[DETTA ROLLSPEL UTSPELAR SIG STRAX INNAN SOMMAREN - om ni inte har andra önskemål]

Det var med lugna steg han rört sig mot sitt mål, nu var han blott hundra meter från ken-yaks början. Den plats som när han var ung och en del av det här landet hade varit en fiendens plats. Nu var den tyst och öde, precis som har ville ha den.
Solen hade precis försvunnit bakom horisonten och fullmånen lyste med sin fulla prakt uppe på himlen. Han lät den turkosa blicken vila på stjärnhimlen och den stora himlakroppen. Det var dags, dags för de han mött genom sina resa i landet att söka upp honom. Och det var här de skulle ses. Han visste att de skulle komma så han brydde sig inte om att yla, de skulle hitta honom.
Figaro, som hade sökt upp en viktig detalj hos någon an numooris flockar.
Othello, var resa burit honom ända bort mot glaciären och tillbaka.
De andra skulle komma senare, vid ett annat tillfälle. Allt han behövde denna natt var dessa två. En god start på en stor start.
Frosten låg som ett lätt täcke över alla stenar och hans tassar lämnade små avtryck där han tog sig fram över klipporna. Bara ett tjugotal meter in på området stannade han och slog sig ner på den högsta punkten i närheten. Där satt han, synlig för världen, och väntade på sina kamrater. Det hade börjat.

Stegen var tunga, beslutsamma, när Figaro långsamt rörde sig i vad han visste såg ut som majestätisk värdighet. Han var övertygad om att ikväll skulle allt förändras. Ikväll skulle han få veta om Fenris var intelligent nog att inse den potential han satt på. 
   Fullmånen lyste över huvudet på honom och fick hans ögon att skina i intensivt grönt. De lodräta pupillerna krympte fort när han fokuserade blicken. 
   Han var nyfiken på vilka andra som Fenris samlat på sig för att bilda den klan han talat om. De kunde omöjligt vara i klass med honom, men fullständiga idioter kunde de heller inte vara. Så mycket litade han på Fenris omdöme. Den vite, stenprydde hanen var inte helt ute och cyklade - han hade ju faktiskt sett Figaro.

På sin resa genom landet hade han träffat ett antal mer eller mindre ovärdiga varelser, såsom den där patetiska hjortvargen. Däremot var det hjortvargen som givit honom den mest användbara informationen. 
   Ögonen smalnade när lukten av Fenris nådde Figaros näsborrar.
   Det var dags.

Snart såg han gröna ögon glimma i månskenet och Figaro närmade sig. En av hans första rekryter, som var högst intressant. Han bar sig med stor värdighet, som om marken han vidrörde blev helig i och med kontakten med hans tassar. Fenris log. Precis så skulle de alla kunna gå med rätta en dag, men det var hårt arbete som låg framför dem.
Han nickade kort emot kamraten.
"Välkommen Figaro"
Sade han lugnt.
"Vi har några kamrater som ännu är ute på uppdrag, men väntar oss en till här ikväll."
Sade han lugnt. Det fanns så många intressanta där ute i världen som han träffat. Så många som verkade vara värdiga, betydligt fler än vad han förväntat sig. Visst visste han att världen kryllade av de som ansåg sig stå över de andras intelligens och styrka, men sanningen var ju att de flesta höll sig till medelmåttet, annars skulle inte medelmåttet vara just det som det var. Men han hade haft turen att på sin färd stöta på en och annan varg som faktiskt verkade ha något extra. Han log vid tanken. Även om hans prov skulle få utvisa om de verkligen var värdiga.
"Men vi kan väl börja med er."
Han var lugn och saklig, avsåg inte föra sin framtida förbundskamrat bakom ljuset.
"Har ni någon värdefull information att ge mig?"

Fenris hälsade honom med den svala hjärtlighet som Figaro mindes. Han besvarade hanens leende, men det var ett svårläst leende, tvetydigt. Det kunde betyda vad som helst beroende på vem som såg det.
   "Hälsad", svarade han lugnt och satte sig ner, fortfarande rakryggad och utan att förlora ett uns av sin värdighet.
   "Jag har inte mycket till övers för kallprat, liksom ni verkar ha, så jag antar att vi börjar med en gång." Den grå hanen höjde huvudet så att han spände ögonen i Fenris.
   "Som ni vet har jag sökt information gällande flockarna som drar runt här. Jag skulle ljuga för er om jag sa att jag funnit någon användbar informationskälla, men jag har luskat ut det lilla jag kunnat ur de minst sagt svagsinnade individer jag haft oturen att stöta på."
   Han ruskade på huvudet med en äcklad grimas, som om han försökte fly undan obehagliga minnen.
   "The Blood Blossoms har sänt ut en spejare för att leta efter spår av andra flockar i Blodbergen. Ni förstår antagligen själv vad det betyder, speciellt som The Blood Blossoms själva inte har sitt revir i de trakterna."

Ooh, vankades det krig kanske? Detta var bara för bra för att vara sant, redan. Det var verkligen exakt enligt deras planer. Det kunde även innebära annat givetvis, men han var ny i denna värld och behövde fundera ut hur politiken här fungerade. En enstöring från glaciären var inte allt för invid i landets seder. Han skulle behöva tala med sin bror senare, en bättre strateg än honom var svår att finna.
"Vad tror du själv att det innebär? Och hur tror du det skulle kunna gynna oss?"
Frågade han hanen. Kanske som ett litet extra test, men mest för att han var genuint intresserad av sin kamrats åsikter och tankar. De skulle trotts allt bygga den här världen tillsammans.

Figaro tog emot frågan med lugn. Han kunde inte avgöra hur den andre påverkades av det han hade sagt, enbart genom att läsa ansiktsuttrycket, helt enkelt därför att det inte gick. Det var antagligen en avspegling av hans eget anlete, stelt som en mask, fast ljusare.
   "Det finns naturligtvis en risk - jag säger risk - för att de bara är ute för att kontrollera, och att det inte leder till något större. Men jag tror att det är mer än så. The Blood Blooms har sitt revir i andra änden av landet - varför skulle de sända ut en spejare för att leta efter andra flockar tvärsöver Numoori om de inte hade en avsikt, ett syfte, med det?"
   Han tystnade och tänkte igenom sina ord. Det var viktigt att ge ett gott intryck, inte bli för ivrig och kasta ur sig något dumt men inte heller vara för slö och ointresserad. Det här var vägen till hans storhet. Världen skulle få skåda en klan vars like aldrig funnits.
   "Ett krig, en sammandrabbning, ett blodbad skulle kunna gynna oss genom att reducera flockarna, göra dem mer sårbara, samt låta oss bygga upp vår klan obemärkta i bakgrunden. Vi får snålskjuts på vägen mot enväldighet när de stora flockarna förgör varandra."
   Figaro pausade kort, för effektens skull.
   "När de ligger där i de blodiga spillrorna av det de en gång trodde på, stiger vi fram. Vi tar över makten och tack vare tvivlet som grott i vargars sinnen under kriget, tvivel om vad som är rätt och vad som de krigar för, tack vare det kommer fler att ansluta sig till oss. Vem skulle inte tvivla när flockvargar dör likt flugor, men klanvargar står oskadade? När de sista eftersläntrarna inser att den enda värdiga vägen löper i vår skugga, kommer vi att ha världen framför våra fötter."
   Han log. Han hade fått sagt vad han skulle.
   Världen skulle bli hans.

