Den lilla bäcken som rann från dammen förbi lyan inte långt därifrån var inte lika varm som luften runtomkring. Det hade hon bittert fått erfara första gången hon klampade rakt ner i den, utan att se sig för. Vattnet var klart och rent, och det stannade aldrig. Det var alltid på väg någonstans. Hon visste inte vart. Hon hade försökt följa den en bit för att se vart den ledde eller var den tog slut, men inte vågat gå för långt bort från lyan. Inte ensam. 
   Men idag kände hon sig modig. Det hade kanske att göra med det fina vädret, eller fågelkvittret, eller solkatterna på marken som hon fram till nu hade roat sig med att fånga. Kanske var det allt detta tillsammans, det faktum att det var en mycket fin dag och att inga faror syntes till. I vilket fall som helst kände hon en stark vilja att följa bäcken. Ta reda på något. Upptäcka.
   Den lilla honan kastade en blick bakåt mot lyan. Varken mor eller något av syskonen såg henne. Hon drog ett djupt andetag och började traska längs med bäcken. Ljudet var underbart. Det lät som sång. Vattnets porlande fyllde hennes öron medan hon rörde sig än längre bort från lyan.

Plötsligt tittade hon upp, som om hon gått djupt försjunken i tankar och häftigt vaknade upp, och såg sig om. Hon kunde inte se lyan bland träden. Paniken bröt fram inom henne, men hon tvingade sig att tänka klart. Bäcken rann rakt, och hon hade ju bara följt den. Då behövde hon bara följa den tillbaka! 
Hon sprang. Det visade sig att hon överreagerat. Hon var inte alls så långt bort från lyan som hon trott. Så fort hon fick den inom synhåll slog hon av på takten tills hon travade bekymmerslöst. 
   Valpen rundade lyan och kastade sig över första bästa syskon som råkade befinna sig i närheten. Hon nafsade lekfullt i dess öra. 
   "Vill du göra något kul?" frågade hon. Blicken var utmanande och rösten nästan lika porlande som bäcken.

[Willow]

Willow låg för ovanlighetens skull still precis utanför lyan.
Eller.. Fört ett ögonblick var hon stillaliggande, men det tog inte många minuter innan hon resta sig i sittande ställning. Munnen öppnades och tungan letade sig fram över tänderna. Hon satt där och flåsade med ögonen slutna, solen dansandes över hennes ansikte. Just skulle hon hitta på något då ljudet av tassar nådde hennes öron och hon spetsade dem, bara för att få det ena nervikt då Lazuli dök upp och nafsade i det. Willow slöt ögonen igen i ett skratt och nafsade tillbaka mot systern.
"Det vet du att jag alltid vill"
Fick hon fram genom skrattet.
Hon tippade ner på rygg för att sedan rulla runt och resa på sig. Skakade löven ur pälsen och återgick till flåsandet. Huvudet tippades lätt på sned. I ultrarapid såg hon systern, varje rörelse tycktes utdragen, de gula ögonen slöts och öppnades i en rörelse som bokstavligen borde vara över på ett ögonblick, men som ändå tog tid i hennes hjärna. Hon hatade när det blev såhär. Så otroligt uttråkande att se allt i slow motion. Hon ruskade på huvudet igen för att försöka blick kvitt upplevelsen. Det funkade inte men hon tillät sig inte vänta längre.
"Vi upptäcker!"
Sade hon och utan att invänta eventuella invändningar vände hon på klacken och började spatsera ut i skogen. Efter några steg vände hon sig om och log med hela ansiktet.
"Kom då!!"

När systern fick fart under tassarna och sköt iväg likt en oljad blixt, eller, vilket kanske var en ännu bättre liknelse - en pil som legat an på en spänd bågsträng och nu släpptes iväg - ville inte Lazuli vara sämre. Hon rivstartade med en sådan fart att löven sprutade om tassarna, röda och orange, som om hon var en raket.
   "Vet du var bäcken tar slut?" frågade hon då hon äntligen kom upp jämsides med systern. Frågan var ställd mer som en utmaning - "vem hinner dit först?" eller "vågar du?" - och, om hon kände Willow rätt, skulle hon inte vara rädd att anta utmaningen. Det skulle inte Lazuli heller, om hon hade frågat sig själv. På så sätt var de ganska lika - pigga på utmaningar och nyfikna i en strut.
   "Vi ser efter!" tillade Lazuli utan att vänta på svar på den första frågan. Blicken glittrade gul och man kunde bara tänka sig vad nästa busstreck skulle handla om.
   Det var ganska smart, om hon fick säga det själv. När hon nu inte vågade utforska skogen särskilt långt ifrån lyan ensam, var det ju världens idé att lura med sig ett syskon! Dessutom skulle de ju få dela på mammas bannor om hon kom på dem med att smyga runt alltför långt bort från lyan. Delad banna var mindre banna. Och på köpet fick hon sällskap. Det var alltid roligare att utforska tillsammans än ensam.
  
