[Ensamroll med Shiva, inga svar tack.]

Det hade hänt så mycket, så mycket. Och ändå kändes det som att de stod stilla. Ingenting hände, ingenting blev av, de trampade på samma ställe som de alltid hade trampat på.
Han stod stilla.

Och han kunde inte längre göra det. Han kunde inte längre trampa på samma gamla meningslösa plats. Det behövdes förändring, något nytt. De behövde röra sig framåt. De kunde inte stanna i skuggorna bland träden, glömmas bort och ruttna. De var krigare, de var bestar, de var odjur. Och världen skulle frukta dem. Deras namn skulle få vargar att darra, och de skulle vara de monster som hemsökte valpars mardrömmar. Och ingenting av detta kunde uppnås ifall de trampade omkring, såsom de gjorde.
Förändring, förändring, förändring.
Det var oroligt i landet. Flockar rörde sig, vandrade och sökte nya platser att kalla hem. Men inte hans flock, de hörde hemma i Kaiwood. De behövde inte söka något annat, denna plats var deras kungarike. Men ändå, denna oro som spred sig, den drabbade även dem. Det kröp under skinnet på hans familj, det kröp under skinnet på honom. Något behövde ske. Något storslaget. Något som resten av världen kunde minnas med fruktan och avsky. Något...

Vankandes av och an, mumlande för sig själv, vandrade Shiva mellan stammarna. Tankarna korsade hans huvud i rasande takt, och omkring honom sprakade energierna klarare än vanligt, påverkade av hans upprörde sinnesstämning.
Men vad skulle de göra? Vad skulle ske?
"Förbannat!"
Ilsket höjde Shiva rösten samtidigt som han med framtassen rev upp mossan på marken, kastade den åt sidan i en svepande rörelse. Han hade blivit utmanad, och han hade vunnit. Varenda gång hade han vunnit. Men han behövde mer, mycket mer. Och det gällde de andra också, de behövde mer.
Han kunde känna hur flockmedlemmarna oroligt smög omkring bland trädstammarna. De var rastlösa, de var hungriga. De behövde finna något som kunde stilla dem, något som kunde ge dem chansen att få utlopp för den energi de samlat inom sig.

"Vi kan ju alltid..."
Shiva stannade till i sitt vandrande, lyssnade till sin egna röst.
"Ja, ja..."
Tankarna susade vidare genom hans huvud samtidigt som en plan började formas. Det vore faktiskt inte så dumt.
"Kanske..."
Ett hummande läte kom ur hans strupe, som om han försökte tysta sig själv. Några ögonblick var det alldeles tyst mellan träden, samtidigt som han drog djupa, stillsamma andetag.
"Historia kommer att skrivas."
Blicken svepte över trädstammarna samtidigt som ett leende sakta trädde fram på hans läppar. Det var genomförbart. De var perfekt.
"Vi kommer att vara oslagbara... Magnifika, mäktiga och fruktade. Är det inte det du vill?"
Shiva nickade ivrigt åt sina egna ord. "Ja." Det var precis det han ville.