[Har just insett att dom hette  Blood Blooms, inte Blood Blossoms, haha.]

[Nu petar jag in Othello och Nathaniel! Sistnämnda är NPC. Nattvarg, svart med bleka ögon som glöder i mörkret, tjugofemårsåldern. Medelstor varg. Lyssnar hellre än talar, håller sig till saken.. lite retlig men inte på ett omoget vis, ibland lite sarkastisk. Allmänt mystisk, ser jämnt misstroende ut. Typ så ;)]

En måne hade passerat, och den som nu rörde sig över himlavalvet var återigen full. Istället för en månskära fanns där nu en pärla, en skinande skepnad av ljus som fick Othellos måntatueringar att glöda. Ansiktet som en mask, över nos och panna, undersidan av svansen och triangelmönstren under halsen. Han vandrade med samma, sedvanliga tempo som alltid, tunga tassar som i tur och ordning krävde mark. Han kastade en blick uppåt - månen hade färdats långt. Skulle han bli sen? Kanske. 
  Det kvittade. Informationen som tiden krävt hade han inte önskat byta mot någonting i världen, även om det rubbat honom, skakat honom i grunden. Andetagen som drogs var taktfasta, men det hade de inte alltid varit. Under små, korta ögonblick i hans liv, hade han rubbats ur balans. 
  I samma ögonblick som han vänt kristallgraven ryggen, hade han också avgett ett tyst löfte - att avsluta ett kapitel som pågått alldeles för länge. Det var historia nu, ingenting mer kunde göras, och han hade nu någonting nytt att ägna sig åt, precis inom räckhåll. Ett syfte.
  I samma ögonblick månen nådde sin högsta punkt, vandrade månvargsblodet över ett krön, täckt av daggvått gräs. Två vargar var stationerade längre bort. En vit skepnad, tydlig i månskenet, och någon mer han inte kände till, med ögonen glödande i grönt. Han var sen. Nathaniel syntes ännu inte till - han hoppades bara att Nattvargen inte sökte bryta vad han lovat.
  Othello anslöt sig såsmåningom till duon, och när han höjde huvudet till sin vanliga position vid möte, kunde han inte undgå att dröja med blicken vid kristallerna i Fenris päls. Identiska. Tacksamheten.. den hade varit överväldigande i dagar. Åt vem som än stått för graven i glaciären. Det minimala tvivlet han burit inom sig släppte, givetvis kunde verket inte vara annat än hans.. Fenris var en mördare. Men Othello hade dödat, också. Blicken vandrade till den andre, svartpälsade, den han ännu inte kände till. Något sade honom att ingen av de tre hade levt ett liv utan att spilla blod.
  "Fenris." Hanvargen andades in efter att ha uttalat namnet i hälsning, ett djupt andetag, och tippade långsamt huvudet bara en aning på sne. Långt bortifrån hördes ett ljud av tassar mot mark, en ansträngd andhämtning, och så en vit glöd som uppenbarades bortom markerna - så Nattvargen svek honom inte, ändå. Han skulle snart anlända. Appropå att vara sen..
  "I guess I should excuse myself for this.. inconvenience." Sista ordet uttalades med lätt avsmak. Av någon anledning föll han över till sitt modersmål, liksom han gjort deras förra möte.

Den väldiga hanen såg tyst, men sin kristallblå blick intensivt fixerad vid Figaro. Hans intensiva blick hade tonats ner lite under de två månaderna i landet, han hade förstått att den styrka han jobbat upp i sin ensamhet inte var riktigt socialt acceptabel Han gillade obehaget det väckte hos vissa individer, och han gillade hur de värdiga individerna i hans närhet inte blev obekväma alls, men lik väl hade han lugnat sig lite.
Korta nickar bekräftade Figaros slutsatser. Ja, sammandrabbningar var helt till deras fördel, och det låg även i hans plan. Även om inte ens de han hade närmast sig var välsignade med att få den informationen än. Han skulle just börja tala de en växande känsla tystade honom. Othello var på väg, blicken svepte ut över området, och mycket riktigt. Där borta rörde sig en mörk var med lystrande måntatueringar. De bleka läpparna drogs uppåt vid åsynen av hans vän.
Snart drog blicken sig tillbaka till den grå hanen, han hade inte för avsikt att lämna denne utanför, eller låta hans smarta resonemang gå obesvarat.
"Ni har så rätt, vi kommer bli starka, men jag tror vi även måste vara realistiska.."
Sade han lugnt.
"Hur starka vi än blir kommer vi inte få makten att utrota alla landets flockar för egen hand. Vi måste vända landet emot sig själv. Bara genom att söndra, kan vi segra."
Ett flin låg över hans läppar då han talat klart. Och Othello var framme. Hans röst drog till sig den stora vita hanens uppmärksamhet. Han mötte vännens blick. Öronen klippte till då han talade och flinet låg kvar, men blev varmare.
"Thats ok.." Sade han och lät blicken vila mjukt på sin jämlike "time doesn't exist".
Man skulle kunna låta detta bli ett ögonblick, ögonkast som möttes i samförstånd, synkade andhämtningar, men Fenris vred istället åter fokuset mot Figaro.
"Detta är Othello"
Sade han lugnt.
"Och där borta verkar hans uppdrag komma"
Sade han sedan och nickade emot det glödande ögonpar som närmade sig.

"Time doesn't exist", sade Fenris, och Othello vände blicken mot den vite. Den smalnade av, bara något, ögonlock som nästan omärkligt sjönk ihop över stålgrå irisar. Tid existerar inte.. tid är relativt. Liv är relativt. Allt är relativt. Han vägde över på andra bakbenet, för att kunna lätta det som sedan många, låra år var sårat i strid, och följde hur kristallkonstnären såg mot Nathaniel, som närmade sig i fyrsprång. Sagda varg saktade av när han närmade sig, med tungan utanför munnen - han verkade ha färdats långt, på mycket kort tid. Kort?
  Allt är relativt, ja. Särskilt tid.. Så poetiskt..


