[Privat möte mellan Aisu och Åskvilja. Medlemmar från Aisus flock kan gå med om Aisu tillåter]

Vilja hade vandrat så länge. Hon hade fått ett till synes omöjligt uppdrag från hennes flockledare Tramptass - Hon skulle finna Fiero. Och uppdraget i sig hade hon inget emot, men det skulle vara lättare sagt än gjort att utföra det. Men hon hade en idé om hur hon skulle gå till väga. Det fanns en specifik varg som hon önskade möta, och vad hon hade hört längs vägen så borde hon hålla till någonstans där hon befann sig nu, eller inte långt ifrån. Hon själv var dock ovan vid dessa områden, och hon färdades själv vilket alltid var en risk. Hon hade dock en fördel av att hon var en okänd varg i dessa trakter, så det brukade inte vara några problem så länge hon undanhöll vilken flock hon tillhörde. Men med hennes nästa möte skulle hon möta sin största risk. En ledarinna som inte hade mycket till övers med Viljas bakgrund, en i princip evig fiende, och hon skulle troligast inte kunna hålla hemligt vem hon var. Det hon hoppades nu, att de kunde enas på samma sida i en pakt när hon kunde presentera en gemensam fiende.

Hon började tröttna på att gå och leta, och skulle nu ta sin första risk - Yla.

Ett djupt andetag, sen hördes det ett långt gällt yl som kallade på vargar i omgivningen. Hade hon tur så var det rätt varg som dök upp.

Aisu hade påbörjat sin lilla patrullering tillsammans med Uriko, men deras samtal hade känts så krystat att Aisu tillslut föreslagit att de skulle gå åt varsitt håll för att kunna täcka en större yta. Uriko hade inte sagt emot, men Aisu misstänkte att han nog förstod varför hon föreslagit det. Så nu gick hon ensam, och hon hade inte så mycket emot det. Det gav henne tid att samla sina tankar och funderingar - som hade blivit en hel del de senaste åren. Hennes försök att samla sitt inre fick ett abrupt slut när ekot från ett yl nådde hennes öron. Hon kände inte igen rösten, men nog kände hon igen en kallelse när hon hörde den. Kanske var det inte menat mot henne, men hon var tillräckligt nära reviret för att inte låta det vara. Snabbt satte hon av mot främlingen, som av doften att döma inte var Aisu bekant.

När skepnaden av en varg kunde blottas längre bort, mellan nakna trädstammar och gles grönska, stannade Aisu upp. Det fanns ingenting bekant med henne, så vad gjorde hon här? Aisu lade bak öronen i tydlig misstro samtidigt som hon långsamt började röra sig närmre.

Vilja såg snart den svarta vargen komma fram mellan träden, och hon började genast gå denne tillmötes och stannade på behagligt avstånd. Hon studerade tiken framför henne. Röda ögon. Nog måste det vara Malvados dotter detta, annars hade hon otur att träffa på någon annan som råkade vara lik honom.

"Jag söker Aisu, ni råkar inte vara henne?"

Hon var vaksam men försökte behålla en neutral pose för att visa att hon inte kom med onda avsikter. Hon hoppades på att Aisu, om nu detta var hon, var resonabel.

Främlingen rörde sig närmre henne, och Aisu, som redan var på sin vakt, blev det ännu mer nu. Hon stannade upp en bit framför tiken, avståndet mellan dem var tillräckligt långt för att inte inge ett hot, och nära nog för ett samtal i hyfsat lagom ton.
"Vem är det som frågar?" beordrade hon att veta, raggen hade rest sig på henne i samma stund som tiken hade ställt sin fråga. Någonstans inom Aisu ringde en varningsklocka, men hon valde att ignorera den för stunden. Hon hade blivit så paranoid på senaste tiden, och hon försökte att låta bli att vara det så gott hon kunde. Men, kanske den här vargen sökte efter henne i syfte att ansluta sig till dem? Hon trodde inte att ordet om deras existens spridit sig så värst långt, men kanske ändå...

Vilja var tyst en stund och suckade med ett leende. Tiken framför henne var på sin vakt, såklart. Av att betrakta den svarta vargens kroppsrörelser så blev hon ännu mer säker på att det faktiskt var Malvados dotter eller annan släkting som stod framför henne, men hon behövde ju få bekräftat att det faktiskt var just Aisu hon hade framför henne. Men det verkade som att hon skulle bli tuff.

