Solen stod nu högt på den i stort sett molnfria himlen, spred sina strålar över havet där två simmande vargar gick att urskilja. De hade gett sig av tidigt på morgonen, och nu, till slut, gick det att skymta strandremsan inte allt för långt bort. Ett leende lade sig på den gråblå hanens läppar. Det var med spänd förväntan som han väntade på hur honan vid hans sida skulle reagera när de väl tog sig i land. De hade tillbringat flera dagar i Shendu, simmat runt och utforskat, endast haft det bra. Hon hade visat honom alla de platser som hon älskade och som var speciella för henne på något sätt, som var unika. Nu var det hans tur. Om än han inte hade någon direkt koppling till skogen de var på väg mot så var det ändå någonting han väldigt gärna ville visa henne. Hon hade ju aldrig ens sett ett träd förut, så att få se en hel skog skulle nog säkert vara märkligt. Han hoppades hon skulle gilla det. Han vred upp huvudet ovanför vattenytan då han tog sig nog nära stranden för att kunna resa sig upp, hostade upp det mesta av vattnet ur lungorna och tog sig sedan upp på stranden. Han ruskade på kroppen och vände sedan blicken emot den bruna honan bakom honom med ett brett leende på läpparna. Avståndet från vattenbrynet till skogsranden var inte särskilt långt där de befann sig så det gick tydligt att skymta träden som tornade upp sig likt ståtliga pelare i brunt och grönt. Utan att tveka så styrde han stegen mot skogen, tog sig fram de femtiotalet metrarna, stannade upp endast en kort bit framför dem och vände sig återigen till honan. Det här, Karma, är Acheratiskogen. Han valde att använda sig av sin telepati istället för sin röst då han fortfarande hade vatten som retade hans lungor, och det var något han ville få sagt på en gång. Han hade inte överdrivet bra koll på vad alla områden hette, men Acherati hade han lagt på minnet. Det var verkligen en vacker skog, en som han inte hade något emot att besöka en gång till. Den ljusblå blicken vandrade från Karma, till träden och sedan tillbaka igen, väntade spänt på hennes reaktion.

| Paxat till Karma |

Att spendera de senaste dagarna med Ephrian var de bästa hon kunde tänka sig. Hon visade honom allt möjligt som hon kunde komma på fanns i Shendu. Själv har hon utforskat det mesta där eftersom det alltid har varit hennes hem. Och hon ville att han med skulle se vilken underbar plats det är. Men de skulle inte stanna där länge. De två hade bestämt sig för att utforska och vandra en bit i Numoori tillsammans och Karma kunde inte inte hålla sig så otroligt mycket såg hon fram emot det.
Karma hade även berättat för sina föräldrar. De hade fått träffa Ephrian med och ingen av dem hade något emot att låta Karma lämna Shendu för att se sig om i Numoori. De visste att det var något hon velat göra väldigt länge och hon är ingen liten valp längre. De hade redan insett att det inte skulle dröja länge till innan Karma väl bestämt sig för att lämna Shendu. Och de verkade lite extra glada och lugna över tanken att hon inte skulle vara ensam. Ephrian verkade vara ett tillitsfullt sällskap. Karma hade sagt adjö till föräldrarna och tidigt på morgonen hade hon och Ephrian tillslut lämnat Shendu. Karma hade svårt att sluta le hela vägen till fastlandet. Äntligen är hon på väg. Ephrian visar vägen och hon håller sig nära.
När hon tillslut står med tassarna på fastmark, inte Shendumark utan Numoorimark kände hon sig otroligt stolt över sig själv. Och så innerligt glad över äventyret som ligger framför henne. Hon låter vattnet rinna av henne och hon ruskar sedan på hela kroppen. Svansen viftar vilt bakom henne när hon storögt följer Ephrian längre in på land.
"WOOOW!" Svarar hon hänfört och ser på de stora träden som tornar upp sig framför dem. Acheratiskogen. En skog. På land. Karma skrattar och studsar till på stället och skulle gärna springa sista biten fram till träden men hon lägger band på sig och ser på Ephrian.
"Ska vi igenom där?" Frågar hon och vänder blicken mot skogsbrynet igen. Träd är något hon aldrig har sett förut. Hon har aldrig heller kunnat föreställa sig hur stora de är. De ser inte ut som sjögräs eller tång. De ser väldigt stora och fasta ut. Som att de inte böljar med vinden som sjögräs och tång gör med vattenströmmarna.
"Träd?" Hon smakar på ordet. Far har berättar för henne om skogar. Men att se det själv är något helt annat.