Hon började trava i rask takt mot bäcken, med nosen hårt tryckt mot marken, som om hon letade intensivt efter spår. Efter ett par steg stannade hon och vände sig om för att kontrollera att Willow hängde med.

Willow var snabb, det kom liksom med blodet, och även om hon inte var den som tränade aktivt - inte lik sina syskon - så var hon stark. Kroppen som var i evig rörelse var uthållig och tålig, och hon bar på en styrka som var större än vad man kunde tro då man såg på hennes lilla bruna kropp. Nu hade hon precis kommit ur valpstadiet där benen växte sig långa som tallar medan kroppen inte hängde med. Vilket betydde att hon äntligen återfått sin balans och kroppskontroll till ninjanivå igen. En otränad ninja, men likväl ninja. Detta ledd till att när Lazuli vände sig om riktigt susade hennes syster förbi henne.
"Kom ann bara!"
Ropade hon och orden försvann snabbt med fartvinden. Hon slängde en blick mot bäcken, det klara vattnet speglades i hennes röda ögon, och hon log. Med ett smidigt språng hoppade hon över den, för att vända direkt och hoppa tillbaka. Med allt tröttare muskler skuttade hon sicksack över vattnet i en respektingivande hastighet. 
Snart kröktes bäcken och hon återgick till Lazulis sida och höll sig på den. Sprang med nosen i höjd med vattenytan och nosade häftigt, som om hon försökte spåra vart vattnet var på väg.

Ett lätt skratt bubblade upp ur strupen när Willow gav till ett rop och rusade förbi henne, så fort att hon nästan var suddig. Lazuli skyndade efter, inte riktigt lika övermodigt fort, men ändock i en avsevärd hastighet. 
Bäcken susade förbi hennes synfält, liksom de brinnande träden, och löven prasslade under hennes tassar. Fågelkvittret flöt ihop på grund av farten och blev till ett formlöst mummel i öronen på henne. Luften luktade höst och döda löv och trött solsken. Hon sög i sig den utan att kunna få nog. Solen bröt fram genom ett hål i lövverket ovanför henne och lyste henne rakt i ögonen. Lazuli nös utan att sakta farten för den sakens skull.
   Willow slöt upp på hennes ena sida, luktade på den spegelblanka vattenytan. Lazuli kämpade emot impulsen att knuffa ner henne i vattnet. Hon valde att kompromissa - själva idén var för bra för att skrota. Hon buffade till Willow med huvudet, mjukt, i hopp om att denne skulle halka ner i bäcken. Sedan ökade hon takten och lämnade Willow några steg bakom sig till ljudet av ett barns retsamma skratt.
   "Jag är snabbare än du!" utbrast hon triumferande. Det var ett självsäkert påstående lika väl som det var en inbjudan till en löptävling. "Alla gånger!"
Bäcken rann lika rakt och obevekligt framåt som förut. Den skulle inte ta slut än på ett tag. En löptävling kunde gott och väl hinnas med.

Systerns buff fick hennes för ett ögonblick att tappa balansen och en tass sköts ut åt sidan för att finna tyngdpunkten igen. Den råda placeras i bäcken och hon suckade, detta var givetvis exakt vad Lazuli planerat. Men med bara en tass blöt kunde hon inte säga att hon gjort bort sig direkt, och det lilla snedsteget hade inte hindrat hennes framfart.
"Hah!"
Utbrast hon och ökade på stegen.
"KNAPPAST"
Hon sparade inga reserver utan satte av så snabbt hon bara kunde, tassarna flög över marken, språng med imponerande precision som lade nästan två meter bakom sig per nedfall. Hon sträckte fram nosen och slöt ögonen, blev till en projektil. Vinden susade i hennes öron, den var sval men ändå varm, det var en underlig känsla.
Den bruna vargen med sina mörka och vita fartränder rörde sig utan hänsyn till sin blöta tass. Prickarna på hennes sidor blev suddiga i farten och hon tyckte själv att hon nog måste vara den klara vinner av det här, även om hon inte var säker på vart mål var. Men den blöta tassen kom att spela stor roll i historian om hennes eventuella målgång. För plötsligt kunde Lazuli se hur varginnan halkade till, och försvann. Poff borta från jordens yta.