Nathaniel förtjänar en gif <3

  Nattvargen stod med sänkt huvud i ljuset av Othellos måntecken, lätt skeptisk i blicken, och synade de tre individerna. Othello rätade ytterligare en aning på nacken då han mötte den bekanta individens glödande blick, drog tungan långsamt över högra mungipan. Den svartpälsade bekantskapen var trött, det var tydligt, men inte utmattad, om än hans andetag var tunga.
  "Nathaniel", sade Othello, dels för att presentera honom för de andra två, dels för att på artigt vis hälsa den andre som villigt hållt sitt avtalade löfte. Nattvargen slickade fukten från nosen, och rätade på den trötta kroppen.
  "Var hälsad", svarade Nattvargen, efter en kort paus. Rösten var stadig, lika stadig som blicken som vandrade mot Fenris. Det var tydligt att resenären genast kände igen den som Othello bara ytligt beskrivit, och hans huvud vreds aningen åt höger, såg på den andre ur ett vitt vänsteröga. "Ordet nådde mig.." Han såg som hastigast som Othello, innan blicken återvände till Fenris. "Jag söker lära mer om ert.. projekt."

Denne främling, Othello, hade med sig vad Fenris kallat för hans uppdrag. Uppenbarligen hade inte Othello fått samma uppgift som Figaro. Men det kvittade vad för slags uppdrag den andre hade fått. Figaro hade lyckats med sitt, att döma av de signaler som Fenris sände ut. Kristallvargen var inte missnöjd med honom, i vilket fall. 
   Nu riktades den grönglödgade blicken mot Othello och den svarte, som kallades Nathaniel. Inom loppet av en halv sekund granskade Figaro dem båda, med lodräta pupiller, så smal att de nästan inte existerade. Det verkade inte vara några veklingar direkt - Fenris skulle aldrig finna intresse i en vekling - men än så länge hade de inte bevisat särskilt mycket. Det skulle bli intressant att se.
   "Othello och Nathaniel. Mitt namn är Figaro. Så ... trevligt att äntligen få träffa er. Vi ska ju bygga en ny värld tillsammans, inte sant?" 
   Ett litet leende smög sig upp i ansiktet. Det var ett märkligt leende, svårt att tolka även i dagsljus och nästan omöjligt på natten. Lömskt och uppriktigt på samma gång. Motsatser.
   
Allt handlar om motsatser.

Hakan sänktes nedåt mot bröstkorgen och ett leende bredde ut sig över hans bleka läppar. Han kamrater började redan tala med varandra, han gillade det. Han var ingen ledare, igen var ledare, de var alla ledare.
Han hoppades att Figaro förstod att han var nöjd med rapporten, det var mer än vad han förväntat sig, och den grå hanen verkade väl införstådd med deras mål. Nu återstod att se om Nathaniel var det, och Othello...
"Hälsad Nathaniel"
Sade han lugnt.
"Vad har du hört om vårt världsbyggarprojekt?"

Här började det verkliga testet för Othello, hade han förstått Fenris rätt och förmedlat rätt budskap till nattvargen? Hade nattvargen själv en tillräckligt egen bild av vad målet var? Var han bara en kopia av Othello eller kunde han visa framfötterna själv? Hans huvud vinklades något på sned då hans blick vandrade mellan de tre hanarna. Och vad skulle Nathaniel få för test för att visa sig själv värdig?


[Aaaah ok båda, vi har pressat tidsschema xD svara fort eller typ, skriv till mig lite kort vad era vargar säger/tänker så gör jag ett långt inlägg där ett samtal pågår. Vad Fenris kommer vilja veta: Nathaniels (och därigenom othellos) bild av klanen. Vad F o O tycker Nathaniel ska ha som första minitest där o då i stunden. Hur de anser vara bästa sätt att fortsätta kampen härifrån. Vad de tycker Fenris måste göra härnäst för att visa att även han har dedikationen som de har. Och så ska Fenris dela ut nästa uppdrag till de små gossingarna]

[PS: har startat en gruppchatt på skype för klanen, Zee, lägg till mig på skype så lägger jag in dig där! Heter rotmuffin!]

[För min del är det inte bråttom :D Men har du en tanke som behöver visst tidsschema är det chill för mig. 

För alla andra, Othello och Nathaniel är båda mina karaktärer så jag PP:ar ingen förutom mig själv ;) Ursäktar lustigheter, helt ny karris.]


  "Vad har du hört om vårat Världsbyggarprojekt?", sade den storvuxne, vite. Nathaniel blinkade en gång över de glödande ögonen, ett tvillingpar till de som den nypresenterade Figaro ägde, om än hans lyste i grönt. Fascinerande, att draget ägdes av andra än Nattvargen.
  "Ja, Fenris.. Din allierade berättade om någonting som först fick mig att rygga i en enda tanke, dårskap. Är det inte så, något storslaget börjar, eh?", sade Nattvargen, med ett knivsmalt leende över de mörka läpparna. Han hade lyssnat väl under Othellos förklaring, trekantiga öron spetsade uppe på hjässan. Storhet.. men inte den storhet de flesta ägde.
  Nog hade Nathaniel sina egna själ att avvisa förslag på sedvanligt flockstyre - hans erfarenheter av bruten lojalitet från högre makter (eller de som angav sig själva vara högre makter), var honom alldeles för välkänt. Leendet, om än det aldrig var menat av glädje, hade snabbt dött ut.
  "Potential för en ny ordning i världen, utan en ohelig flocksystematik grundat på dominans och tvång", fortsatte han, lät blicken vandra över de två andra. Ett, två. Och så tillbaka. "Potential, mål, outforskade möjligheter.. och, som is sade för en halv måne sedan", den unga hanen sneglade mot Othello, som inte reagerade på valet av smeknamn, "ett syfte."