Hennes reaktion fick ännu ett brett leende att lägga sig på hanens läppar. Det gick inte att undgå glädjen som strålade ifrån henne, och det smittade av sig på honom. Det var så enkelt att vara ikring henne, så uppskattat. Det var lite som att hennes leende fick hans inre att skina upp, som att det för en stund motade bort all smärta och sorg, allt mörker. Som en ledstjärna i natten, en han gärna hjälpte till att hålla tänd. ''Inte vad du hade förväntat dig, eller?''. Frågan ställdes efter hennes första reaktion med en något lättsam stämma. Blicken vändes mot träden och han lät sig själv granska dem för några sekunder. Han kunde inte ens minnas första gången han hade sett ett träd, hur han reagerat. De hade som alltid funnits i närheten, om än inte stora skogar. Första gången han såg havet dock, det var en helt annat sak. Trots att han varit så uppslukad av allt hemskt så hade han inte kunnat hjälpa att hänföras av allt vatten. Han anade att det var något sådant som Karma kände nu, det var intrycken han fick av såväl hennes ansikte som hennes sinne. Då han hörde hennes fråga så vred han tillbaka blicken mot henne igen och nickade vagt. ''Det var vad jag hade tänkt, om du vill såklart?''. Han behövde nog kanske inte ens fråga det där sista, hennes reaktion talade för sig själv, men han ansåg det vara artigast. Han tog några steg fram till henne för att buffa till henne på halsen med sin nos. ''Kom!''. Stämman var käck, och utan att vänta på ett svar så snodde han runt och tog sig in under de väldiga trädstammarna med några få språng. Han stannade upp när han tagit sig ett par meter in i skogen och vände bak huvudet för att följa henne med blicken.

Inte vad hon förväntat sig är en underdrift. Aldrig i hennes vildaste drömmar hade hon kunnat föreställa sig det här. Träden står där så höga och ståtliga. Deras toppar är högt där uppe. I havet hade det varit hur lätt som helst att simma hela vägen upp till toppen. Men här på land går det inte att simma. Hon kan inte nå toppen hur mycket hon än skulle vilja. Här är hon markbunden och det får henne att känna sig så liten. Ephrian hade tänkt att de skulle ta vägen igenom där. Karma får inte fram ett ord för stunden. Det är endast små exalterade pip som lämnar henne när hennes hjärna tänker ut något som hon skulle kunna säga men lika snabbt hittar på något annat att säga så att alla orden överlappar varandra och det blir ett enda virrvarr av allt vad hon skulle vilja säga men det kommer inte ut något annat än små häftiga luftstötar som då och då är ljudsatta. Hon ler så stort hon bara kan. Det går inte att le större och hon bryr sig inte om hon ser fånig ut. Det är första gången hon ser träd. Hon har rätt att se fånig och valpig och helt otroligt exalterad ut för det går inte att beskriva känslan som bygger bo inom henne. Och det här är bara början. Den isblå blicken fästs på Ephrian när han kommer fram till henne och ger henne en buff på halsen. Kom! Han behöver inte säga till mer än en gång förrän Karma är honom hack i häl in under trädens väldiga gestalter.
"WOW!" Lyckas tiken tillslut få ur sig. Även om det bara är ett enda enstavigt ord. Hon går fram till ett träd och det går inte att missa nyfikenheten som lyser upp hela hennes ansikte. Vid trädets stam reser sig tiken på bakbenen och framtassarna placeras mot barken. Den är hårt och skrovlig under hennes trampdynor.
"De är så hårda!" Utbrister hon och lyckas sätta ord på känslan hon fått av träden på håll.
"De är inte alls som sjögräs eller tång". Hon lutar sig fram och nosar på barken mellan framtassarna. Trädet besitter en doft hon inte kan sätta ord på för hon äger inga ord för att kunna beskriva det. Alla fyra tassarna tar mark igen och hon tar något skutt mot Ephrian innan hennes uppmärksamhet fångas av en ekorre lite längre bort. Öronen spetsar på tikens huvud och hon måste bara ta reda på vad det där lilla djuret med fluffig svans är för något så hon skuttar åt det hållet istället. Ekorren lägger snabbt märke till vargen och springer skrämt och ilsnabbt upp i närmaste träd. Vargen skuttar fram till trädet och reser sig även denna gången på bakbenen och lägger framtassarna mot barken och lyfter nosen så högt hon kan för att se så högt upp i trädet hon bara kan. Men ekorren är borta.
"Vad var det där?" Frågar hon och ser mot Ephrian utan att lämna sin position vid trädet. Svansen viftar så snabbt bakom henne att den omöjligt skulle kunna vifta snabbare. Hon är helt uppskruvad av alla nya intryck.