Som väntat protesterade Willow mot påståendet. De två syskonen tävlade, rusade i halsbrytande hastighet, men med överraskande smidighet. Andhämtningen blev tyngre och tyngre ju längre de kom, för varje meter de lade bakom sig blev hon ännu litet tröttare, men aldrig att hon tänkte erkänna det för Willow! Det skulle vara samma sak som förlust. Hon skulle orka en bra bit till, även i det höga tempo hon höll just nu. Var låg målet? Ingenstans. Det fanns inget mål. Vinsten bestod i att vara den som orkade hålla igång längst. Tikvalpen bet sig i läppen och sträckte ut benen ordentligt. Hennes steg slukade marken under henne och vinddraget rufsade, nästan våldsamt, runt i hennes brun-beiga fäll.
   Jag vinner! Jag vinner!
   En vild tanke som aldrig hann lämna just tankestadiet, aldrig hann komma över hennes läppar förrän hennes motståndare var borta.
Lazuli tvärnitade förvånat. Bröstkorgen hävde sig en kort stund medan hon lät sin gula blick glida över träd, buskar och bäcken bredvid henne. Vart hade Willow tagit vägen? Hon kunde väl inte bara försvinna! 
   "Willow?" frågade hon rakt ut i tomma luften. "Willow!" 
   Var det normalt för en varg att bara gå upp i rök? Inte ens rök, förresten. Ingenting. Världen pågick som den gjort för några sekunder sedan, med den skillnaden att Willow inte längre befann sig bredvid sin syster.

Då hon landade i språnget så var det som att hon plötsligt var längre upp än vad hon själv räknat med, och hon snavade. Den lilla bruna kroppen tumlade runt i en serie av akrobatiska mönster så att löven yrde om henne. Till slut blev hon liggandes platt på mage. Hon förväntade sig höra systern röst men det kom inga ljud. Förvirrat reste hon på huvudet. Vart var Lazuli? Hon reste sig upp och såg sig förvirrat omkring, insåg plötsligt att det hade tillkommit en nästan ännu viktigare - eller iallafall ännu mer förvirrande - fråga: vart var bäcken?
Hon såg sig om med en lätt panik i blicken, hade hon blivit galen? Vad var det här? Hon kunde ju inte bara ha drömt allting, varför skulle hon vakna upp här mitt i ingenstans då? Om det inte var en sån där vakna upp fast kvar i drömmar-dröm, men någon sådan hade hon haft en gång och detta kändes alldeles för verkligt för att vara något sådant. Skrapsåren på hennes kropp sved, luften som fyllde hennes lungor var kylig.. Det här var helt klart verkligt. Vad fanns det då att göra förutom att ropa?
"LAZULII?"
Ropade hon och i samma sekund tyckte hon sig höra sitt eget namn eka i skogen. Hon tystnade, och mycket riktigt, där kom namnet igen.
"LALA!!"
Ropade hon och satte sig i rörelse emot ljudet. Vad fan var det som hade hänt? Det var som att hon ramlat genom ett maskhål i universum och hamnat någon helt annan stans. Tacka gudarna för att det var på samma planet i samma dimension iallafall... Eller var det?
Nu blev hon rädd, och det enda den nu springande ungvargen kunde trösta sig med var sin syster, så hon skrek än en gång.
"LAZULI!"

Hon började bli rädd. På riktigt. Var hade hennes syster tagit vägen? Ena stunden var hon där, nästa borta. Mellan två andetag, en in- och utandning, hade hon försvunnit från Lazulis sida. Laz snurrade runt på stället, med öronen spetsade i jakt på ett ljud hon inte hörde, ögonen uppspärrade, letade efter en rörelse, vad som helst. Snälla! Vad var det som hände? Det här var inte roligt längre. Hon måste gå tillbaka till mor. Hon måste hämta hjälp. Men först och främst måste hon hitta Willow.
Lazuli drog ett djupt andetag och tvingade sig själv att tänka. Enligt logiken måste hon ju finnas någonstans, och ganska nära dessutom. Höstträden tycktes tränga sig på henne, världen snurrade, panik i bröstet och ...
   Vänta. Var det där ...?
   Willows röst! Den bröt igenom hennes tillstånd av chock och gjorde hennes synintryck normala igen. Lazuli stannade till, som fastfrusen.
   "WILLOW!" vrålade hon av sina lungors fulla kraft. "VAR ÄR DU?!"
   Okej. Fokusera. Willow måste befinna sig i närheten, eftersom hon kunde höra hennes röst, om än den var avlägsen. Hon var bara tvungen att följa ljudet av systerns rop, så skulle hon hitta henne rätt snart. 
   Dumma logik, jag litar på dig nu.
"Jag kommer, Willow!" ropade Lazuli och sprang.
Det var en annan sorts löpning nu. Lekfullheten och skrattet var borta, ersatt av en halsklump och en nätt och jämt kontrollerbar rädsla. Hon sprang inte för att det var roligt längre. Hon sprang för att hitta sin älskade syster.