Han lyssnade med spänning utan minste ord. Då hanen talat till punkt utbrast han:
"Ah! Strålande."
Han nickade emot Othello - Is - för att bekräfta att han skött sitt uppdrag bra och vände sedan uppmärksamheten åt nattvargen igen.
"Ni verkar ha förståelse för vad vi vill, och jag antar att du är villig att kämpa för det också, men.. åter till dig senare."
Sade han lugnt.
"Figaro delade just med sig av att TBB skickat ut spejare till en flock borta vid blodbergen. Det kan tyda på många saker men vi sätter våra förhoppningar på en sammandrabbning av något slag."
Sade han lugnt.
"Givetvis ska vi inte lita på det men med den här informationen i sinnet, vad tror ni det är bäst att vi gör som nästa steg?"
Han ville inkludera alla i besluten även om han själv var ganska på det klara med hur han ville att de skulle fortsätta framåt. Nya vinklar på problemet skadade aldrig och vad var en gemenskap utan gemensamt bestämmande?
"Samt givetvis, hur ska Nathaniel få visa sig värdig bröder?"
Blicken gled från Figaro till Othello och sedan tillbaka till nattvargen.

Kargen lyssnade intresserat på vad den svarte hade att säga. Sättet denne refererade till Othello på - Is - konfunderade honom. Vad var det för ett namn? Inget namn alls. Han klippte lite med öronen och blicken smalnade något, men han rörde inte en muskel. En sval nattbris drog genom gräset. Den rufsade om i hanens päls, fick hårstråna att dansa med varandra i en gungande dans. Hade Figaro varit mindre tjockpälsad - och kanske lite mindre stolt - hade han nog frusit. Men det var som om han med ren viljestyrka motade bort vinden och kylan från sig själv, som om han vägrade frysa och därigenom blev till ett levande element i en i övrigt kall värld. Han hade inte bråttom. Han kunde sitta här hela natten, och dagen därpå också. Han tänkte inte förstöra något genom att förhasta sig. Inatt skulle de ju bygga stommen på vilken deras fortsatta livsverk skulle vila. Ett felsteg, en missbedömning, och allt kunde raseras till intet mer än stoft som det som trampas under jättehjortars klövar.
   Därför svarade han inte omedelbart, och därför var svaret också svävande, när det väl kom.
   "Vi får inte dra förhastade slutsatser. Detta är grundpelarna som ska hålla uppe resten, och jag föreslår att vi gör dem tillräckligt starka för det. Vi måste samla mer information. Försäkra oss om vad det gäller först."
   Figaro pausade. Tänkte igenom sina ord, noggrant, stavelse för stavelse. 
   "När vi är säkra på om det gäller ett krig, kan vi gå vidare. Kanske placera ut vakter. Rekrytera."
   
Han tystnade och vände blicken till Nathaniel istället. Han log. Han tyckte om att le tveeggade leenden.
   "Ett sätt för honom att bevisa sin lojalitet skulle kunna vara att döda en flockvarg, men det har ni förstås redan tänkt på. Har jag fel?"
   Blicken gled från nattvargen till Fenris och Othello. Det låg någonting pyrande i den, liksom utmanande, men som med allt med Figaro kunde man inte vara säker.

Othello hade låtit blicken stadigt vila på vardera varg under konversationsen. Ömsom på individ, ömsom ut i tomma luften, i färd med att processa det som sades och överlägga med sig själv. Nathaniel talade, återberättade det Othello talat om för en halv måne sedan, och gjorde det med önskad precision. Han hade förstått konceptet, tagit det till sig. 
  Nathaniel kunde komma att bli ett nyttigt tillägg, till Fenris plan. Sannerligen..
  "Ett sätt för honom att bevisa sin lojalitet skulle kunna vara att döda en flockvarg, men det har ni förstås redan tänkt på. Har jag fel?", sade Figaro, vilket slutligen slet Othello ur sin tankfyllda trans. Döda någon? Skärpa glimmade till i de metallgrå ögonen, och en låg, mullrande morrning steg ur strupen.
  "Spontan och meningslös död passar sig inte som eldprov inför ens det största syfte", sade den storvuxne hanen, rynkade lätt på nosen i tydligt missnöje. Nathaniel sade inte ett ord, men den glödande blicken vittnade om motvilja. Nattvargen såg på Figaro under tystnad, väntade, medan Othello rätade på kroppen, öronen spända på hjässan. 
  "Dårskap."

Fenris log Då han hörde hanarna tala, visst var de lite för full of them selves för syftest bästa men det skulle komma att ändra på sig - han kände det på sig. De skulle snart bli en precis lagom sammansvetsad grupp för att kunna klara av denna stora uppgift galant.
"Seså" barn "Lugna er."
Avbröt han innan något eggades upp till ett gräl. Det var självklart att de inte alla skulle hålla med varandra, alla skulle kanske inte ens vara vänner, men kamrater. Och det var viktigt.
"Figaro har många poänger.."
Sade han lugnt. Han menade inte att köra över Othello - någon han helt klart klassade som vän utöver kamrat - vilket han hoppades att den kommande utläggningen skulle förtydliga.
"Det är dumt att anta saker om flockar vi ännu inte studerat väl, vi vet inte hur de rustar upp för krig, vi vet inte vad som är deras svaga punkter. Vi kan i nuläget inte räkna med någonting."
Faktan var hård, kall. Den talade om den bistra sanningen, än hade de långt att gå. Det var stora utmaningar som låg framför dem.
"Och att döda är inget vi ska hejda oss för när det behövs, men som Othello säger så finns det en tid för allt.. Och just nu är inte tiden att skapa osämja med flockarna.."
Hans blick lade sig på Nathaniel och han hoppades att den mörka främlingen förstod att hans kommande ord inte var hårda av ovilja, utan av sanning.
"Vi vet ännu inte hur skicklig vår framtida kamrat är, och kanske skulle han inte komma undan med att döda någon obemärkt. Då skulle det kunna äventyra hela vårt projekt!"

"Dessutom skulle vi inte veta vilken flock vi skulle välja, eftersom vi vet så lite om dem ännu.."
Han var lugn då han såg mot Figaro igen.
"Men det kommer komma en tid för det, då det har ett tydligt syfte för oss"
Ett leende bredde ut sig på de bleka läpparna. Han hade inget emot spontan meningslös död, som Othello uttryckt det, men han förstod också att det var en för stor risk. Han såg det problemet som utrett och antog att ingen utav hanarna skulle känna ovilja emot den andre bara för att det fanns meningsskiljaktigheter i gruppen. Små meningsskiljaktigheter.
Nu återstod ju bara vad nattvargen faktiskt skulle få som test. Fenris kände att det var dags för honom att lägga fram sitt alternativ.
"Jag föreslår att vi testar hans dedikation, vad är han villig att offra.."
Sade han lugnt.
"Men först måste vi veta mer om er Nathaniel, så säg mig: Vem är du (krafter osv), vad har du att erbjuda oss och kanske viktigast varför är du här från första början?"