Han kunde känna alla de vilda tankar, känslor och intryck som flödade igenom hennes sinne. De var så starka och så tydliga att han knappt behövde anstränga sig för att känna av dem, men ändå så kunde han inte direkt få någon rätsida på dem, troligen för att hon inte själv verkade kunna det. Det var inte så förvånande. Första gången man upplevde något så var det mer än tillåtet att bli överlycklig och lite överväldigad. Ett mjukt leende log hela tiden på hans läppar då han iakttog henne. Fann sig själv gilla tanken på att kunna göra henne glad. Det var en väldigt bra känsla att kunna känna, efter en sådan lång tid. Då han hörde hennes kommentar om att träden var hårda så kunde han inte låta bli att bredda leendet på läpparna. Tänka sig så mycket nya saker hon hade att se, att uppleva. Platser att besöka, och de skulle göra det tillsammans. Hennes uppmärksamhet verkade fångas av ett djur som hon följde efter till ytterligare ett träd. Han lät blicken följa den lilla gnagaren då den tog sig upp för stammen med snabba steg. ''En ekorre''. Han hade inte sett särskilt många av dem, men han brukade ha lätt för att komma ihåg namn på saker och ting när han väl hört dem, det hade han väl delvis telepatin att tacka för. Han lät stegen styra sig fram till den stam Karma stod vid och lade upp sin högra framtass bredvid hennes. ''Det du känner under dina tassar kallas bark, och det skyddar trädets stam. Där uppe kan du se grenar fyllda av löv som sprider ut sig i en trädkrona''. Han vände menande upp blicken mot trädkronan då han talade om den, endast för att sekunder senare låta blicken svepa över marken innan han hittade det han sökte efter. Han vände sig om, sänkte huvudet till marken och plockade upp en kvist som låg på marken bredvid dem, den hade fortfarande några enstaka löv på sig. Han vände sig tillbaka till Karma och sträckte ut kvisten till henne så hon kunde se eller ta emot den, beroende på vad hon ville. De smalaste grenarna kallas kvistar, och det är de som löven sitter fast vid. Det finns även träd som har barr och kottar istället för löv. Han valde att tala i sinnet istället för att mumla fram orden över kvisten som tog upp hans mun.

