VÄNLIGEN LÄMNA INGA KOMMENTARER I DENNA TRÅD, DÅ DEN SKA BLI SOM EN ENHETLIG BERÄTTELSE NI ALLA FÅR FÖLJA! VILL NI KOMMENTERA SÅ LÄMNA KOMMENTARERNA HÄR: https://numoori.swedishforum.net/t533-sagan-om-kommentarer#4746



Det var en gång en solig dag i öknen. Okej... det är oftast soligt i öknen, men just denna dag var extra solig. Värdet var perfekt. Varmt, torrt, och varmt. Precis så som han ville ha det. Nevada den Tjocke, den magnifike, den otroliga och fantastiske, ledaren över den oslagbart bästa flocken Devils och härskare över öknens vidder, stod och såg ut över sitt rike av sand.

De gula ögonen betraktade stolt och förnöjt sitt hem och sin familj. Devilsarna skuttade som vanligt runt i sanden, lekte och tumlade så att dammet yrde. Glada över ännu en solig dag. Nevada var stolt över dem. Över sin familj. Ingen hade en så bra familj som han. Hans familj var bäst. Trevlig och underbar.

Ljudet av fladdrande fötter fångades upp av den vite ledarens tjocka öron. De vinklades efter ljudet och han kände igen det som en av Qu's medlemmar. Gångstilen var omisskännligt en Qu's gångstil. Nevadas nos rynkades för ett ögonblick men han slappnade av när rösten nådde honom:

"Nevada! Nevada, jag måste tala med er!" Weeds stämma ekade över sandlandskapet och Nevada vände blicken mot denne. Vad gjorde Weed i hans hem? Han hade inte träffat den grå på länge. Weed sladdrade fram till Nevada och hans tunga andetag ekade i öknen.

"Vad är det du vill mig som tvingar dig till att närvara där hela min flock ser er? Du stör våran lek!" Nevada spände de gula ögonen i Weeds gröna blick.

"Jo" började Qu's ledare och pekade demonstrativt på sitt armbandsur. "Jag ska kalla alla ledare till LEDARMÖTE! Klockan sju! Ikväll!" Han såg bestämt på Nevada och nickade för att bekräfta allvaret i det han sade. "Det är MYCKET viktigt att alla närvarar! Om du inte misstycker så ska jag nu bege mig!" Och med det sladdrade Weed vidare i jakt på nästa flockledare.

Nevada stod kvar och tog fram sin kalender. Nej, han hade inget att göra klockan sju denna kväll. Han skulle gå. Men fram till dess var det ännu en trevlig och solig dag. Han hade en flock att leka med.

Sålunda begav sig Weed bort från öknen och in genom döda skogen och vidare till Kaiwood.
Weed var en magnifik springare. Det långa avståndet och grenar och bär som låg på marken skapa knappa hinder för honom,
till skillnad från många andra vargar i landet Numoori. Många trafikstockningar hade på träffats när alla vargar skulle korsa numoori för
plötsligt träffa på en hane eller hona, men på vägen stött på en svamp som ligger besvärligt ivägen.

Det var, som sagt, inga problem för weed.



Bloodblossom satt högt på sin stol av pinnar.
Slavar hade blödit för det stora verkets skull, när de lutade en pinne mot en annan.
Hon hade låtit bygga den så att alla skulle se att här var det hon som kungdrottning.
Hon var grym varelse. Bloodblossom.

Men Weed kastade sig fram för han frkutade icket.



Weed kastade upp sin mun, och slemmet sprutade, för att förklara sitt ärende.
Men inget behövde han säga förrän Blomman sa:



Jag kommer.

Den grå vargen sladdrade outtröttligt vidare. Weed lämnade Kaiwood bakom sig och återvände söderut. Vagt tänkte han att han hade tagit en omväg då han nu var på väg mot TDNs revir, men sen slog det honom: Lite motion kunde han allt behöva. Beslutsamt blickade han således framåt.



Han passerade över numoorislätten, sladdrade lätt över stock som sten. Benens dallrande rörelser tillät honom att färdas snabbt och utan hinder. En svamp eller gren som för annan varg vore ett oöverkomligt hinder gled Qus' medlemmar över med lätthet. Sådana var de. Sådan var deras stil.

Efter flera timmars oupphörlig motion stötte han slutligen på motgångar. Där framme, mitt på slätten, stod en sådan där kö. Antagligen var det så att de andra vargarna var på väg söderut för att träffa en vilt främmande karaktär, men hade fastnat halvvägs.

I trafikstockningen stod Mara och trampade nervöst. Kian kurade oroligt bakom henne och sist stod Nisha och väntade tålmodigt.



"Jag försöker, jag försöker!" Ropade Mara när den lilla tiken försökte ta ett steg över lingonriset som blockerade deras väg.

"Jag måste hinna fram i tid! Jag har inte hela dagen! Vad ska vi ta oss till!? Vi kommer ingenstans, vi kommer ingenstans! Vi kommer dö här!!!" Ropade Kian förtvivlat.

Nisha muttrade surt, men lät det sedan vara. Hon skulle komma fram så snart hon fick turen att kliva över lingonriset. Det var minsann ett stort problem för alla de stackars individerna som inte visste hur man tog sig över.