NATHANIEL
-------------
  Nathaniel sade inget under en lång tid, men följde Fenris utläggning (och Othellos avtagande reaktion, som han egentligen delade) med intresse. Nattvargen sjönk ner på bakdelen i gräset för att äntligen vila sina trötta ben utan att egentligen, av artighet, be om tillåtelse; och såg på den vite kristallhanen. Det var tydligt att projektet hade givits mycket betänketid, för det som sades var både utstuderat och rimligt.
  "Jag är ingen mördare", sade den mörke hanen enkelt, utan något tydligt tonläge som lutade över på något särskilt känslotillstånd. 
  "Men jag har anledningar att vilja splittra dagens system för att motverka framtida förräderi." Ja, verkligen. Han fnös. Förräderi, var ordet. En bitter min trädde fram över det unga ansiktet. "Mycket har offrats under flocksystemets historia", fortsatte hanen. "För mycket, inte sant? Krig, förödelse, blodspillan, allt över en meningslös maktkamp.. att bli starkast, att regera, att se sin likvärdiga kräla i smutsen."
  Nathaniel höjde plötsligt blicken, som nu ägde en ny skärpa, och dess glöd tycktes med ens än mer intensiv. Othello mötte hans blick, från andra sidan cirkeln. Den enorma hanen som värvat honom såg tillbaka, men hans uttryck hade nu återgått till nollställt. Ändå, talade något för att han förstod. Othello hade nämn något, dagen de först stött på varandra ute på Snöslätten, där kylan fått trampdynorna att domna och himlen varit så väldigt, väldigt klar.. den väldige hade nämnt syftet, och han hade nämnt något om sin egen motivation till syftet. Vad var det han sagt? .. "Som jag ser det.. krossa kampen som krossat själv."
 Nathaniel tippade huvudet på sne. Det var inte bara han som lidit förluster. Nej, nej.. knappast.
"Så jag rättar mig.. jag är ingen mördare av oskyldiga." Eller de som står i vägen för att, på sitt sätt, försäkra större framtida blodsutgjutelse. "Och inte i en hastig manöver för att bevisa något, som kommer uppdagas i sinom tid... jag har fått känna på baksidorna av vår verklighet. Mina bröder, mina biologiska syskon, hamnade emellan i en konflikt och blev måltavla för styrets raseri. Jag äger inga förmågor inom element, men jag är snabbare än någon kan räkna med, och", han gjorde en kort paus, och uttalade slutligen in en väsning; "fylld av en önskan om hämnd."

OTHELLO
------------
  ".. som kommer uppdagas i sinom tid", avslutade Nattvargen, och Othello släppte hans blick för att låta den vila på Fenris. Där fanns ingenting mer att säga. Nej, Nathaniel hade förklarat synpunkten bra - och liksom honom, hade han mycket väl sina anledningar att avsky maktkampen som flocksystemet drev in Numooris vargar i, de som inte ville leva självständigt, och fördärvade sig själva på kuppen. Där fanns alternativ, en frihet inom räckhåll. Ett Numoori i harmoni från det som försakar och fyller med ondska.
  Offer? Nödvändiga. 
  Ärligt talat, brydde han sig inte. För många år sen hade han höjt ett ögonbryn, ifrågasatt det, kanske försökt ta en omväg.. men det var svunna tider.
  Offer.. Det var nödvändigt. Ingen smärta skulle ändå bli likvärdig den som flockarna orsakat varandra, under de långa åren.

Fenris behöll sitt iskalla lugn då han lyssnade på nattvargens ord. Nathaniel uttalade sig lite för luddigt för Fenris smak men han tillät sig acceptera det. Han lade orden på minnet. De oskyldiga. Fanns det ens någon som inte var skyldig? Fenris tvivlade på det. Även valpar skulle växa upp till att bli en del av den här världsordningen, de var egentligen ett lika stort hot som sina maktgiriga föräldrar. Såvida man inte hade kapaciteten att skola om dem själv. Men hämnd var ändå en otrolig drivkraft, och hjärntvätt en svår konst.
Huruvida det skulle vara okej att döda valpar var dock inget som var aktuellt att diskutera i nuet, och därför såg han upp emot den mörke hanen och mötte hans lystrande blick. 
"Låt inte hämnden skugga ditt förnuft bara"
Sade han med sval stämma. Visst var även han driven av världsliga ting, men han ville inte se sådana motivationer som o-ifrågasättbart positiva. Det fanns många problem med känslomässig involvering. Egentligen skulle det kanske vara bäst om de alla var maskiner likt hans bror, utan personliga ambitioner eller intressen. Samtidigt förstod han att det skulle vara omöjligt för vargar som hans bror att ensamma starta en kamp som denna, då de saknade målbilden som krävdes.
Fenris älskade sin bror, men de var i allra högsta grav varandras motpoler. Iallafall i många punkter. På det politiska.
"Ditt uppdrag kommer kräva din kraft och ditt kunnande, kanske även ditt kamoflage som nattvarg"
Sade han lugnt.
"Du måste även vara dedikerad nog att lägga nästan all tid din kommande månad på det här uppdraget"
Fortsatte han med ett flin. Tänk att Othello skulle hämta en varg som var så perfekt för hans plan. Nu visste han att han kunde lita på hanen. Othello var lika medveten som han själv om vad som krävdes i den här kampen!
"Jag vill att du söker rätt på information om alla flockar som håller till i västra numoori. Och med västra menar jag västrer om där vi befinner oss nu."

"Du behöver inte prata med eller infiltrera varje flock, men ta reda på vad det är för flock och var de håller till. Har dem revir eller vandrar dem? Lyssna på vad andra vargar säger om flockarna, hör in från alla håll du kan."

Han sänkte huvudet och gav hanen en sista lång blick innan han vände huvudet mot Figaro.
"Vad gäller dig, kamrat, så ska du få visa att du känner till vad vår klan kommer behöva för att bli starka. Jag vill att du hittar en varg som du tror kan vana användbar i vår kamp och tar med den till vårt nästa möte. Hur denne ska vara användbar har du nog förnuft till att reda ut själv!"
Figaro var kanske något av en joker, Fenris hade tagit till sig honom efter ett samtal utan övriga kraftmätningar, men den grå hade verkligen inte gjort honom besviken! Tvärt om var han högst tacksam att han funnit hanen med de gröna ögonen. Och nu skulle han få finna någon annan, gärna minst lika bra.
"Själv tänker jag göra detsamma för att visa att även jag är villig att göra arbete. Vi möts igen där Eriinari möter bergen och Ötamon vid den andra nymånen i oktober, då två vargar starkare."
Hans pupillösa blick sökte fjärran för ett ögonblick och sedan lanade den på månvargen vilken skapade ett leende på hans bleka läppar.
"Något säger mig att ni vill tala med mig ifred Othello..?"
Sade han mer som ett konstaterande än en fråga.
"Så du får ett uppdrag efter det samtalet, ni andra kan utgå!"
Han gav dem alla en blick, kände ett hopp inom sig då han såg dem.

