Vem var han?
Han som stegade in genom den dimmiga skogen med tom blick. Han som aktivt sökte sig söderut. Stegen lugna men inte långsamma. Han som bar doften av både död och liv i pälsen. 
Han som själv inte visste svaret på den frågan.

Fieros huvud hade varit fyllt av oljud, tankar om ältades om och om igen. Han hade levt ensam nu i ett år, vandrat, slagits och läkt, för att vandra igen. Helt utan syfte hade han låtit tiden passera snarare än att leva i den. Men nu hade han ett syfte igen. Kämpaglöd. Han hade försökt leva i stunden, försöka att inte tänka på det som varit o det som låg framför. Försökt stänga av. Han hade varit naiv som trott att det skulle fungera. 
Mötet med systern hade varit som gudarnas sista gåva till honom. Ja, sista.
Den hade skänkt honom med kraft han behövde för att avsluta den resa som var hans liv. Han hade bestämt sig nu. Ett sista möte och sedan uttåg ur landet. Han skulle följa den väg han varit så nära att följa som ung.
Vissa skulle kalla honom egoistisk.
Komma till detta land för att riva och slita i andras liv, och sedan lämna alla dessa blödande vargar till sitt öde utan dåligt samvete. Eller, dåligt samvete var väl just det han hade. Det var det enda han hade nu för tiden. Men mot vem? Allt han hade gjort utan ånger övervägde ändå det han ångrade. Han ångrade att han lämnat Devils. Han ångrade att han tillåtit sig bli bortjagad av Aisu. Att han berättat för henne visste han inte om han ångrade. Han ångrade att han sårat henne, att han förstört den lilla chans till lycka som han välsignats med. Kanske ångrade han att han över huvud taget träffat henne från första början. Han ångrade att han skadat Sarabi..
Han ångrade inte Eirocalyphtica. Varken vad han gjort eller att han lämnat henne. Han var fullständigt likgiltig inför henne, knappt tacksam för vad hon gjort för honom. Han ångrade inte allt ont han gjort under sin tid i Devils. Han ångrade inte hur han misshandlat Aisus syster, hur han kissat på hennes döende kropp. Hur han dyrkat den moder som dödat Weed. Han ångrade inte sina första valpar, vilka han fått genom våldtäkt och sedan dödat för att röja undan bevisen.
Alla saker jag aldrig skulle göra, övervägs av än fler värre saker jag gjort.
Tänkte han stilla. Stannade upp bland träden och nosade i luften. Ögonen slöts. Något trött låg över hans ansikte.
Det hade tagit lång tid för honom att ta sig hit, trotts att han lämnat Sacraii till våren hade det nu blivit höst. Det sargade benet hade läkt ihop något snett, han kunde inte längre böja på lederna utan behövde stappla fram haltandes som om han hade ett träben.
Och nu hade han gått rakt in i devils käftar igen. Utan minsta möjlighet att överleva.
Eller var det devils? Den enda doft han kände var den av Malvado. Fadern till hans älskade. Morfadern till det vackraste han visste, det bästa han någonsin gjort. Hanen han svikit dubbelt upp.
Han öppnade ögonen igen, och de glödde. Men tröttheten låg kvar i anletsdragen. Han hade blivit gammal. Allt för gammal för det här livet. Det av en jagad hund. Det av en svikare.
Vad som låg framför honom visste han inte, det enda han visste var att han inte kunde göra något annat än att låta dem komma. Låt dem komma.
Han stod kvar.

[Malvado]

På osäkra ben nästan stapplade han in i Kaiwood. Han visste inte riktigt varför han hade beslutat sig för detta, men han tänkte någonstans att detta var rätt beslut. Någonting inom honom hade förändrats. Malvado hade välkomnat den nya, men samtidigt ack så välbekanta, känslan. Han hade sovit insvept i den, tröstat sitt sargade hjärta med den, likväl som han hade velat putta den ifrån sig. Han ville egentligen inte vara den vargen igen. Den vargen som sökt sig till Devils, det var inte den han var längre... Så varför kunde han inte låta bli att låta mörkret lägga sig över honom? Varför kunde han inte låta bli att välkomna mörkret in i sin själ?