Men Weed, han kunde komma förbi. För som bekant hade alla Quare en mycket säregen gångstil som tillät dem att sladdra över alla hinder. Med en mäkta kraftansträngning och stort mod tog sig den grå vargen fram till de andra. "Frukta icke, ty jag vet hur man tar sig över!" Och så sladdrade han förbi.



Kvar stod de andra, lika förtvivlade och förvirrade som tidigare. Om de nu hade varit Qu medlemmar hade de förstått, men det var de inte. Så de skulle antagligen bli stående där hela natten.

Weed sladdrade vidare.

Dagen gick och natten kom.

Outtröttligt närmade han sig gränsen till TDNs domäner.



Raukakakedjan.

.

Sålunda nådde slutligen Weed TDNs marker. Här var klippigt och varmt och jobbigt att gå. Det var nästan NÄSTAN så att även Weeds sladder påverkades av det. Men han höll huvudet högt och gav sig inte. GAV SIG ALDRIG. Som en påfågel morrade han högt för att uppmärksamma Key om hans framfart. Men hon svarade inte. Så han letade lite till. Han hann till och med gå på toa några gånger.

Slutligen kom han till en djup dalgång. Omöjlig att komma över, även för hans sladder. Säkert 1,5 meter hög.

Som tur var! fanns en stock kastad över avsatsen, så att han kunde ta sig över.
Han antog att det var en av träd storkarna som kommit med en trä bebis och sen tappat den väldigt oläggligt i dessa dryga marker. Kanske hade en fakarg eller drakarg norpat fågeln. Han fick då en tydlig insikt i att stork branschen inte var den lättaste, och att han skulle berätta hur imonerad han var den dagen då han träffade en stork. Det var trots allt många bäbisar som föddes och en hel Razois att mätta.



Först Hasade han sig fram på magen, men när han kännde sig säker nog så ställde han sig upp och gick de sista metrarna framåt.

"VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO??? Jag ska OMNOMNOMA UPP DIG!"



Weed kastade bak sitt huvud i förskräckelse.



" NEJ, NEJ, NEJ! Ta inte mig! För fasen Key jag ska samla ledar möte! Klockan sju! Förresten kan du ta den efter mig. Den är stor och fet och tjock den!"



Key lyssnade mer eller mindre. En fluga hade surrat in i hennes öra, och Weeds ord blev plötsligt mindre viktiga när det kittlade så förfärligt.
Flugan hade följt efter henne hela dagen, ända sen hon råkat trampa i den där hundlorten för en kvart sen.

"För all del. Men jag ska nog äta upp dig ändå." sa hon trots allt, för hon ville ju få slut på Qus eviga sladdrande.
Hon var trött på att de plattade till och rörde upp hennes pumpa land hela tiden.



Weed skrek som en flicka.

Han skrek hela vägen från TDNs marker...



...genom Kawazatriskogens djungler...



... och ut i det okända.

Det var då morgon. Solen kastade sitt sken rakt i Weeds lilla ansikte. Ögonen gick i kors, men han fokuserade snart på platsen och sladdrade iväg mot skogen. De sladdriga benen fick upp farten och han satte av i racer-sladderighet! Han gav upp ett riktigt djungelvrål och kastade sig in bland träden. Fåglar flydde åt alla håll och de bajsade på hans huvud. Dumma fåglar! Visste de inte vilken han var?! Han skakade på sig så att han föll omkull, och passade då på att rulla sig i gräset för att bli av med fågelbajset. Väl uppe på tassarna igen fortsatte han sin färd in i skogen. Genom skogen. Ut ur skogens motsatta ände. In i skogen igen och genom den på nytt.

Snart fann han det han sökte - i en annan skog. Ett tjockt moln av rök slog emot hans nos så att det gjorde ont. Han stannade upp.



De underliga byggena av rötter gick knappt att skåda genom den tjocka hinnan av piprök och Weed harklade sig kraftigt. Så kraftigt att han tvingades spotta en skitstor loska åt sidan innan han fortsatte.



Han rätade på sig, hostade kort för att få uppmärksamhet, tog fram listan med bjudna och satte på sig läsglasögonen. "AHEM! Jag söker en Dakvanååååve och en HAGGTAANAKKK." Han kisade för att se om han hade läst rätt - men jo, det hade han.



Weed betraktade indianerna skeptiskt. Två av de församlade nickade åt honom genom rökridån. Så han nickade tillbaka och stoppade undan sakerna igen. "Jag är här för att kalla till ledarmöte. Klockan 7. Var där!" Ögonen smalnade när han sade detta, som för att visa hur viktigt det här var. Dakwaanowe skrattade åt honom och vinkade med ena tassen att han skulle komma närmare. Weed sladdrade lite med tassarna och fann snart sig själv sittandes i röken med pipan mellan läpparna. Röken fick honom att hosta, och snoret skvätte över åskådarna. Röken omkring honom och indianerna tycktes skifta i olika färger och han kunde se vackra tikar dansa i nyanserna.



Röken gjorde så att han däckade. När han vaknade ett tag senare, på annan plats, snurrade världen något kolossalt, och han kunde inte påminna sig om vad som hade hänt förrän han insåg att hans plånbok var borta. Då kom minnena tillbaka likt en kraftig våg och han sveptes av sina tassar. Muttrande om listiga och luriga indianer reste han sig åter och påbörjade färden mot nästa mål. Han hade ett jobb att utföra! Benen satte fart och han sladdrade iväg.