PAX LOCURA

Lite sömndrucken drog den vita vargen sig fram igenom den mörka skogen, fortfarande var hon inte klar i skallen, inte riktigt än, men hon visste att hon var påväg bort, ut. Hon mindes allting så bra, allting som alldeles nyligen tycktes hänt, men hennes liv var liksom suddigt. Endast en mörk gestalt, en utav nattens barn, smärta och blod var det som hon verkligen var säker på att hon mindes. Resten visste hon nästan ingenting om, det var som en suddig fläck. Men hon var helt säker på hur hon hade fått blodstänket över halsen, hon hade blivit biten, någon hade dragit ut henne livet. Det var sannerligen han, nattens barn. Som hon förmodligen skulle bli tvungen att tjäna, följa tills hon dog. Om det ens kom någon död?
Den klart vita vargen borde bära så mycket fler frågor än hon hade, kanske krävdes det någon att fråga för att locka fram dem, kanske fanns det inga över huvud taget. Men de hon hade var förmodligen svåra att ge svar på, men hon var säker på att allt skulle falla på plats, bit efter bit skulle allting bli bra igen, hon skulle kunna förstå, leva, vara bra. Men det var en lögn, det visste hon djupt inom sig, men hon trängde det undan, försökte låsa in det i en liten låda och hoppas på att hon skulle bli normal igen. Men samtidigt älskade hon det, denna känslan.
Hon stannade av och lät de blodröda ögonen dra över platsen en gång, snabbt. Sedan höjde hon den emot himlen och lät blicken söka sig till de gråa moln som började dra närmare skogen.

Hon befann sig på vampyrernas område. På kyrkogården som de dödliga kallade den. Och med all rätt. Överallt kunde man ana de blänkande vita benen från vargar som vandrat förbi och inte överlevt. På vissa ställen kunde man inte ens se marken då den var helt täckt av skelettdelar. Men det bekom henne inte. Kyrkogård eller inte, det var hennes hem. Hennes släktes hem. Det var här de hörde hemma, de som spred död och ondska. De som inte levde för annat än att suga livet ur andra.
Hon var en skugga, lika svart som natten med lysande röda ögon. En slank gestalt, kanske inte särskilt stor eller skräckinjagande. Men trots det svepte hon med sig känslan av obehag då hon vandrade, en känsla som de dödliga hade lätt att uppmärksamma. Skräck. Varje gång de såg in i hennes ögon kunde de ana sinnessjukan som fanns i hela hennes kropp. Hon var galen, och inte bara för att hon var vampyr. Hon hade varit det innan hon kom till detta liv, innan den vackre hade bitit henne och gett henne gåvan. Förbannelsen som de dödliga kallade det. Men det fanns inget fel med evigt liv. Hon saknade inte ens allt det gamla. Sanningen var att hon inte mindes det heller. Det hade försvunnit bort i dimmiga tankar, obetydliga för en varelse som henne.
En av de odödliga.

Denna natt var precis som alla andra nätter. Mörk, tyst. En sådan omgivningen som hon trivdes i. Men det låg något annorlunda i luften, hon kunde känna det. Doften av något nytt smög in i den känsliga nosen och de röda ögonen glimmade till i mörkret.
Det var mer en aning än en doft. Men vad annars kunde hon beskriva det som? Ett ljud, det tysta tassandet som ingen dödlig kunde uppfatta. Det kunde inte vara annat än en av hennes slag. Men det var något nytt, det var inte bekant. Det var ingen som hon hade träffat på förut.
Snabbt kastade hon sig framåt, sprang fortare än vad ögat kunde uppfatta. Och några sekunder senare såg hon den, den vita.
Hon dök upp rakt framför denna. Ett slugt leende fanns på hennes läppar och de röda ögonen brann av hunger. Hon kunde känna det. Det var en vampyr, en av hennes släkte. Men det var ingen gammal sådan.
Vem hade fått ha så här kul?