Det hade börjat.

Tystnaden hade lägrat sig över den grönögde likt ett trotsigt täcke sedan den bitska tillrättavisningen från Othello. Han hade endast svarat med att rynka ogillande på nosen och blotta tänderna, liksom visa att han inte tänkte låta någon sätta sig på honom. Han tyckte inte om att bli trampad på. Dessutom, vem var denne Othello att tillrättavisa honom? Den som inte kunde döda för deras sak var vek. Och det enda Figaro ville göra med veklingar, var att krossa deras skallar mellan käftarna. Veklingar hade inget att göra i hans värld. Han avskydde och föraktade dem. 
   Hans barndom hade präglats av en förlamande utanförskap. De andra hade inte behandlat honom som man behandlar en jämlike, hackat och stampat på honom. Det var inte förrän han växt upp, och insåg att de inte hade någon rätt att göra så. Han skulle visa dessa veklingar att han inte var en av dem. Han skulle vända uppochner på den värld de levde i, och de skulle få kräla i stoftet runt hans tassar.
   
Hanen nickade kort efter att Fenris givit beskrivningen av hans nya uppdrag. Det skulle han klara fint. Det liknade det som Othello hade gjort, och om Othello klarade det, skulle han göra det tusen gånger bättre. 
   "På återseende, kamrater", sa Figaro, reste sig med en elegant rörelse och försvann bort, tills bara hans lysande gröna ögon skvallrade om den varelse som vandrar i mörkret.

[FIGARO UTGÅR]

  "Vid den andra nymånen".
Nathaniel upprepade meningen i avskedsfras. Han reste sig upp, en märklig kvickhet i lederna, nickade kort och vände om. Nattvargen rörde sig vidare, smälte ihop med natten likt den mörkrets varelse han var. Figaro gjorde detsamma, accepterade uppdraget, och försvann åt en annan riktning över Ken-Yak. 
  En tystnad tyckte lägga sig över platsen, då fyra vargars andhämtning endast blev till två. Mötet var över..
  Men inte helt. Där fanns något av vikt, någonting som skulle betyda allt för alliansen mellan is och kristall. Glaciären, de förevigade, de som aldrig mer skulle se solljus eller stirra med raseriets ansikte ut i intigheten. Begravda, glömda. Bestraffningen. Nathaniel hade sagt, inte oskyldiga liv. Den han förlorat, för de många åren sedan, hade varit oskyldig. Likaså de liv hon burit, de som aldrig fått andas den kyliga nattluften eller smakat friskt regnvatten. De som aldrig givits den chansen.
  Othello såg hur de två vargarna bleknade bort, tills där inte fanns någonting kvar att se. Så släppte han horisonten med blicken, andades in och samlade tankarna. Nathaniel hade haft rätt. Det fanns oskyldiga. Och där fanns också.. de som var belagda med all uppbådad skuld. De skambelagda. De dömda. 
  Othello vände sig om, klev förbi Fenris utan att se på den vite hanen. Så stannade han bara någon meter bakom denne, höjde nosen mot skyarna. Blicken vandrade upp, upp, mot tomrummet ovanför; och genast tycktes den vita masken över ansiktet glöda än starkare. Ett fåtal moln stod i tydlig kontrast mot valvet bakom, målades av silverfärgat månljus så de bleka kanterna tycktes skina av egen, inneboende kraft. Stjärnorna, fler än någon någonsin kunde räkna. Tusentals formationer vakade över duon där de stod, i en tystnad som inte bröts förrän den av dem med måntatueringar öppnade munnen. Rösten var tom på känslor. Han var så säker, det gick inte att ta miste på verket, ty ädelstenen i bergen var densamma som klädde den andres nacke. De som klirrade så svagt vid minsta rörelse, som reflekterade hans egna tatueringar i glimmande mönster ner mot den daggvåta gräset. Så säker. Men ge mig en bekräftelse.
  "En grav av kristall".

Den bleka hanen kände spänningen i luften och det gick som stötar igenom honom då Othello vandrade förbi honom. Han vred sitt huvud och följde sedan vännens blick upp mot himlavalvet. Där uppe glimmade tusen stjärnor. De små molnen som långsamt gled fram i mörkret förstärkte bara rymdens djup. Han räknade de stjärnbilder han kände till, såg åt norr, öst, väst och syd. Himlen här var inte fullt så klar och vacker som den var på glaciären, där det svarta stod i sådan stark kontrast till isens kalla färger och där varken träd, sten eller berg skymde en endaste millimeter av skyn. Det drog lätt i den ena mungipan, så hanen hade varit på glaciären. De kristallblå ögonen som så väl reflekterade hans egna kristaller och de skapelser han lämnat vid landets utkant, slöts. Hans anlete fylldes av ro.
"Jo.."
Sade han lugnt på det bredaste av nordspråk. Sedan följde det en paus.
"Visst är dem vackra."
La han sedan till med ett litet skratt. Han tycktes bada sig i månljuset, hade ännu inte öppnat ögonen, och andades lugnt. In genom nosen, ut genom munnen. Bröstkorgen höjdes o sänktes i en långsam rytm.


[LYSTRING DET ÄR VÄSTRA NUMOORI SOM ÄR MÅLET INTE ÖSTRA LOL JAG TÄNKTE FEL]

