Syskonen hade, enligt planerna, tagit sig till Träsket. Solen stod fortfarande högt på himlen och kunde skymtas genom de allt mer glest placerade trädstammarna. Marken under deras tassar byttes ut från fast och mjuk till lerig och blöt. Den ljusgrå honans fäll hade redan börjat anta en nyans av brun som hon inte riktigt uppskattade. Visserligen så gjorde det att hon för en gångs skull faktiskt liknade sin bror till utseendet, men känslan av leran som torkade sig fast var allt annat än välkommen. Hon visste att det var ett nödvändigt ont för att få bort flockdoften från deras pälsar, utan det så skulle inte resten av uppdraget kunna genomföras på ett bra sätt. Det låg dock någonting i det hela som tog emot. Flocken var vad de levde för, och att göra sig av med doften kändes minst sagt vemodigt. De skulle hem igen, det visste hon, men det kunde dröja ett tag. De tänkte inte komma hem tomhänta, inte misslyckas. Hon var redan ett nog stort misslyckande i flockens och familjens ögon på grund av sin sjukliga kropp. Hon hade inte råd att prestera dåligt på deras uppdrag. Det var inte ett alternativ. Hon hade varit allt för försjunken i tankar för att lägga märke till den sten som låg framför henne, och innan hon visste ordet av så hade hon snavat på den, föll med huvudet först ner i en av de många lerpölarna. Det var ju just perfekt. Hon satte sig upp och ruskade bort de växter och den värsta sörjan som fastnat i pälsen och vände blicken mot brodern som inte såg ut att kunna hålla sig för skratt.

| Paxat till Abraxas |

Ovan vid det mjuka underlaget tog han sig försiktigt fram. Hans redan bruna fäll färgades ljusare av leran. Av vana kastade han en blick över skuldran för att se så att systern hann med honom. Det var ovant att se henne i någon annan färg än den ljusa hon föddes med. Plötsligt snavade hon till och föll men ansiktet först ner i en av lerpölarna. Abraxas stannade upp och vände sig halvt om. Överraskningen och sedan den trumpna uppsynen gjorde att han var tvungen att bita sig i tungan för att inte skratta åt henne högt. Men det gick inte att gå miste om att han fick kämpa.
    "Förlåt." sade han lite halvkvävt när deras ögon möttes. "Gick det bra?"
Det såg inte ut som att någonting annat än hennes stolthet var skadat, men kan kunde å andra sidan aldrig riktigt veta med Abizou.

Typiskt, så typiskt. Som om hon inte var nog löjlig redan. Hon fnös för att bli av med leran som hade fastnat i nosen på henne innan hon sedan reste sig upp. Det var dock lättare sagt än gjort att ta sig upp från sörjan som sög fast tassarna med något som liknades vid ett vakuum. Den avsmalnade blicken vändes mot brodern där han fortfarande försökte bita ihop för att inte skratta åt henne. Det förvånade henne lite att han inte brast ut i gapskratt, utan istället bad om ursäkt, frågade hur det hade gått. Det var om möjligt ännu mer förnedrande. Blicken vändes kort ner mot leran under hennes tassar och sedan tillbaka till brodern. ''Jag mår prima''. Ett vagt flin spred sig på läpparna innan hon sedan svepte till med tassen för att kasta upp lera på brodern. Siktade på hans ansikte. ''Speciellt nu''. Ett klingande skratt undslapp henne då hon utan att stanna kvar för att se om leran ens träffat satte av i språng. Hon visste att hon inte direkt hade några chanser i en språngmarsch mot honom, men allting behövde inte hela tiden vara på blodigt allvar. Det var ju inte som att modern fanns där för att tillrättavisa dem.