkat för att lära dem att man kan inte bete sig hur som helst. Men hon har också lärt dem att med ånger blir allt bra igen. Bara man ångrar det man gjort och pussar och kramar så blir smärtan mindre. Eller är det så? Mika tycker inte det. Men vad vet hon? Hon är bara en valp. Mor vet bäst. De är vana vid hennes utbrott. Orden kan vara lika tomma som deras magar många nätter.
”Går du nu behöver du inte komma tillbaka”. Orden kommer över hennes svarta läppar lika lätt som ett andetag. Hon talar med klar stämma. Hon må vara bara en valp. Men hon har redan sett för mycket. Hört för mycket. Känt för mycket. Hon kanske inte känner smärta men för varje slag, bett eller spark så känner hon allt mindre. Ju mer syskonen gråter desto mindre bryr hon sig. Ju mer mor gormar desto likgiltigare blir hon. Mika står stilla. Svansen hålls högt och öronen står spetsade på huvudet. Om mor vänder om och ger henne vad hon tål så gör det inte Mika något. Fortsätter mor gå och ignorerar så spelar det ingen roll. Om mor går och kommer tillbaka då är det fortfarande inget mer än tomma hot.

Eirocalyphtica skrek och skrek. Hon verkade inte ha något stopp på de hårda orden som haglade ner över valparna. I ögonvrån såg han Lune krypa ihop, och han kände en stark lust att göra detsamma. Trots det stod han kvar, om än med en undergiven hållning. Ju värre mors ord blev, ju blankare blev Chanders ögon. Lämna dem? Gå till bergen? Ta livet av sig? Även om Chander inte riktigt fullt förstod innebörden av det sistnämnda, så visste han att det var illa. Riktigt illa. Mor kunde inte lämna dem, det fick inte hända. De behövde mor. Han behövde mor.
   När Eirocalyphtica rörde sig bort från dem följde Chander reflexmässigt efter i några steg innan han stannade. Bakom sig hörde han Lune snyfta, och Hecate väste fram några ord.
   "Gå då." Chander vände sig om och stirrade förvånat på sin syster. Han hade inte väntat sig ett sådant rebelliskt uttalande, men det som följde förvånade honom nästan ännu mer. Mika steg fram, och talade även hon med klar röst.
   "Går du nu behöver du inte komma tillbaka." Chander höll inte med, inte alls. Trots allt som Tica utsatte dem för, så älskade han henne. Faktum var att han älskade hela sin familj, även Rhia, trots att hon ibland var elak mot honom.
   Sliten mellan syskonens åsikter och sina egna stod han kvar på samma ställe.
   "Lämna oss inte...", fick han fram, så tyst att han inte visste om hon skulle höra. Plötsligt kände han sig upprörd. Hela situationen var så absurd. Mor kunde inte lämna dem. De var hennes valpar, och därmed familj. En familj höll ihop.
   "Du får inte lämna oss", sa han, den här gången högre. Tonfallet var mer befallande än vad han önskade att det hade varit. Om det var något som fick mor arg så var det när de försökte bossa över henne. Trots det kunde han inte hindra sig själv från att fortsätta. "Vi är familj, och familj håller ihop." Bakom sig hade han syskonen. Deras motstånd sporrade hans eget, och han tog något steg närmare modern.

[Hela familjen gör uppror!]

Kanske var hon redan så bortom kontroll, eller så var det döttrarnas ord som fick den blinda vreden att bubbla upp inom henne. Hon vände sig om och en våg av iskalla blixtrar kom från henne, omfamnade Chander som var dum nog att gå framåt. Trodde han inte att hon menade allvar? Elektriciteten sprakade och blixtrade och hanvalpen skrek. Innan det hela var över hade Tica redan vänt sig om och försvunnit, med nosen vänd mot bergen de nyligen kommit ifrån.