"Vem jag är, är egentligen oviktigt. Men för sakens skull, så heter jag Åskvilja. Ni vet inte vem jag är, men jag har ett förslag med mig som jag hoppas intresserar Aisu. Men mer än så säger jag bara till Aisu."

Vilja som direkt ogillade att tala med främlingar, även om det nästan ironiskt nog var lättare att prata med någon hon inte kände. Nu hade hon inte så mycket val hur som helst. Hon tvingades träna på att vara mer tillmötesgående helt enkelt.

Aisu lyssnade uppmärksamt. Hon fick inte speciellt mycket information, mer än att hon var tvungen att tillkännage sig som Aisu om hon ville veta mer. Ja men då så.
"Då, Åskvilja, antar jag att detta är er turdag. Aisu var namnet, men det kände du tydligen redan till", sade hon. Hon studerade tiken med en misstänksam blick, och plötsligt slog det henne...
"Är det Fiero som har skickat er?" Raggen på henne reste sig till sin spets och hon visade hotfullt tänderna. Aisu visste inte om han fortfarande var vid liv, men det måste vara Fiero som låg bakom detta. Hon kunde inte komma på någon annan som skulle vara intresserad av att ge henne något typ av förslag.

Bra, tänkte hon. En del av hennes sökan var över. Hon vart dock lite förvånad över att hon nästan direkt att nämnt Fiero, och när hon insåg ironin i det hela så var det nästan som att hon kort skrattade till. 

"Nåväl, Aisu."

Visste hon att hon var från Devils? Visste hon att Fiero var hade ett dödsstraff på sigg huvud? Hon kanske inte visste så mycket alls?

"Fiero har inte skickat mig, långt ifrån, men det är lustigt att du nämner honom. För det är honom det här handlar om. Vad jag förstår så hade ni två.. En grej ihop. Ni känner honom, uppenbarligen. Och vad jag förstått så lämnade han er, av för mig okända, och antagligen ointressanta skäl. "

Hon pausade något. Försökte studera minsta ändring i hennes uttryck. Hon behövde välja varje ord noggrant, vilket inte var hennes starkaste sida till att börja med, så hon fick inte förhasta sig påminde hon sig själv om. Men om det visade sig att hon inte hade något intresse av att samarbeta så behövde Vilja vara beredd på det värsta - Strid. Det var det sista hon önskade just nu då hon var trött efter vandringen och hellre spar alla kroppsdelar inför en kommande strid mot Fiero. Hon behövde Aisu på sin sida, det som gjorde henne orolig var om Aisu inte behövde henne.

"Jag kommer nämligen från hans förra flock, Devils. Och jag söker honom. Devils vill se honom straffad.. Helst död.. Och min förhoppning är att du finner intresse av att samarbeta."


Hennes ögon smalnade medan hon spänt väntade på Aisus svar.

Det var inte Fiero som hade skickat henne. Så långt var allting väl i alla fall. Aisu rätade lite på kroppen, och raggen sänktes, även om den inte la sig helt. Tänderna gömdes återigen bakom läpparna och den svarta tiken gav nu ett mera neutral intryck. Det smärtade henne när Åskvilja talade om Fiero, men kunde i alla fall glädjas över att orsaken inte var känd. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta över hela situationen. Det kändes bara så... ironiskt... allting. 

När tiken sedan presenterade sig som en medlem av Devils stelnade hon till. Självklart. Då var det ju inte konstigt att hon letade efter Fiero. Den idioten hade trots allt lämnat Devils för att vara med henne, starta ett liv med henne.

Aisu kände tårarna trycka bakom ögonen, men gjorde sitt yttersta för att inte förlora kontrollen.
"Jag har vill inte ha någonting att göra med Devils", sade hon först och spände ögonen i Åskvilja, redo att köra iväg henne som den byracka hon var. Men hon ångrade sig sedan snabbt. "Men jag antar att detta är en sådan där 'min fiendes fiende'-sak, så jag ger det en chans", sade hon sedan. "Och vad mig anbelangar så är ni mer än välkomna att döda honom, men jag skulle föredra om ni bröt varenda ben i hans kropp innan dess", fortsatte hon sedan kyligt, och blev med ens rädd för sig själv över vad hon precis sagt. Orden hon yttrade var sanna, men hon var inte beredd på att hon faktiskt skulle yttra dem högt. Det liksom bara... kom. Hon tog sedan ett djupt andetag och samlade sig lite.
"Vad är det jag kan göra för att hjälpa er?"

Vilja nickade lättat. Hon hade tagit det bättre än hon riktigt hade vågat hoppa på med tanke på att hon verkat så avvaktande först. 