Ekorre? Hon blickar nyfiket upp mot trädet igen, sedan ser hon på Ephrian. Bark? Löv?
”Varför behöver trädets stam skyddas?” Frågar hon.
”Vad är löv?” Hon har sett små hopskrumpna saker som ibland kommit guppande på vågorna. Men aldrig kunnat sätta namn på dem. De liknar lite sakerna som klär trädets… krona? Karma vänder upp blicken mot trädkronan igen. Ekorren är borta.
Hon ser i ögonvrån hur Ephrian lämnar hennes sida. Karma går ner på alla fyra igen och vänder sig mot honom. Nyfiken över vad han pysslar med. Han plockar upp något. En kvist förmedlar han via tanken. Några löv sitter fast på den. Karma sträcker fram huvudet och nosar på kvisten som hanen sträcker fram mot henne. Sedan tar hon emot den. Smakar på den. Känner hur tänderna skulle kunna knäcka kvisten om hon bara tog i lite mer. Barken kittlar hennes tunga.
Varför faller de till marken? Det är ingen som kommer falla på oss nu va? Tänker hon och ser lite oroligt blickar hon upp mot trädkronan igen. Tänk om någon större kvist skulle falla ner på dem. En sådan här liten är ingenting. Men det ser ut att finnas mycket tjockare kvistar där uppe. Karma sätter sig ner och lägger ner kvisten på marken framför sina tassar. Sedan smakar hon på ett av löven. Det smakar inte gott alls och hon spottar snabbt ut den med en grimas.
”Smakar inte gott”. Konstaterar hon. Ibland måste man smaka för att få ett hum om vad det är man har att göra med. Det gjorde hon i havet när hon var yngre. Smakade på sjögräs och tång. Och mor berättade för henne vad hon inte bör smaka på för det kan vara farligt att få i sig.
Karma tippar huvudet på sne när Ephrian berättar med.
”Barr och kottar? Vad är det?” Löv har hon sett nu. Även om hon inte förstår vad det är. Det smakar illa i alla fall. Smakar barr och kottar bättre? Bark och kvistar verkar inte vara farligt även om det smakar lustigt. Och det kittlar tungan.

Han slog sig ner på marken då hon hade tagit emot kvisten. Kände på sig att ett antal frågor skulle följa den lilla lektion han givit henne, vilket inte var särskilt förvånande. Något tankfullt lade sig över hans uttryck så han hörde de första två frågorna. ''Jag vet inte, men antagligen är det väl lite som att vi har skinn och päls, för att skydda våra kroppar från diverse saker. Vad löv är vet jag inte exakt för att vara ärlig, en del av vissa träd som faller till hösten och växer ut om våren, i vissa områden''. Det var en bra fråga. Vad var egentligen löv? Vad hade de för syfte? Tankarna hann inte vandra långt innan han hörde hennes tankar, vilket fick ett kort men välmenande skratt att lämna honom. Ett leende drog sig fortfarande på läpparna. ''Nej, de kommer nog troligtvis inte att falla på oss. De bryts väl av när det stormar eller då någon varg eller annat djur lägger för mycket tyngd på dem. Det finns vargar som kan klättra i träd har jag hört. Jag har inte träffat någon själv dock''. Tanken var smått underlig. Vargar i träd. En dag ville han med egna ögon se om det faktiskt fanns sådana, trädklättrande vargar. Han iakttog roat då hon fick för sig att smaka på ett av löven, endast för att snabbt konstatera att det inte var särskilt aptitligt. ''Växter och liknande är inte sånt vargar generellt brukar äta, men vänta bara tills du får smaka kött! Från rådjur, hjort, eller kanske älg. Det är så gott!''. Han hade utan att tänka på det rest sig upp då han börjat tala om bytesdjuren, och ivern sken klart och tydligt om honom. Han kände sig gladare än han någonsin gjort tidigare, och över en sådan sak som att visa någon annan nya saker. Hon var väl dock inte vem som helst, hade han insett. ''Fast, älgar är för stora för mig att fälla själv, än så länge''. Han hoppades att han en dag skulle kunna fälla en älg helt själv. De stora ståtliga bytesdjuren som han endast smakat en gång i sitt liv, men smaken hade han inte glömt. Skulle han bara växa lite mer och bli lite starkare så skulle det kanske vara möjligt. Han drogs ut ur sina tankar då hennes stämma gjorde sig till känna igen. ''Svårt att förklara, jag får visa dig när vi kommer till en skog som har barrträd. Tror inte att det finns några här, de brukar finnas på lite kallare platser''. Barrträd var det som han var mest bekant med, det var vad som främst hade funnits i Blodbergen. Inte för att han kunde särskilt mycket om dem heller.