Nu sprang hon, snabb som vinden rörde hon sig framåt mellan träden med uppspärrade ögon. Tassarna mot den mjuka marken, löv som virvlade upp bakom henne, hon noterade inget av det. Hoppade mellan de flerfärgade träden tills hon såg hur träden glesnade lite, i samma stund fick hon syn på henne. Hennes älskade syster!
"LALA"
Närmast vrålade hon och tog ett stort lyckligt skutt emot syskonet. Skällde lite och strök sig sedan emot hennes hals. Willow ville ogärna visa hur rädd hon varit men hon kunde inte låta bli att låta lättnaden ta över hennes beteende.
Så stannade hon upp och sneglade upp på den bruna honan.
"Vad faan var det som hände???"

Det kändes som om hon sprang i slow motion. Som om hon drömde, en sådan där dröm där man rusade fram så fort man kunde men ändå inte rörde sig ur fläcken. Det enda beviset på att hon faktiskt kom någonstans var träden, som smälte ihop med omgivningen till en suddig, röd bakgrundsridå. Hennes egna andetag som slets ur strupen på henne och ekade i hennes öron.
Plötsligt fick hon syn på Willow. Lättnaden var enorm. Hennes syster kom löpande mot henne, och rädslan som lösgjorde sig ur hennes bröst fick henne att vilja sjunka ihop på marken, plötsligt alldeles knäsvag. Willow strök sig mot hennes hals, och hon gav systern en liten slick på nosen. 
"Jag har ingen aning", sa hon. Det värkte i lungorna efter paniken och den hysteriska löpturen. Det gjorde lite ont att prata. "Du bara ... försvann." Hon skrattade skakigt.

Willow ruskade på sig och försökte bli av med choken som ännu hade hennes kropp i ett fast grepp. Blodet rusade och världen tycktes overklig. Som alltid låg något vilt över henne, något djuriskt.
Den uppspärrade röda blicken flackare runt över omgivningen. De brinnande träden med sina skiftande färgen, trädstammarna som avlöste varandra i varierande nyanser av brunt och vitt. Marken, glödande röd med inslag av förmultnat brunt. Och så pälsar, bruna lite rufsiga pälsar. Doften av höst, den enda doft hon kände till, ruttna löv och frisk luft. Sav och sötma. Päls och fett, smuts och svett. Hon började lugna sig.
"Det där var det konstigaste jag varit med om."
Sade hon o pustade ut.
Nu när avslappningen spred sig i kroppen så kände hon plötsligt hur trött kroppen var. Såhär trött hade hon aldrig blivit av en liten springtur förut. Hon kanske inte tränade som de andra ninjorna i sin familj men hon hade en uthållig och tålig kropp. Nu var hon helt darrig.
"Kan vi försöka hitta bäcken igen? Jag är så sjukt törstig o har jätteont i huvudet."
Flämtade hon fram, för plötsligt hade andhämtningen blivit lätt och hastig igen. Hon sträckte upp det ena bakbenet och kliade sig stående bakom örat och rörde sig sedan med lugna steg genom skogen. Det var ovanligt att se henne såhär lugn och stillsam, men just nu kändes det som att hon inte hade något val. Kroppen var av någon anledning utpumpad.

Vad var det egentligen som hade hänt? Hur hade systern bara kunnat försvinna, i tomma intet? Det gick inte ihop med något som den unga tiken kände till. Det borde vara omöjligt för en varg - eller något djur alls - att plötsligt gå upp i rök för att sedan dyka upp på en helt annan plats. Hon andades ännu hårt och stötigt, om än pulsen och andhämtningen började lugna ner sig lite nu, nu när hon faktiskt hade Willow framför ögonen, här och välbehållen, åtminstone såvitt Laz kunde avgöra. Man behövde inte vara ett geni för att se att Willow var lika skakad som hon var, om inte mer.
"Jag håller med", sa Laz. Rösten var svag av spänning som släppte. Den bar knappt.
Hon följde efter Willow som började gå mot bäcken. Det var ett helt annat tempo nu, valparna gick långsamt och hon höll sig nära sin syster, fast besluten att inte låta henne försvinna igen - eller, om hon gjorde det, hinna se varför, vad det berodde på, en förändring hos Willow som skvallrade om ett kommande försvinnande.