[Ah, shit vad skumt inlägg men var stressad osv xD]

Ayame hade knappt märkt av att den andra kom närmare, hon hade förmodligen inte alls märkt det om det inte var för hennes nya liv, hennes gåva. Men en kort stund innan den svarta varginnan ställde sig rakt framför henne, hade den vita hunnit ställa in sig på att någon var där, någon kom närmare, snabbare än någonsin innan, om man möjligen inte räknade med hur den svarta hade kastat sig över henne och sugit ur allt liv ut hennes kropp. Endast det kunde jämnföra sig med den snabbhet som denna rörde sig med.
På endast några få skunder var den främmande där, såg på henne med röda, intensiva ögon. Men den snövita lät sig inte röras allt utav den andras plötsliga ankomst. Istället gled ögonen över den andra, granskande, hon påminde faktiskt den vita en hel del om den hane hon mött i skogen, hur obeskrivligt vacker denna var. Det betydde alltså att även hon var en utav nattens barn, kanske? En utav de blodtörstande varelserna som döljde sig i nattens mörker, förmodligen.
Dock visste Ayame inte riktigt hur hon skulle tala, välkommna denna till ett samtal, eller om hon över huvud taget ville det, kanske ville hon mest av allt vända sig om och fly, röra sig bort ifrån denna mörka och hennes blodröda ögon. Och glömma allt som hänt, tills hon blev tvungen att minnas. Och vara en fegis. Den tanken fick henne att vilja slita sig själv i stycken, vad hade fått in henne på detta spår? Vad hon dum, korkad? Kanske, men inte feg. Absolut inte feg.
- Åh, åter en utav nattens barn...
sade hon lågt och vänligt emot den svarta, trots att rösten var blandad av hat och kärlek till det faktum att hon var en utav de där vampyrerna.

OFF; kort, segt och dåligt men jaja. läste om det som hänt , och du, var stark. <3

[Tack, det värmer <3]

Locuras flin breddades när hon hörde den andres ord. Det var nästan som om denne var en av de dödliga, det lät åtminstone som det då den vita talade. Men det var inte sant, Locura visste det. Inga hjärtslag, inga andetag. Hon kunde nästan känna hur den nyföddas kropp fortfarande kallnade efter att hon hade vaknat upp till detta liv.
- Sannerligen är jag det, men jag är inte den enda odödliga som vandrar på denna plats i natt.
Huvudet lades en aning på sned och de ilsket röda ögonen granskade den andre. Ett extra ögonkast lades på vingarna. En vampyr med vingar... En vampyr som härskade över luften. Inte kunde det vara en dålig sak. Kanske det hade varit en fördel att kunna flyga, att kunna anfalla de intet ont anande offrena från luften. Men nej, det var så mycket roligare att jaga dem på marken. Från luften... Det kände en aning tråkigt när hon tänkte på det. Det var för enkelt. Dessutom hade hon alla de egenskaper hon behövde för att vara det perfekta rovdjuret. Vem behövde då vingar?
Ett kort skratt lämnade henne vid tanken på sig själv flygandes genom luften.
Sedan fokuserades blicken åter på den vita vampyren. På ett sätt påminde denna henne om Demetri, den vackraste av alla skapelser. Och Locura började fundera, vem var det som hade gett denna bevingade det eviga livets gåva?
- Vad är ditt namn, min kära? Och vem är det som har givit dig det sanna liv som gåva?
Illviljan lös ur Locuras ögon. Hon gjorde aldrig något för någon annans skull, endast för sin egen. Och det fanns endast en varelse som hon ansåg stod högre upp än henne själv.
Skaparen.