"Visst är dem vackra", sade Fenris. Othello drog på mungiporna, bara lite, lite, och vred blicken från stjärnbilderna där ovan. Åh, så ironiskt, att det vad tanken på död som fick bräckte den stela masken om än så lite. Var det inte just död som tagit allt han förr ägt ifrån honom? Åh, så fel. En varg av vettigare fundament hade flämtat i chock, förolämpad, gör ej narr av liv som inte längre är. Respekt. Respekt.. vad var någonsin respekten i alla dessa flockfedjer? Störst bäst starkast, i slutet. Fula knep. Överraskingsmoment. Lojalitet som inte fanns. Förräderi. Det svaga flinet dog ut. Förräderi, var ordet. Lojalitet var nästa. Eller, snarare, bristen på varan. Patetiskt.
  "Vackra", svarade han. Othello hade aldrig varit någon som talade mycket. Likaså, hade han alltid varit avtrubbad känslomässigt på ett näst intill sociopatiskt vis. Hans ord brukade vara väl valda, meningarna korta, till poängen, överstökade snabbast möjligt. För en gångs skull kändes det inte så, och känslan var främmande - likaså var behovet av någonting han inte riktigt kunde stätta namn på, någonting som legat begravet tillsammans med den förra fiendeflocken, det enda som lämnat platsen med honom. Någonting som tagit plats där besvikelsen på sig själv, för att inte ha varit nog de där många åren tillbaka.
  Det var en märklig affär, det hela. Fenris hade svept iväg det som gnagt honom blödande inombords genom någonting som sagda varg i själva verket inte hade haft någon aning om hade det minsta med Othello att göra. Det var ett gammalt mästerverk, länge sedan, länge länge sedan. Vargarna för evigt fastfrusna i samma position. I mörkret. Det sistnämnda hans eget verk. Ett avslut. Där fanns inte längre någon anledning att förbli i det förflutna som fjättrat honom så länge. Alldeles för länge. Begravt i samma mörker som en flock fanns all skuld som den nya bekantskapen befriat honom från för länge sedan, han visste bara inte om det förrän den korta tiden sedan. Kvar fanns bara en lättnad, samma lättnad och tomhet som fått honom att inse sig ha rört sig i fel riktning gång efter gång efter gång på vägen tillbaka genom glaciären. Den hade bleknat, med dagarna. Tomheten hade tagit över, allt eftersom. Men han föredrog det över allt annat. Hellre tomhet än gift i ådrorna.
  "De du lämnade i glaciären.." Rösten var stel, men inte lika mörk som den brukade. Othello hade länge sett på Fenris, såg hur månskenet reflekterades genom kristallerna i hans täta päls, hur den yngre jämlike såg tillbaka. Se, hur världen kunde driva likasinnade tillsammans. "De vilar i mörker nu", fortsatte han långsamt. En bris drog förbi, rufsade lätt till pälsen över hans hals och skuldror - runt det knotiga ärret över ena låret. Det var allt som fanns kvar de de gamla minnena som nu inte längre räknades. Ett ärr som aldrig skulle blekna bort.. men han brydde sig inte. Det hade varit där så länge. En del av honom. Ett märke av betydelsen biter du mig, biter du aldrig mer igen.
  "Du har gjort mig en stor tjänst, Fenris", sade han slutligen, efter många minuters tystnad. Någonting, någonting mjukare, just lite känsligare för beröring, glimtade till i den metalliska blicken. Lika snabbt försvann det, då han rätade på nacken och höjde rösten något. "Hur - det kvittar. Är det inte så..", kort paus. Lång paus. Längre.
  Så tog han ett halvt kliv framåt, sänkte huvudet lägre än han någonsin varit bekväm med, och sade precis vad han behövde säga enda sedan första anblicken i de många döda ögonen där uppe i det frusna vinterlandet.
  "Jag. Är. Tacksam."

Blicken hade glidit från stjärnorna till den mörka vargen, han som tycktes glöda än mer än himlakropparna. Precis reflekterades leendet i hans blick innan det dog ut, och Fenris lät ögonen vila ut mot universum igen. Det var något, han visste inte vad, men något som gjorde detta möte intimt. Otroligt när inpå huden, och Fenris ville inte genera sin kamrat med den intensiva blick som annars kännetecknade honom. Något sade honom att Othello hade något på hjärtat som skulle ta tid, något som han själv inte fick störa. Men då hanen började tala, i korta utdragna fraser, så tillät han sig inte längre distraheras av stjärnbilderna. Medan ett tunt moln skymde månen såg han på vännen. Ja för det var vad han var. De bleka läpparna var bakåtdragna i ett mjukt leende, Fenris tillhörde inte högen av de stolta vargar som vägrade le, även om han kunde förstå att känslor ofta var en svaghet. Men den vita hanen, han med kristaller på huvudet, såg sig själv som varglig, som en varg med precis de färdigheter och brister som alla. Han avsåg inte sätta sig över andra med en falsk värdighet, utan ville att världen och kanske framförallt kamraterna, skulle se honom som den han var. Som den helt dödliga vita kristallmästare han var. Men han dömde inte Othello, han förstod hanen ståndpunkt och han gladdes åt att den mörke inte var lika känslokall som hans än mörkare broder. För Fenris uppskattade verkligen de här små ögonblicken, det lilla leendet, de långsamma formuleringarna. Det fick det att brinna inom honom, och han kände sig viktig på ett sätt som bara emotionell, ärlig interaktion vargar emellan kunde orsaka. En långsam nickning besvara hanens ord, så han hade gjort hanen en tjänst. Det var inte vad han avsett med sina handlingar förrän mycket kort inpå denna stund, men det gladde honom ändå att det hänt. Och precis som han varmt uppskattat hanens leendet uppskattade han Othellos bidrag till glaciärens konstverk. Visst var det en intressant uppvisning han lämnat bakom sig, men hade det varit viktigt för Othello att dölja var det lika viktigt för honom. Othello var viktig för honom.
Tystnaden som följde var spänd, ett tryck låg i luften som han sällan upplevde. Senast upplevde vid en händelse med den mäktigaste av vargar, ett möte som var så olikt detta i sin karaktär - eller, var det det?
Han ville le. Han ville visa sin glädje men något sade honom att Othello var alldeles för sårbar för blott ett leende. Det sänkta huvudet visade upp något han aldrig förr sett hos en varg så stolt och mäktig som den mörke kamraten. Trotts sin respekt för Othello visades ändå framtänderna lite i en glipa mellan läpparna då han tog ett steg emot hanen för att hamna just framför honom, även han sänkte huvudet, sökte Othellos oftast kalla blick och andades tyst ut. Hade det varit vinter hade ångar omringat de båda, nu följde bara en svag doft av kött och is. En impuls, samma impuls som fått honom att begrava den vita nosen i Selvas päls, drog nu igenom honom. Den kristallfärgade blicken drogs emot vännens öra, men denna gång kvävde han den faktiskt. Nästan. Ett lekfullt nafs skulle inte passa sig, det skulle bryta den värme som låg emellan hanarna som en bomb redo att smälla. Istället reste han huvudet åh så lite och sträckte ut hakan. Lade nosen mjukt på den mörkes kind vinklad in emot det på insidan vita örat och tillät en till försiktig utandning lämna den.