"Innan jag säger mer så vill jag bara försäkra er om att för mig är Devils tidigare historia oviktig för mig, och då jag antar att ni har dåliga erfarenheter av Devils, så ser jag det personligen som att vi är två vargar som aldrig mötts, och jag finner inte att jag har något otalt med er. Jag föddes in i Devils, och kan inte ansvara för vad Devils utfört tidigare. Jag är medlem av Devils ja, men jag är mer än bara Devils. Jag ville bara göra det klart för mig." Hon hade inte varit hotfull när hon sagt det, men hon hade talat i väldigt klarspråk, och med en väldig ärlighet i rösten. Vilja hade inte riktigt insett att hon kunde ha svårt med att bara identifieras som en Devils utanför flocken. Ibland var det behändigt att ha det namnet bakom sig, då gick det bra att utnyttja. I det här fallet kändes det mest som en börda. Hon påminde sig själv om att det också var Tramptass hon svurit sin trohet till, inte Devils.

Hon tog ett djupt andetag. 

"Men det gläder mig att ni inte är emot tanken på hans kropp som lemlästad, tvärtom så underlättar det. Det jag undrar är om ni vill samarbeta med mig. Sluta er samman med att döda honom. Han är mitt uppdrag, men jag inser att mina chanser antagligen blir små på egenhand. Att har just er med mig, vore ett enormt mentalt övertag. Och jag hoppas, att ni ser en fördel i att ha mig med. Att du får hjälp med att få slut på honom, av någon opartisk utan känslor för Fiero. Jag vill bara ha honom död, och ta med hans huvud till Devils. Det gör mig detsamma vem av oss som tar hans sista livslusta, jag vill bara ha honom död. Du får gärna den äran. Så länge jag får huvudet." Hon pausade igen, oväntat nervös, men kämpade hårt för att inte visa det. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra om hon inte fick Aisu med sig.

"Vad säger ni? Partners?" Vilja log, men var otålig, och visste att hon inte fick visa det.

Aisu lyssnade till allt det som Åskvilja sade. Följa med henne i jakten på Fiero? Aisu visste inte om hon var redo för det. Hur skulle hon göra med flocken i så fall? Vem skulle leda den? Elphaba och Leviathan var alldeles för unga och oerfarna i hennes tycke, och vem fanns då kvar? Erakan? Uriko? Aisu visste inte riktigt vad hon skulle svara och började fumla med orden i jakten på sitt svar.
"Jag... ni... uhm... Jag vet inte", sade hon trött. Hon kastade en blick bakom sig, mot reviret. "Flocken...", sa hon bara. Hon slöt ögonen hårt, höll dem hårt knipna samtidigt som hon vände sitt hängande huvud tillbaka mot Åskvilja. Hon ville detta. Hon behövde detta.
"Okej, jag gör det", svarade hon och öppnade ögonen igen. Hon höjde på huvudet igen och såg på tiken framför henne med någonting nytt i blicken, med en känsla hon inte haft på länge. En känsla av att faktiskt göra något, att kämpa för något. Hennes barn gick inte säkra så länge han fanns kvar, och hon ville få slut på oron.
"Låt mig bara förbereda mig. Jag måste tala med flocken och med mina barn", sade hon sedan.

Ett leende spreds över Viljas ansikte, av lättnad, och en plötslig längtan att få komma iväg och komma igång på riktigt. Starta jakten. Det var som att hon redan kunde känna vittring av blod och resterna av hans sönderbrända kropp.

Hon nickade nöjt.

"Självklart. Ta den tid ni behöver. Men ju fortare vi kommer iväg desto bättre, så vi får det avklarat." Hon sneglade bakom sig och nickade åt riktningen som slätten låg åt. "Jag väntar vid skogskanten vid slätten till gryningen. Om du inte kommer tills solen står rakt på himmelen så antar jag att du ångrat dig. Räcker den tiden?"

Aisu nickade.
"Det räcker."
Det hoppades hon att det gjorde i alla fall. Det fick så lov att räcka, för hela Aisus kropp skrek efter att få ge sig iväg. Få sin hämnd, en gång för alla. Hon kände sig plötsligt stressad, över allt som hon behövde göra innan. Det skulle bli ett väldigt hastigt flockmöte, men så fick det bli.
"Vi ses snart igen", sade hon och gav Åskvilja en kort nickning innan hon vände sig om och började småspringa tillbaka mot flocken. Tiden var knapp.

[För Aisus del så är rollet avslutat. Skriv du ett sista om du vill :3 ]