Hon lyssnade till den andras ord, det var som om hela mystiken som låg över dem försökte varna henne, jaga bort henne ifrån att vilja veta mer, men det var inte mer än ett patetiskt försök, för sanningen var nog att den vita kände en stark dragande känsla emot att tala mer med henne. Och inte var det väl underligt heller, den svarta visste förmodligen mycket mer än henne om livet som död. Förmodligen var ett dåligt ordval, självklart passade bättre. Men Ayame lät tanken på ord glida undan, var de värde att fundera över en stund som denna?
Kommentaren kände hon dock inte att hon hade något riktigt svar på trots att den fick henne att flin-le lite smått, inte frågan heller, hon hade inget utav värde att tillägga om det, men skulle hon tystna här skulle hon bara verka konstig och deras samtal skulle sluta här, utan att ha lett någonstans. Så Ayame svarade.
- Mitt namn är Nadia Ayame, men jag kallas endast vid Ayame.
började hon sitt svar, sedan tog hon en paus, granskade främlingen under tystnad, såg ut som om hon inte trodde på att hon kunde lita på denna, fast det såklart, gjorde hon inte. Den svarta behövdes inte granskas för att Ayame skulle veta vilket rovdjur hon var, att hon inte skulle skänka denna varg tillit förens hon visat sig värd det ut till det yttersta, vampyrer var annorlunda. På något sätt... Lömskare. Men hon skulle svara så snällt ändå, trots att hans namn var okänt.
- Självklart var han likt dig, en utav nattens barn. Också likt dig var han mörk. Med röda ögon, varnande, hungriga... Förföriska.
Ett skratt lämnade henne nästan, eller villa lämna henne, även om endast ett leende var det som tydde på att hon fann beskrivningen löjlig.
- Men hans namn...
fortsatte hon sedan efter sin korta paus för ett leende.
- Jag vet inte.
sade hon, viskande. Och åter igen letade sig ett leende upp över hennes ansikte medan hon såg på vampyrinnan. Åh, vad dramatisk hon kände sig när hon stod där, viskade ut i mörkret till en främling att hon inte visste hans namn. Hon hade till och med lyckats klämma in vackra, dramatiska pauser. Det fick henne att nästan känna sig som en poet när hon sa det där. Eller nej, det var att överdriva... Som en sagoberättare. Eller något åt det håller i alla fall.

En outgrundlig min drog över Locuras ansikte då hon hörde den vita vampyrens svar. Och för några ögonblick stod hon alldeles stilla, mycket likt en staty. Leendet hade suddats ut från hennes ansikte och på något vis kunde man ana att hon funderade. Sinnessjuka tankar korsade hennes huvud i ett förvirrat mönster som mycket få, om inte ingen, kunde förstå sig på. Förutom Locura själv då, och det var knappt så hon kunde förstå sig på sina egna tankar.
Men det hindrade henne inte från att komma fram till slutsatser. Och när hon hörde orden som kom ur Ayames mun kunde hon inte tänka på någon annan än en varelse. Något hon kände ett mycket starkt band till.
- Tavar...
Rösten var väsande och återigen gled leendet fram på de smala läpparna. Så detta var Tavars skapelse? Inte illa, det måste hon säga. Men fortfarande var det ingen varg som Locura själv skulle ha valt att förvandla. Det hon sökte hos andra var något speciellt och hittills verkade denna vita vara precis som alla andra. Hon kunde inte se vad det var som kunde ha lett Tavar till att göra denna hona till en av dem, ett av nattens barn. På något vis verkade det vara orimligt. Men å andra sidan kunde hon inte döma honom, han brukade ha en väldigt bra omdöme annars. Men denna gång kände hon ett svagt tvivel.
- Locura, kan du kalla mig. Det gör ändå alla andra. Till och med jag själv kallar mig det, eftersom att mitt egentliga namn har fallit i glömska. Det var så länge sedan jag hörde det.
Hon talade som att hon var helt orörd. Och egentligen så brydde hon sig inte heller så mycket, eftersom att namn bara var dumma ord som förknippades med ansikten. Men alla hade dem, så hon borde också ha ett. Vad det var spelade ingen större roll.
- Jag undrar... Vad såg han för något i dig? För det måste ha varit något utöver det vanliga ifall han gav dig det eviga livet.
Elakt flin, elaka ögon. Locura var ingen snäll varelse, det syntes. Hon gillade knappt någon, inte ens de som tillhörde hennes eget släkte. Det fanns endast tre varelser som hon faktiskt själv kunde erkänna att hon gillade. Men deras namn skulle hon inte nämna i tankarna. Vem visste, kanske även denna hona hade tankeläsning som förmåga, precis som Demetri hade.