Othello rörde sig inte när Fenris närmade sig. Istället förblev han stilla. Orörlig. En staty som drog jämna, djupa andetag, tydliga i tystnaden som lagt sig. Inte bara hans, deras. Deras andhämtning hamnade i synk, sjönk in i varandras, tycktes hållas tillbaka eller ökas vardera för att kunna smälta in till ett enda par delade lungor. Märkligt. Besynnerligt. Intressant.
 Blicken vilade över Fenris kristallbeklädda skuldra när den något yngre hanen sänkte huvudet till nivån Isvargen, Månvargen, bar sitt. Det var en ovan känsla, någonting som kändes märkligt naket och svagt. En morrning, inte av ilska utan av frustration, steg ur strupen; så lågmäld att det bara var en lätt vibration i stämbanden och ut mellan käftarna. Han ville slita upp huvudet från sin position, blotta långa huggtänder och bita, ett våldsamt begär att ta sig ur vad som fick honom att känna sig vidrigt underlägsen, men han gjorde det inte.
  Fenris, Othello, Figaro och Nathaniel hade talat om lojalitet. De hade talat om tillit och eldprov, om att ge sin själ till gruppen, till nätverket, uppdraget. 
  Till Fenris själv. 
  Det här var bara ytterligare en prövning.
  Othello rörde sig fortfarande inte när Fenris mötte hans blick. Grått mot blått. Förstnämnda lika kalla som alltid, men vakna, och sistnämnda inte alltför olika. Den jämlikes ögon glimmade av någonting annat, också. Som av någonting märkligt lekfullt, utan att äga ens ett uns av faktiskt humor. Luften kändes elektrisk, sprakade i lungorna och mellan avståndet som Fenris tillslut slöt.
  Ännu en morrning, lågmäld men högre, steg ur strupen. Hanvargen rynkade lätt på nosen, drog sig tillbaka en liten bit för att söka den andres blick men utan att bryta kontakten. Han kände ett varmt andetag mot sitt ena öra. Fann Fenris blick. Den förblev densamme. Ja.. elektrisk, var ordet. Stunden var elektrisk. Fenris blick, var elektrisk likaså. Glödande. Sprakande.
  Förbannat.
  Othellos ögonbryn drog ihop, målade hans anlete till samma tillbakahållna frustration morrningen vittnat om. Huden runt hans ögon spändes, ögonen vidgades bara något, men märkbart. Han andades tungt ut, kände som i trans hur han långsamt tryckte kinden mot värmen som var kontakten där Fenris nos vilade. Han hatade det och älskade det. Han ville slita huvudet av kristallvargen lika mycket som han ville förbli stående i samma avskyvärda position natten ut och alla nätter som komma skulle.
  "Du har ett uppdrag att tilldela mig", sade han plötsligt. Rösten var lika rosslande som vanligt, samtidigt mjuk, mörk, i en märklig kombination som Othello aldrig hade lagt märke till själv. Den var densamma, nu, men ännu mörkare. Lite sävligare.
  Så, med en kort grymtning, rätade han på nacken och höjde huvudet till sin rättmätiga plats.
  Förtrollningen bröts lika fort som den kommit till liv, och han kände att han äntligen kunde andas fritt igen, tänkta klart.
 Hanen slöt ögonen och drog ett djupt andetag.
  "Vad ska jag göra?"

[Sorry, Fenris]

Den närhet som för Fenris blivit allt mer bekant var fortfarande skrämmande för han jämlike. Det var förståeligt. Om inte de där hjärtslagen fått hans blod att pulsera hade han stannat i ett skal lika kallt som glaciären själv. Men nu hade en viss hona tagit makten över hans blodomlopp om så bara för en sekund, och vad som verkade ha mjuknat upp hans blodådror. Gjort det lättare för blodet att flöda. Och här stod han nu, kände den önskade värmen mot sin kind, och blodet pulserade. Hjärtat slog lugnt men hårt, det var som trummor i hans öron. En behaglig, nästan lite mysig, takt som låg mellan dem.
Men så drog sig hanen undan, och Fenris tippade huvudet något på sned, blicken lätt kisande, sedan reste även han på huvudet. Log, skrattade lite, sänkte hakan och harklade sig. Nu var de tillbaka i det formella, ni var de kamrat till kamrat istället för.. Vad de nu än varit. I den där stunden. Han blinkade, dröjde kvar i ögonblicket av slutna ögon lite extra länge, och nickade sedan lätt. Ett lätt hummande lämnade honom.
"Jag har hört rykten om en flock vid Eriinari, bara ett rykte om att en stor massa rört sig i samlad trupp.."
Det ögonblick som kändes allt mer avlägset, overkligt, satte plötsligt ett lätt frågetecken efter det uppdrag han först tänkt ut.
"Jag tänkte.. att vi kunde vandra dit tillsammans, jag avser att ta en avvikare till skogarna där emellan också. Men stöter vi på en hel flock på vandringsfärd är det bra att ha en kamrat vid sin sida. Vi kan som bekant inte springa likt Nathaniel.."
Han bet sig lite i läppen. Övervägde alla de ord som var outtalade.
"Men först vill jag att du kollar upp flocken i Silverpile. Detta får du göra ensam så möts vi upp på Eriinari sen. Därifrån får vi se vart vi tar oss."
Sorgligt nog kände han en viss lättnad över att vara ifrån hanen en stund innan deras nästa chans till.. vad det nu än var. Även om Fenris blod pumpade lätt genom det stora hjärtat så var även han ovan efter ett långt liv i ensamhet.
"Jag vet att Nathaniel har fått ett liknande uppdrag, men jag hoppas han förstår att det är viktigare att han tar sig över bergen än att han slösar massa tid på våra närområden."
Han log nu emot vännen(?) igen.
Hans blick slogs dock ner emot stenarna för en sekund, han rodnade inte men en bekymrad rynka bildades i hans panna. Var det ett stråk av osäkerhet som gnagde i bröstet? Kanske. Troligen. Han såg upp med ett milt uttryck i det kristallprydda ansiktet.
"Låt oss slå följe till silverskogen så får vi bli solitärer sedan för ett slag."
Även om det fanns spänning kvar i orden som vibrerade ut från hans stämband så var det tydligt att livet hade återgått till det av kamratskap.

[Tänker mig att Othello kilar till Silverpile, de träffas i Eriinari för ett privat möte typ en månad senare (vi kan ev rolla det om du vill), o sen får Othello i uppdrag att ta reda på mer om zombieinvationen o Fenris beger sig av till Silverpile! Othello kommer därför inte va med på flockmötet "den andra nymånen" men Nathaniel borde svara där. Låter det bra?]