[A++ rubrik, bra jobbat Elsa.]

Typiskt! Valpens käkar slog återigen ihop tomma. Den lilla trollsländan hade surrat undan precis i tid. Dess lila vingar hade blivit lite luggslitna när hon varit nära att fånga den, men den hade inga problem med att undfly hennes ihärdiga försök. I nästan en halvtimme hade hon följt efter insekten genom Höstskogen. Genom ihåliga stockar, in i vassen, över bäckar och upp i trädkronor. Det sistnämnda verkade den försöka sig på igen. Aurora såg surt efter det lilla djuret. Hon var dålig på att klättra i träd, och enda anledningen till varför hon lyckats förra gången var för att en gammal stock stått strategiskt lutad mot stammen.
   Trollsländan försvann upp bland lövkronorna, och Aurora fick erkänna sig besegrad. Hon stönade surt och föll ihop i en liten lövhög. Hösten hade fått en större del löv än vanligt att falla. Hon fann det spännande - Höstkogen höll på att få höst! - men eftersom ingen av syskonen delade hennes entusiasm fick hon upptäcka själv.
   Aurora misstänkte att de var rädda. Sirius hade ännu inte återvänt, och de odöda som vandrade i skogen gav syskonskaran en ganska bra uppfattning om vad som kan ha hänt. Sraosha hade mycket motvilligt gett henne tillstånd att ge sig av, om så i bara en halv dag.
   Valpen satte sig upp. Hon fokuserade. Ett täcke med is spred sig från hennes tassar i en cirkel runt valpen. Ända sedan den kvällen med vampyren och den nya närvaron hade hon övat nästan dagligen. Det hade fått resultat. Hon var starkare än förut, och kunde göra mer, men det var inte nog. Kraften var opålitlig och kunde svika henne när det behagade den. Den verkade särskilt förtjust i att sluta fungera när hon visade upp för syskonen eller mamma.
   Då och då kände hon närvaron i huvudet igen, ofta när hon lyckades med något bra. En liten uppmuntrande puff. Hon hade försökt att ta kontakt på egen hand, men hade inte lyckats hitta länken igen.
   Istäcket slutade sprida sig. I kanterna började det smälta när hennes fokus vacklade och kylan inte längre var intensiv. Aurora suckade och började överväga att springa hem.

Något rörde sig mellan träden. 

Det var något onaturligt, något som inte hörde hemma där. Det var en sargad, utmärglad kropp, som endast hölls uppe på fyra tunna ben. Dess ögon var vidöppna och blinkade inte, gulnade och torkade. Revbenen stod ut som spjutspetsar på sidorna. Runt munnen och nosen, skrumpnad efter att ha försummats av en fuktande tunga, hade den brunaktiga, levrade blodfläckar.

Men det konstigaste av allt var lukten.

Den luktade inte varg, fast man kunde anta att det var en sådan. Den luktade död. Såsom ett fällt byte, som lungor som inte andas och ett hjärta som inte slår. 
Nu vacklade den framåt, styrd av en förnimmelse. Förnimmelsen av liv. Det underbara. Det levande. Det som var allt som den inte var.

Den känsliga nosen fångade upp doften först. Lukten av förruttnelse. Den var inte ovanlig vid det här laget, men det var något annat med den. Något bekant... Aurora reste sig upp. Längre bort rörde det sig. Instinkterna skrek åt henne att springa, men hon ville se varför varelsen kändes bekant. Den blev tydligare mellan träden. Hon rynkade hela ansiktet och försökte desperat placera den. Kanske var det bara déjà vu som spelade henne ett spratt, men det kändes verkligen som att hon träffat denne förut. Doften... Förruttnelsen var inte lika stark hos den här. Kanske hade den inte vandrat lika länge?
   Så slog det henne. Den mörka hanen hon mött. Sirhaan. Var det honom? Likheterna var slående. De gjorde henne rädd. Hon snubblade bakåt. Isen spred sig ut från henne.
   "Du känner honom." Plötsligt var han här. Aurora kunde inte svara, men hennes handlande var svar nog.
   "Förut en varg, nu detta... Det sprids..." Rösten var stilla, funderade endast högt för sig själv. Aurora stirrade på varelsen - Sirhaan? - och försökte bestämma sig för om hon skulle fly eller studera honom ytterligare.