Som skinn och päls? Karma ser på trädet igen och undrar hur den ser ut inuti då. Ihålig? Nej. Kvisten hade varit knaprig rakt igenom. Karma ser på Ephrian igen när han nämner vargar som kan klättra i träd. Klättra i träd? Det låter otroligt. Men finns det vargar i havet så finns det väl vargar i träden. Det förundrar henne vad vargar kan vara kapabla till. Finns det de som flyger som fåglarna med? Fast DET känns väldigt otroligt. Hon ler mot Ephrian.
"Kanske vi möter någon när vi vandrar?" Säger hon och låter hoppfull. Det vore väldigt spännande. Hon fnissar lätt när Ephrian fortsätter berätta.
"Då har du inte smakat sjögräs va?" Frågar hon. Vargar äter inte växter. I havet får man äta vad som finns. Fisk är ju det allra bästa men sjögräs och andra havsväxter är väldigt goda med. Hon försöker föreställa sig alla djur som han räknar upp men det går inget vidare. Hon har ju ingen aning om vad de är över huvud taget. Det är bara ord. Men Ephrian verkar väldigt uppspelt över tanken. Karma fnissar.
"Jag det fram emot det". Svarar hon. Karma själv har väldigt tåliga tänder. Men hon har hört om havsvargar som inte kan äta något annat än fisk för att deras tänder är för små och för vassa och för sköra för att kunna äta bytesdjur på land.
"Hur stora är älgar egentligen?" Som en val kanske? De är stora. Men valspäck smakar väldigt gott. Det är en delikatess som, om man har tur, kan finna på marknaden i Shendu.
"Jag vill se ett barrträd någon gång". Svarar hon och försöker fantisera ihop en bild av det. Men hon har ju ingen aning om vad ett barr är och ännu mindre vad ett barrträd är. Ej heller har hon någon aning om vad en kotte är. Vad hon kan fantisera fram liknar bara de träd som står stolta omkring dem i den här skogen. Så hon ger upp tanken.
"Ska vi fortsätta?" Frågar hon och reser på sig och svansen viftar glatt bakom henne.

Han nickade till svar på det första hon sade. Ja, kanske skulle de möta någon varg som kunde klättra i träd, och kanske andra vargar med än märkligare attribut. Ovissheten om vad som egentligen fanns i landet var på sätt och vis spännande, men också smått olustigt. Det skulle bli intressant att kunna upptäcka en massa nya saker, och att inte vara ensam under tiden. Han skakade vagt på huvudet samtidigt som ett leende smög sig på läpparna. ''Nej, det har jag inte smakat. Är det gott?''. Bara tanken på att växter kunde vara någonting aptitligt var väldigt märklig. Den smått överdriva entusiasmen som han visat då han talat om djuren verkade inte vara helt ogrundad. Hon verkade också se fram emot det hela, vilket var bra. ''En vuxen älgtjur kan nog vara dubbelt så hög som mig, så rätt så stort. De har även horn, och kraftiga sparkar så det är bäst att försöka fälla kor och kalvar istället''. En kalv skulle han kanske kunna fälla själv, men det var sällan det gick att hitta en som var nog ung och liten och inte åtföljdes av sin moder. En låg, knappt märkbar, suck lämnade honom vid tanken. Drömma gick ju. ''Vi kommer säkert se så pass många barrträd att vi hinner tröttna på dem''. Ett leende drog sig återigen på läpparna samtidigt som han lät stegen sakta men säkert börja styra honom längre in i skogen, som ett svar på hennes fråga innan hon ställt den.