Han fortsatte sin färd genom Kaiwood. Med sina steg delade han på dimman som låg kring hans ben, skapade små fria oaser kring sina ben för en sekund, innan dimman var där igen, tätt intill hans hud. Han var beslutsam i sin tanke, sin själ, men hans ben ville inte riktigt röra sig med samma beslutsamhet. Som om hans kropp visste någonting han själv inte gjorde än. Han tvingade sig själv framåt och började nästan röra sig rytmiskt som om han marscherade i takt. Egentligen ville han bara fortsätta sin färd rakt fram, genom Kaiwood och hela vägen till Ötamon. Men han visste så väl att det inte fanns någonting för honom där. Ingenting, som väntade på hans ankomst. När allt kom omkring visste han inte vad som skrämde honom mest; att han var helt ensam, eller att han bara inte hade henne.
En elektrisk chock genom skelettet, som slog sönder våra liv till ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt...
Det var egentligen ofattbart hur han bara hade gett upp. Hur han hade gett upp på allt. På Devils, på sin familj, sina barn. Men framför allt, hur han hade gett upp på Henne. Hur han accepterat att han inte var värd henne, och hur han bara hade gått där ifrån. Varför hade hon inte stoppat honom? Varför hade han inte stoppat sig själv?

Tankarna virvlade runt i huvudet på honom och han böjde ner det, lät det hänga slappt från hans axlar. Han suckade, pustade ut, flåsade. Precis som om endast hans tankar hade gjort honom fysiskt utmattad. Han såg upp mot skogens trädkronor, kunde skymta himlen mellan det ännu täta lövverket. Snart skulle väl Kaiwood omfamnas av hösten, och sedan vintern. Snart skulle skogen, och stora delar av landet, kännas lika tom och ödslig som han själv kände sig inombords. Han längtade efter väder som kunde matcha hans inre. En tung suck lämnade honom och han lät kroppen falla till marken. Det dunsade till, dimman skingrade sig, yrdes upp runt omkring honom, innan den drog sig samman igen. Det värkte lite i kroppen efter dunsen, men inte så mycket mer än så. Där låg han, utan någon avsikt att resa på sig inom den närmaste stunden.

Varje gång du möter min blick, så vet jag vem jag är...

Han stod stilla, andades in den fuktiga luften och blåste ut så att dimma skingrade sig runt hans ansikte för en sekund. Han stod stilla så länge, öronen spetsade på hans huvud. Han lyssnade efter ljud, tecken på liv i skogen. Han fann inget. Världen var fylld av mörken här, mörken och dimma och tystnad. Inga djur verkade våga sig på att låta och ingen varg verkade dyka upp genom skuggorna. Så hörde han det, det välbekanta ljudet av kött mot något hårt. Trotts att han inte hade mycket glädje kvar i kroppen fick ljudet honom att le. Dunsen triggade många minnen. Han satte sig själv i rörelse igen, såg förvånansvärt kall och samlad ut för någon som var tvungen att halvt stappla framåt. Doften av varg blev allt starkare, av fiende eller vän.. Tiden skulle utvisa. Ögonen tårades sekunderna innan han såg honom. En våg av känslor omslöt honom, anföll honom när han var som mest ouppmärksam. Han stannade upp. Andades in djupt, men ögonen var fortfarande blanka när han trädde fram och lade ögonen på den mörka vargen. Mörkervargen. Fadern till det vackraste han än gång haft. Han visste inte vad han skulle göra, hur kan skulle ta kontakt med vargen. Hur han skulle sluta det avstånd som kunde tyckas vara någon meter men som egentligen var ett jättekliv. Femhundra mil i snön.
Han stod kvar, stilla, antog att hanen märkt hans närvaro. Ögonen slöts och han förberedde sig mentalt. För det som skulle kunna komma att bli hans död.
"Malvado"
Närmast viskade han fram. Vågade inte använda det smeknamn som inte längre tillhörde honom. Som inte tillhört honom på en evighet, kanske för ett liv sedan. Det bultade i hela kroppen men han stod fast med starka ben och kallt anlete. Leendet hade dött ut men öronen bar fortfarande spår efter hans tårar.