Varelsen stapplade långsamt framåt. Den vacklade under sin egen tyngd och det ojämna underlaget fick den att snubbla ytterligare. Det enda som fick den att röra sig överhuvudtaget var förnimmelsen. Livet. Livet som hägrade därframme, och som blev starkare ju närmare han kom.
Den förut så svarta fällen var tovig och full av intorkad lera, blod och ett antal andra, mer avskräckande kroppsvätskor och substanser som borde vara innanför huden, inte utanför. Varelsen tumlade in i ett träd men verkade inte ta någon notis om smärtan som rimligtvis borde uppstå.
"Liiiiiiihhh ..." 
Den försökte säga något.
"Iiiiiiäugh ..."
Rösten var sprucken och ful. Den stegrades när varelsen försökte prata högre.
"Liiäuhv!"

"Liiiiiiihhh... Iiiiiiäugh... Liiäuhv!" Aurora kunde inte sett mer oförstående ut. De gutturala ljuden var helt omöjlig att tyda. Tyst för sig själv härmade hon orden, försökte förstå. Liiihv?
   ... Liv?
   Det var obehagligt hur vaken Sirhaan verkade, trots att han var så död. Aurora backade.
   "Liv?", lämnade henne.

Livet lät. Det gav ljud ifrån sig, i alla fall. Ljud som, fast de lät så lika de som varelsen kämpade med att forma, inte kunde förstås. Den var döv, blind, död. Den var bara vaken för förnimmelsen. 
Så nära. Livet pulserade så starkt framför den.
"Liiiiiiiähhhh!" utropade varelsen och kastade sig framåt, mot Livet, med vitt uppspärrade käftar.

Varelsen - Sirhaan - upprepade hennes ord. Nyfiket lutade Aurora sig fram, ville se om bekräftelsen väck någon reaktion. Den odöde kastade sig mot henne med käftarna öppna.
   Valpen spratt till och pressade sig bakåt. Islagret, som börjat smälta, frös till för att omedelbart börja smälta igen. Sirhaan hade kommit alldeles för nära. Isen hade stoppat honom, men hon tvivlade på att den skulle vara länge nog för att göra det igen. 
   Aurora släppte alla tankar på att studera varelsen. Hon vände sig om och sprang. Genom buskage, under fallna stammar och över rötter. Hon kände sig lite som trollsländan. Plötsligt var hon bytet, inte jägaren. Hjärtat slog hårt. Hon hatade att vara bytet. 

[Woop, lite PP xD Men! Du får välja om han... zombie-ar efter eller om han tappar spåret c:]

Livet försvann. Fort, bort från den. Varelsen hade inte kunnat hejda sig i sin framfart utan ramlade rakt in i ett träd. Benen vek sig under den och liket föll till marken, där lik är ämnade att ligga. Huvudet slog hårt i marken och varelsen låg livlös en sekund.

Sedan började benen sparka vilt.

Varelsen hävde sig upp på fötter, men Livet var borta. Det hade antagligen hunnit för långt bort, och varelsen mindes inte längre vad den hade pysslat med. Den kraxade fram något som lät som en kväkning och snubblade sedan vidare, utan en tanke på scenen som just utspelat sig.

[Vill du tillägga något? Annars är Sirhaan rätt klar xD]

Efter att ha rusat fram i flera minuter, saktade Aurora in. Med andan i halsen väntade hon sig se Sirhaan komma raglandes efter, men ingen äcklig varelse skymtade mellan träden. Något desorienterad började Aurora skynda sig hem. Trots att hon blivit van vid de odöda, så tyckte hon fortfarande att de var en av de läskigaste sakerna i världen. Plötsligt kändes inte lyan så dum.

[Avslutat!]