Är sjögräs gott?
”Jättegott! Bara a lite tuggmotstånd”. Svarar hon med ett lätt fnitter. Sjögräs är ju så lätt att få tag på med. Fiskar är med lätt att få tag på såklart. Havet är stort och det finns fiskar överallt. Sjögräs ger bara mindre motstånd när man plockar det. Om man jämnar ut måltiderna med både fisk och sjögräs så blir det inte enformigt.
Älgar låter stora och läskiga. Horn? Likt en narval?
”Älgar låter lite som alger”. Fnissar hon när hon inser likheten i orden. ”Men älgar låter farliga”. Kanske bäst att hålla sig borta från sådana djur? Om de kan sparkas och så. Är tjurarna så farliga så är nog korna och kalvarna det med.
För en stund blir hon stilla och funderar på vad som går att äta på land.
”Det finns inte fiskar på land va?” Frågar hon och tippar huvudet på sne. Med risk att Ephrian kanske tycker det är en dum fråga. Men jan har visat sådant tålamod för henne hittills. Karma inser att nu måste hon skaffa sig nya matvanor. Hitta ny mat som är gott. Lätt att jaga. Ger mycket energi.
Vi kommer säkert se så pass många barrträd att vi hinner tröttna på dem.
Karma skrattar glatt och fortsätter sedan gå. Hon har hela tiden energi i steget och blicken är överallt. Hon vill inte missa någonting alls!

Han hade fortfarande svårt att föreställa sig att sjögräs skulle kunna vara gott även om hon sade det. Han valde dock att hålla sinnet öppet på den punkten tills den dag han själv kunde skaffa sig en uppfattning om det. Han hade dock en känsla av att det skulle dröja ett tag innan de återvände till havet och Shendu, om de gjorde det. Han skulle gärna vilja det, någon gång, men det gick aldrig att veta vad framtiden förde med sig. Kanske skulle de hitta en annan plats de älskade som de ville stanna på? Svårt att spekulera om. Hennes kommentar om likheten mellan älgar och alger fick honom att skratta till. Visst var orden kanske lite lika, men tingen kunde nog inte vara mer skilda. ''De är allt annat än lika varandra till utseendet''. Han hade lovat sig själv att inte förstöra överraskningen för henne genom att förmedla henne bilder på allt det hon skulle komma att se, men det här kunde han inte låta bli att visa. Med ett roat leende på läpparna så lät han bilden på en älgtjur förmedlas till hennes sinne. Hon skulle nog utan problem kunna se varför han fann det så roligt. ''Inte på land, men det finns ju sjöar och andra vattendrag med fisk, så oroa dig inte''. Han buffade till henne med nosen innan han ökade steglängden till språng. Det här var bara början, de hade så mycket att se så det var bäst att sätta fart.

Bilden av älgtjuren som förmedlas i hennes sinne får henne att hoppa till med ett överraskat pip. Hon hade inte förväntat sig det och hon hade aldrig kunnat föreställa sig hur en älg faktiskt ser ut. Nu har hon en bild framför sig. Karma blinkar några gånger. Bilden bleknar och hon ser på Ephrian med ett litet leende som läcker viss osäkerhet.
"Jag håller mig nog helst på avstånd från älgar. De ser fasligt stora ut". Säger hon.
Karma följer efter Ephrian. Försöker hålla jämna steg med honom men låter helt och fullt honom visa vägen. Det här är hans värld. Och hon vill se så mycket av den som möjligt. Med honom vid sin sida. När hanen ökar farten så är inte Karma sen med att öka hon med. Med ett skratt följer hon honom och spänningen som allt nytt för med sig pirrar i hennes kropp.

[AVSLUTAT]