Seglandes på vindarna, hängandes i luften, bekanta dofter stickandes i nosen. 
Det var inte långt kvar; inga fler månar av oro eller inre osämja, inga fler dagar sökandes i tomheten efter något hon inte var säker på att hon skulle finna. 
Reglerna hade varit tydliga, när ledaren hade presenterat dem. Hennes högsta önskan var att vandra med flocken, vandra tillsammans med sin fader; så hennes prov skulle bli ett test att motstå allt. Att i ensamheten söka efter dem, utan att bli upptäckt av dem finna den plats de vandrade till.
Att se sin dröm försvinna, och veta att om hon inte lyckades denna gång, så skulle hon aldrig se sina mål bli sanning. 
En natt hade hon fått vänta, stanna i Tenkais Öken, och sedan hade jakten varit hennes.
Glacial hade sökt; först avtryck i sanden, i jorden, det som lämnats orört av vind och blåst. 
Sedan, när tiden vittrat bort deras spår, hade deras dofter varit hennes guide. Hon hade sovit på deras gamla viloplatser, sett rämnorna av deras måltider. Hon hade levt i deras skugga, vandrat i deras spår.
Osynlig, oexisterande.
Glacial undrade om hennes far tänkte på henne. Om han skickade böner till Gudarna. Bad om lycka för hennes räkning, och sunt förnuft.
Knäckta grenar, enstaka doftspår, sällsynta stigar. De tog henne genom den täta skogen. Ibland väste träden i sådan mångfald att hon inte kunde flyga mellan stammarna utan att riskera skada. Ovanför deras kronor kunde hon inte heller flyga, för då skulle hon ha tappa spåren.
Sedan kom avgrunden. 
Hon ville inte tänka på den tiden, för så nära hade hon varit på att misslyckas; flera gånger vilsen, flera gånger slagen i spillror för att hon tappat det sista spåret. 
Sedan hade alltid något lyst hennes väg framåt, en bruten kvist, en pälstuss med bekant doft.
En svag, nästan bortom hennes förnimmelsespektrum, fläck av hem.
Hennes fars doft var tillräckligt för att berätta för henne att hon var på rätt väg.
Med avgrunden bakom sig, trädde hon in i skogen av brinnande höst. Vägen var fortfarande inte rak. Flera gånger fick hon flyga tillbaka över de brandgula lövträden för att återgå till den senast kända punkten. Deras senaste måltid, sovplats, eller ensligt tassavtryck.
Kunde ha varit vem som hellst. En främlings fotspår, men hon hade känt på sig att det var rätt.
Spåren var gamla när hon hittade ut från höstens skog. Ovanför henne reste sig de blodsröda bergen likt ett omen från Gudarna. 
På vinden seglade hon. Än fanns tid att hitta rätt. Trodde hon i alla fall. Spåren var enbart ett par veckor gamla, och än vilade fällda byten för henne att spåra från skyn. Glacial hade saknat skyn, och den tröst den innebar för henne. Att tvingas hålla sig markbunden för att spåra, för att inte tappa bort sig, hade tärt på henne. Mer än vad hon insett. 
Först åter bland skyarnas vindar hade lättnaden berättat hur mycket hon faktiskt lidit. 

Det var natt när vindarna bar med sig färsk lukt. Hon hade precis bestämt sig för att gå ned för vila, när sinnena spändes och vingpennorna darrade. 
Färsk doft. 
Hon vek kroppen, och vingarna följde. Hon dök, störtade ner efter vinden. En dal dolde sig i skuggan från månen, mörk och enslig i mörkret.
I bröstet bultade hjärtat hårt, och inte bara för ansträngningen att hålla sig i luften trots att vindarna var betydligt svagare i dalen. 
Hon sjönk snabbt, snabbare, snabbare. Marken uppenbarade sig med hjälp av det månsken som letat sig ner bland skrevorna. Med en snabb uppåtrörelse fångande hon draget, vinklade upp kroppen och bromsade in. Bakbenen tog mark, sedan frambenen i ett kort trav. Vingarna hängde stilla i luften, redo att ta till skyarna om hon skulle behöva. 
Doften av flocken hon följt, av sin fader, var stark i dalen. Antingen hade flocken varit där nyligen, och under en längre period, eller så var de fortfarande kvar.
Osäkert vecklades vingarna långsamt in, vilande mot kroppen. Det var kallt, kallare än vad hon hade trott. Hon såg sig omkring, osäker på vad hon skulle göra därefter. Lukterna var spridda och blandade. Dagar smälte samman i lager på lager med lukter från olika individer som gått olika spår, men samtidigt gått i varandras. 
Hon hade blivit van att följa det svara, ensliga doftspåret, så det var en stor kontrast att plötsligt ställas mot allt samtidigt. 
Vingarna spändes, trycktes mot kroppen. Huvudet höjdes en aning. 
Hon började leta efter samma varg som gett henne uppgiften, samma varg som skicket henne på denna väg. 
Hans lukt var lätt att hitta, om än svårare att sila.
I det vaga månskenet stannade hon, lukten så nära att han inte kunde vara långt bort. 
Nästan inom räckhåll.
Hon var hemma.

Tramptass hade känt av hennes sinne långt innan han fick visuell sikt över den röda, bevingade varghonan som förstrött strosade omkring i dalen utan att riktigt veta vad hon skulle göra nu. Han mötte tyst upp henne vid en gammal uttorkad ek.

"Du är tidig." Hans ansikte var likgiltigt. Men han var förvånad. Den bevingade honan hade hittat dem snabbare än han hade väntat. I ärlighetens namn hade han inte väntat sig att han skulle se henne igen. Han hade gett henne ett farligt uppdrag. Men hon hade klarat av det, med skicklighet och uthållighet, säkert en nypa envishet också. Hon hade visat sig värdig. Tramptass var nöjd. Men han kunde inte lita på att honan hade följt reglerna, han behövde kontrollera det. 

Jag kommer nu undersöka ditt sinne. Hans röst hördes i hennes huvud, han gav henne en halv sekund att förbereda sig innan han bröt sig in i hennes sinne. Det fanns inga skyddande barriärer, inga alls. Något han la på minnet, det fick bli Kyokos ansvar, att lära nykomlingen skydda sitt sinne. Han sökte bara flyktigt i hennes minne, bilder av höstskogen strömmade förbi, blöta, hopplösa dagar i kärret, känslor som hopplöshet, hunger, ensamhet och förtvivlan men också längtan och viljan att fortsätta, förvirring i kawazatriskognen, rädsla i lavaöknen. Han såg hur hon sökte efter spår, vittring, vad som helst som kunde avslöja vart flocken hade vandrat. Hon hade kämpat väl och följt Tramptass ord. Hon hade varken talat med något eller gett upp helt. Hon hade heller inte kommit försent. Tass drog sig ur hennes huvud och såg på hennes från sina egna ögon. Utan att röja några känslor i ansiktsuttrycket stod han länge och mätte henne med blicken. 

"Följ med mig, Glacial, och se ditt nya hem." Sa han tillslut och log svagt innan han vände sig om för att gå tillbaka till grottorna.


(AVSLUTAT)