Hon nickade bara lite smått emot de första, men hennes sista meningar fick henne att granska den svarta lite smått, flinet, det tydde på att hon inte verkade mena väl med dessa ord, snarare att håna Ayame mjukt och försiktigt, men ärligt sagt, den vita varginnan brydde sig inte speciellt mycket om var denna så kallade Locura ansåg om henne. Men själva samtalsämnet var en aning intressant, även om inte Ayame direkt kände för att anstränga sig för att hålla det vid liv.
- Fråga in mig, jag vet inte vad han såg i mig, bättre vore det nog att ställa honom den frågan.
Jo mycket riktigt, Ayame hade tänkt fråga han själv nästa gång hon mötte hans blodröda ögon, hon ville veta, varför dödade han henne? Vad gjorde att han var villig att ge henne detta.
- Hur längre klarar ni... Vi oss utan att släcka vår törst egentligen? sade hon och höjde lite på ena ögonbrynet, Ayame hade inte tänkt dra ut på att smaka, men om det fanns någon typ utav gräns tills man blev driven till vansinne kunde det vara bra att veta. Fast denna Locura kanske inte visste så mycket. Hon verkade snarare vara en sådan varg som ansåg att hon kunde det mesta, men egentligen hade nog ingen aning om annat än små saker som alla egentligen visste.
Att döma är fel, men ändå gjorde hon det. Hon kunde förlora på det, hon kunde vinna på det. I slutet fick ändå de flesta en chans att visa sig värdiga att vara någon annan än den hon dömde dem till, så förmodligen var det lugnt då.

off: kort, segt svar... har ingen större dragning till att rolla , eller har inte haft det på ett tag ;__;

Locura suckade lätt då hon hörde den vitas ord. Visst, Tavar var väl också en sådan som skapade och sedan lämnade för att iaktta. Han var, liksom hon, en skapelse av Demetri. Och Demetri var inte den som brydde sig om sina offer, eller någon över huvud taget. Så att Tavar skulle behandla denna bevingade varelse på något annat sätt var ingenting som hon direkt hade förväntat sig. Dock hade det ju inte skadat att fråga. Men sanningen var den som kom ur Ayames mun; Den enda som visste vad Tavar hade sett i henne var just han själv. Kanske hon skulle behöva söka upp honom inom den närmaste framtiden?
Men det var en fråga som var oväsentlig just nu. Det fanns en annan vampyr som hade hennes intresse, mest med tanke på frågan som ställdes.
Ett skratt undslapp den svarta vampyrinnan och när de röda ögonen granskade den andra var det med en hånande blick. Hade hon verkligen hört rätt? Hade den andra verkligen frågat det som hade nått Locuras öron? Hon kunde inte tro det.
- Det handlar inte om hur länge...
Hon susade framåt, för att ena sekunden stå framför den vita och nästa stå vid dennes sida. Rösten var väsande då huvudet börjdes mot den andres öra, viskade.
- Du förstår, det är inte för våran överlevnad som vi dricker andras blod. Det är för att det tillhör våran natur. Det finns de som tror att de kan leva på djur, vanliga bytes djur som vanliga vargar äter. Men de missar det roliga...
Sedan stod hon åter framför den vita, med ett slugt leende på läpparna. Ett elakt ansiktsuttryck, en sinnessjuk blick. Munnen öppnades svagt, blottade den rosa tungan och de vita huggtänderna.
- Det handlar inte om överlevnad, det handlar om nöjet. Hur länge du klarar dig utan att dricka, det är oväsentligt. Du gör det inte för att du måste, du gör det för att du älskar det. Jag hoppas att du är som mig, att du förstår att det inte finns något bättre än att se livets gnista slockna i deras ögon.
Hon kunde inte hindra det kalla skrattet som trängde upp genom hennes strupe och för några ögonblick slöt Locura ögonen. Bara skrattade och njöt när hon mindes varje patetisk varelse hon tagit livet av.