https://www.youtube.com/watch?v=bzzERCrtDaQ

Nu var ögonen hårt sammanpressade, hon vågade inte titta längre. Kroppen darrade och hon gungade frenetiskt fram och tillbaka. Men då Chanders skrik nådde hennes öron var hon tvungen att se upp, synen fick henne att pipa av rädsla. Från mamma kom det en sjok av blixtar, sådana som fanns på himlen de värsta av nätter. Hon hade aldrig sett något liknande. Chander ryckte och skrek i vad som såg ut som epileptiska spasmer. Hon kunde inte slita blicken från honom. När elektriciteten dog ut sneglade hon livrädd efter den attackerade modern, men hon var borta. Andningen var okontrollerat snabb nu och hon hade nog inte gråtit såhär mycket i sitt liv. Men hon var rädd för att göra ljud ifrån sig så hulkningarna hölls tappert nere. Hon ville krypa närmre sin bror men hade helt tappat rörelseförmågan, hade blixtarna kommit åt henne också eller vad det bara ångest som hade henne i ett sånt totalt grepp?
Det enda hon kunde göra var att fortsätta maniskt gunga och sjunga med i skogens ilskna noter. Hon visste inte om orden var riktade till modern eller syskonen, hon förstod dem knappt själv, men hon hoppades att hennes sköra stämma kunde trösta brodern så som hon inte själv kunde just nu.

"Did you really think that everything would be alright?
You should've known better, could've known it's not right.
Smash all you have to pieces for a tiny little spark,
For a glimpse of bliss, a fleeting light in the dark,

I could've told you from the start
That this would make your whole world fall apart.

Remember you once swore to never play those games again,
Maybe keeping your promise could've kept you from going insane,
But now, this is what you get. Now this is what you get.
Now this is what you get.

I could've told you from the start
(I could've told you from the start)
This would make your whole world fall apart.
(I could've told you from the start)
I could've told you from the start
(I could've told you from the start)
That this would make your whole world fall apart.
Fall apart, fall apart.

And did you really think that everything would be just fine,
Was it conscious denial or are you really that blind?
I hope you choke on your desires, hope you choke on your despair,
On your self-inflicted misery - I really don't care.
'cause I told you from the start: this would make your whole world fall apart.

(This is what you get.)

I told you from the start:

(This is what you get, now this is, this is)

This would make your whole world fall apart...

(Now this is what you get)

This is what you get.

(Now this is what you get)
(Now this is... this is...)
(What you get, what you get)
(What you deserve, what you deserve...)"

Chander hade inte trott att mamma skulle skada honom. Han trodde att deras ord skulle få henne att smälta, så att hon skulle vända tillbaka. Han hade till och med hopats på en godnattsaga. 
   Verkligheten var brutal. Hans mor vände sig om, och blå blixtar lämnade henne. De träffade honom, och han föll ihop. Det var det smärtsammaste hon någonsin utsatt honom för. Han kunde inte hindra ett skrik från att slippa ur de tätt slutna käkarna.
   Vad som inte kunde pågår mer än några sekunder kändes som en evighet. När det väl var över kunde Chander inte röra sig. Han låg hopkurad, och kunde inte hindra tårarna från att börja rinna. Om Rhia ville reta honom så fick hon. 
   Lune började sjunga. Chander fann tröst i orden. Tyst och orörlig låg han kvar på marken och sög in sanningen. 
   Mamma hade lämnat dem. 

[Vet inte om hon gett dem stötar förut... meeen nu har hon inte det xD]

Det är inte 9fta hon blir upprörd. Det är inte ofta hon öppnar munnen och säger något. Mor hade inte ens brytt sig. Inte för att hon hade väntat sig någon reaktion på det. Den som fick ta smällen var istället Chander. Chander gör sällan en flyga förnär. Mor bara fortsätter gå och har sedan försvunnit. Chander ligger bara där på marken i en luden liten hög. Öronen klipper på Mika’s huvud. Sen går hon mot honom. Sky dar sig sista biten och när hon är framme ger hon brodern en slick över kinden. Den statiska elektriciteten som stannat kvar en stund i hans päls knastrar. Kanske skulle det stuckit i hennes tunga om hon kunnat känna något. Sedan lägger hon sig ner vid hans sida. Det är inte så mycket hon kan göra. Hon slickar honom några gånger till över huvudet innan hon försiktigt ser på honom.