Någon kom, men han bemödade sig inte att öppna ögonen för att se vem det var. När doften slog emot honom behövde han det inte heller. Han visste direkt vem det var, doften av en varg som han nog aldrig skulle glömma. En forna flockbroder, fiende och svärson. Någon som han hade älskat och en gång i tiden hade kunnat offra livet för. Sedan hörde han sitt namn och en chockvåg gick genom kroppen, likt en elektrisk stöt. Han öppnade ögonen, mötte den bekanta bärnstensgula blicken. Det var precis den han hade trott att det var. Det var sedan på skakiga ben som Malvado satte sig upp, och tänderna blottades snart i ett argsint grin. Fieros ögon avslöjade att han gråtit, men den svarta hanen var intresserad av att veta varför. Han brydde sig inte om det var glädjetårar eller tårar av sorg. Det var bara en enda sak som dök upp när han såg på den yngre hanen, en enda fråga. Samma fråga som Malvados far hade ställt honom.
"Vad har du gjort?!" väste han. Han ville låta arg, kall och hård, men rösten vittnade snarare om en sorg och besvikelse utom dess like. Han visste inte varför Fiero hade lämnat det liv han byggt upp hos sin nya familj. Tänderna gömdes bakom läpparna igen och han gav ifrån sig en tung suck. Han skakade uppgivet på huvudet.
"Du har bytt bort din familj?"
När han sagt det kunde han inte låta bli att flina, sedan blev minen allvarlig igen. Han suckade åter igen.
"Jag är en hycklare om jag ska stå här och döma dig, Fiero.. Förlåt..."
Ögonen tårades på honom när han nu studerade den vuxna hanen han hade framför sig. Blicken blev mer och mer dimmig för varje ögonblick som gick och han gav Fiero ett sorgset, men ömt, leende.
"Det är härligt att se dig igen!"

Svansen höjdes långsamt till en båge över hans rygg. Inte för att han ville visa sin dominans gentemot för Malvado men hanens utskällning fick ändå raggen att resa sig i hans nacke och över ryggen. Precis som Malvado sedan sade så var han helt fel man att döma honom. Ett leende helt fritt från glädje skymtades på hans läppar och ögonen var fyllda av sorg då han svarade hanen.
"Så du har alltså talat med henne?"
Sade han mer som ett konstaterande än en fråga. Fiero var inte den mest pratsamma av vargar, eller det hade han inte varit. Under sin tid i Devils hade hållit ett tryggt avstånd från alla. Bara varit tyst och sluten och gjort det som förväntats av honom. Men den svarta vargens dotter hade förändrat det. Han kunde inte vara kall och mystisk mot henne, mot sina egna valpar. Så hans hjärta hade värmts och sinnet mjuknat. Och det ledde till att smärtan han kände nu var än starkare. Hade han kunnat hade han pressat tassarna emot dina tinningar, huvudet bultade och det tycktes aldrig gå över. Han var hyfsat stark igen även om han inte kunde röra sitt ben, han var hyfsat stabil igen tack vare mötet med systern, men huvudvärken gick inte över. Den plågade honom men inte ens i närheten av så mycket som sorgen gjorde. Skammen. Självhatet. Han var inte en varg längre, bara en tragisk ursäkt till vålnad.

Den gråa hanen log, men det syntes inga spår av glädje i hans anlete. Hur skulle hanen kunna vara glad? Skulle han någonsin kunna känna äkta lycka igen? Malvado nickade sedan långsamt på huvudet och bekräftade Fieros fråga, som snarare var ett konstaterande. Minnet av mötet gjorde ont i bröstet på honom. Hon hade varit plågad, det hade märkts tydligt. Det var mer än bara hans svek som hade tyngt dottern, men hon hade inte sagt något. Han kunde se sig själv i dottern på många sätt. Och på lika många sätt, om inte mer, så var hon lik sin moder. Han kunde se det bästa hos sig själv i henne, och det vackraste hos Henne.
"Men hon sa ingenting om att ni lämnat dem", fortsatte han sedan. "Det var er dotter som berättade det... Hon är vacker Fiero, hon ser ut som er", han gav hanen ett trött leende. Det var kanske inte mycket till tröst, men det var kanske något i alla fall. "Hon kommer klara sig bra i livet."

