Smärtan hade kommit med natten, i samma stund som solen gömde sig bakom bergssidorna och mörkret svepte in över den lilla dalen så drog hennes kropp ihop sig av smärta. Hon flämtade, kippade efter luft och gjorde precis tvärt emot så som hon inte visste att man skulle göra. Andades häftigt inåt istället för lugnt utåt, spände sig för tidigt och låg blickstilla, paralyserade av smärta och skräck.
Skräck för vad som låg framför henne. 16 år gammal och ensammas i världen.
Hur lång tid det gått sedan Fiero gav sig av hade hon ingen aning om, men nätterna hade åter blivit varma. Detta hade dock inte lett till att hon slutat sakna hans varma päls. Hon visste inte hur hon kände för hanen som lämnat henne här i den heliga dalen. Där hon tappat kontakten med sina krafter och alla andra i världen. Helt isolerad hade hon levt i månader, väntandes valpar efter den enda hane hon träffat utanför sin familj. En hane som var dubbla hennes ålder och som nu var borta. Som under hela deras tid tillsammans spenderat dagarna med att drömma om en annan hona, medan Tica fått nöja sig med hans famn om de kyligaste nätterna. Det var hon som jagat. Hon som pysslat om hans sår. Hon som gjort allt medan han apatiskt hade överlåtit ansvaret på henne. Och nu även ansvaret över deras valpar.
Det lät självklart hur hon skulle känna inför honom, men hon kunde inte hata honom. Deras liv hade flätats samman en stund för att sedan skiljas åt. Hon sörjde honom ibland, som om han vore död, och annars försökte hon förtränga att han funnits. Det gick sådär..
Och nu när smärtorna drog igång så gjorde sig minnet av honom sig påmint. Hon grimaserade av smärta där hon låg. Timmarna kändes evighetslånga och de tog aldrig slut. Till sist låg hon där och grät hysteriskt över hur ont allt gjorde, över hur det blivit, över hennes öde.

Men medan månen steg över bergen var det som att hennes kropp till slut insåg vad den behövde göra. Det hände nästan som magiskt hur hennes andning blev utdragen och sedan hastig, hur hon började vanka av och an och blåsa kraftigt utåt då de värsta smärtorna kom över henne. Hon var trotts allt skapt för det här. Hon var född till att kunna klara en utmaning som denna, med eller utan honom. För ett ögonblick gav månen hennes styrka men hoppet falnade snabbt allt medan smärtan ökade. Ett skrik ekade ut genom dalen följt utav ytterligare ett och det var i den här sekunden som hon bestämde sig för att valparna aldrig skulle få veta något om vem deras pappa var. Han skulle inte nämnas. Ljudet av hans namn skulle aldrig mer lämna hennes läppar.
Kort där efter kom den första valpen. För en sekund fylldes hon av lättnad sedan kom nästa värk. Hon grät samtidigt som hon slickade den lille ren. Sedan den andre, tredje, fjärde. Hon tappade räkningen och orkade inte ens flytta de små mot hennes ömmande spenar. La bara ner hakan mot marken och andades ut i ett hackigt men lättat andetag. Smärtan stilla sig, även om den inte gick över, och hon kände de första små rörelserna utanför sin buk. Ett svagt leende drog över hennes ansikte för en sekund, sedan somnade hon.
Där intill en gran låg dem så gott som oskyddade för världen. Det vara bara tack vare månens kraft som hon och de små överlevde de första gryningstimmarna.


[ENSAMROLL, bebisar föds]