[tänkte att jag fick slänga in ett svar... så varsågod, ta ett halvkasst svar här... ^^']

När hanen talade igen låg för ett ögonblick ett förvänat uttryck över hans ansikte, hade hon inte sagt något? Men hur..? När sanningen tillät sig höras sköt den sig som en dolk rakt in i hans hjärta. Elphie. Han ville sluta ögonen men vägrade, andades istället ut ett darrande andetag o kände hur benen darrade i takt med luften. Att den svarte hanen berättade för honom exakt vad han förlorat kunde tyckas grymt, men det fick faktiskt ett leende som nästan var ärligt att fortplanta sig i hans ansikte.
"Som jag lärt henne alltså."
Svarade han. Elphaba var hans största stolthet. Och han visste att det var ord som lät konstiga från en far som varit frånvarande under majoriteten av honans uppväxt, men Fiero hade lagt mycket tid med sin dotter på den tiden han tilläts. Var dag hade de diskuterat. De hade tagit utflykter o de hade lärt varandra saker. Ja för så var det, han hade inte bara lärt henne, hon hade också lärt honom. Han såg ner i backen.
"Hon kommer bli något stort, men förhoppningsvis på ett mer sorgfritt vis än vi."
Den renaste sorg låg i hans blick då den sökte hanens röda, skogens dimma tycktes äta upp hans uppgivna ord.

Fiero såg förvånad ut vid hans ord. Var han förvånad över att Aisu inte hade berättat för Mal att Fiero lämnat? Det verkade som den gråe hanen överskattade relationen mellan fadern och dottern.
Han nickade sedan vid Fieros ord.
"Sannerligen", instämde han, utan att egentligen vara säker på om han höll med. Han hade sett sin dotter som någonting stort, men hon verkade numera vara krossad. Även Hon, Hon med stort H, hade faktiskt blivit något stort, men han hade krossat henne, och nu hade hon flytt från allt som hon kände till. Han mötte Fieros sorgsna blick, hon han misstänkte att han såg ganska moloken ut själv. Det fanns inte många ljusglimtar längre.
"Det...", han log stilla och ögonen fylldes med tårar. "Det så underbart att se dig igen", det var nästan så att det var ett lyckligt leende som spred sig på hans läppar. Han kunde inte förneka att han saknade Devils, att han saknade sin familj. Att se Fiero igen fick honom nästan att känna sig hemma, även om det var ännu längre sedan Fiero var en flockbroder. Han själv hade dock alltid sett Fiero som en flockbroder, och aldrig varit speciellt intresserad av att jaga efter honom, till skillnad från resten av flocken. Han förstod den kärlek som Fiero bar på, och han hade till och med avundats hanen för att han vågade följa sitt hjärta. Det var ju just det som Malvado aldrig hade vågat göra...

Fiero misstänkte att hans tankar gick i samma banor som Malvados. Att även de mest storslagna gick att slå ner. Han andades ut ett litet "heh" och ett misslyckat försök till ett leende svepte förbi som en skugga på hans läppar. Kärlek, det vackraste och farligast i världen. Han tänkte inte önska sin dotter ett kärlekslöst liv, men han visste även att med kärlek kom olycka. Otvivelaktigt.
Han öron klippte till då Mals brutna röst trängde igenom tankarna. Ett svagt leende som pressade upp en ensam tår i ena ögonvrån klädde hans ansikte.
"Det är härligt att de dig med."
Svarade han med en sorgsen ton på rösten. Det var skönt att träffa någon från gamla dagar, någon som älskad och hatat och flytt ifrån exakt samma saker som man själv gjort. Men kanske främst var det skönt att prata med någon som fuckat up sitt liv precis lika mycket som en själv. 
"Vad ska det bli av oss?"
Sade han med en suck.

Fiero verkade försöka sig på ett leende, men liksom Malvado verkade hans glada stunder i livet vara över, så det var inte mycket till leende. När hanen sedan svarade var det med sorgsen röst, men trots det blev Malvado glad av det han hörde. Han skakade sedan uppgivet på huvudet.
"Den som det visste", svarade han och kvävde ett glädjelöst skratt. Han såg sedan på Fiero med en bister blick.
"Det var trevligt att se dig igen, Fiero... Men liksom du, är jag också jagad numera", sade han och kastade en hastig blick omkring sig. "Jag hade gärna stannat längre, men jag är rädd att jag inte vågar dröja mig kvar allt för länge på en och samma plats..." fortsatte han. Nej, han visste inte var Devils befann sig, och han ville inte stanna och ta reda på om de var i närheten. För att vara en varg med väldigt lite att leva för så var han förvånansvärt rädd om sitt skinn. Han hade förlikat sig med döden, han ville bara inte att det skulle falla i tänderna på Devils.