Som ett olydigt barn, fortsatte Aurora att smita ut trots den stora faran. Uppenbarligen hade inte hennes tidigare nära-döden upplevelser skrämt henne nog. De odöda varelserna som rörde sig fram genom Höstskogen höll sig borta från Sraoshas lya, men modern höll dem ändå i husarrest. Det gjorde Aurora uttråkad, rastlös.
   Tillslut hade hon brutit den direkta orden och lämnat lyan. Srao hade säkert upptäckt det vid det här laget, men Aurora hade bestämt sig för att ta hand om konsekvenserna senare.
   Idag hade hon klättrat upp i bergen, mycket nära där Raukakekedjan övergick in i Blodbergen. Här var inte bergkedjan så bred. Knappt fem kilometer bort från Höstskogen sträckte Azhekaslätten ut sina vidder. Aurora hade gått hela dagen. Bergen hade fortsatt i evigheter. I sin uttråkning hade hon flera gånger övervägt att vända om. Tron på att det skulle finnas något spännande på andra sidan var det enda som drev på den lilla kroppen.

Efter en hel dags march var hon trött och hungrig. Farten hade börjat mattas av. Det var inte längre lika ljust. Natten var på antågande. 
   Aurora tog sig över ett krön och fann sig stirrandes på en stor slätt. Slätten var mörk och ogästvänlig. Luften var kyligare här, men det blåste inte. Det gick en kall kåre längs ryggraden av att se på platsen.
   Hade hon gått hela dagen för det här? Hon satte sig ner. Den guldiga lilla tiaran hamnade på snedden och hon skyndade sig att rätta till den. Smycket hade blivit en ständig följeslagare. Alla syskon frågade var hon hade fått det ifrån. Eftersom hon hade fått Capheus att svära på att aldrig avslöja skattkammaren så stannade det en hemlighet.
   Lite surt stirrade hon ut på den läskiga slätten. Så inte värt värken i tassarna. Hon önskade att hon vänt om i tid.

[Valendore!]

Valendore ansåg sig vara en mästerlig jägare. Lämlar, ripor, harar, till och med bergsgetter hade han fångat. Han visste exakt hur det skulle gå till. Så länge han kunde minnas hade han i smyg följt efter och betraktat sin far och syster då de givit sig iväg för att jaga. Visst hade det väl hänt att han råkat bryta en gren eller tumla ner i en snödriva och skrämma iväg fångsten ibland, kanske. Men vad begärde de av honom? Aldrig var han stor nog att få följa med. 
All han fick var uppläxningar om att akta sig för isbjörnar som faktiskt kunde ta sig över från glaciären. Valendore hade då aldrig sett några fjompiga isbjörnar. Men när han påpekade det fick han bara distraherande tjat om att öva upp sin balans i stenrösen, träna på att inte lämna så lite tassavtryck som möjligt i snön eller bolla runt med någon halvdöd mus i lyan. Han önskade inget annat än att få lära sig ute på en riktig jakt. Men icke. 
Så den enda vettiga lösningen var såklart att lära sig själv att jaga. Ju äldre han blev desto mer sällan var hans far i lyan. Detta fick Valendore att undra om han någonsin velat lära honom att jaga. Kanske hoppades han bara att han skulle svälta ihjäl? Än idag knöt sig valpens mage då han tänkte på det. Han skulle allt visa honom.
Den gråa kroppen kröp samman och den blekrosa svansen svepte långsamt bakom honom i hungrig iver. Den bruna haren tvättade sitt lilla ansikte mellan tassarna, fortfarande omedveten om faran som lurade bara några meter bort i motvinden. 
Plötsligt kastade han sig upp mot sidan av en stor sten, planterade alla trampdynor tätt, tätt intill varandra innan han tryckte ifrån med sina väldiga baktassar och sköt iväg till ännu ett klippblock så att han nu plötsligt var rakt ovanför sitt byte. Valendore var så fokuserad på sin middag att han fått tunnelseende. Roten som snirkligt kramat sig runt klippan var han alltså helt omedveten om och när han lät sig falla för att slå sina sylvassa valptänder kring harens nacke blev han istället hängande ifrån bakbenet. 
Förvirringen var i någon halv sekund total då valpen och haren nästan komiskt stirrade på varandra, bara separerade av nån ynka centimeter. Sedan satte haren av och med bara två långa skutt var den försvunnen bakom en trädstam. Valendore ansåg sig vara en mästerlig jägare. I bergen ovanför trädgränsen.
Med en ljudligt frustrerad suck som nästan övergick i ett morrande lirkade han loss sin vänstra baktass. Det här var nog ögonblicket då valpen borde gett upp och letat reda på några näbbmöss, men varken magen eller stoltheten ville gå med på något sådant. 
Istället satte han envetet av efter haren och kastade sig förbi stammen den passerat. Och visst möttes han av päls. Men inte var det den typiskt smutsbruna harens kulör, nej, den här var rosigt purrpurrfärgad. Den här tillhörde inte en middag. "Akta..!" ropet kom alldeles för sent och hans triumferande leende vändes då han brakade rakt in i främlingen.

Där Aurora satt hade hon inte en tanke i världen på att någon kunde störa henne. Alltför insjunken i sina egna funderingar hörde hon inte hur det prasslade till i närheten. En vettskrämd hare rusade förbi, bara några centimeter framför henne innan den insåg det nya hotet och tvärt svängde av. Hon såg häpet mot den, men vände automatiskt blicken för att se vad det var som skrämt den. Hon fick genast svar på sin fråga, lite för väl.
   En grå skepnad tumlade in i henne. 
   "Aaaah!" Kraften fick de båda att rulla någon meter ner i den flacka nerförsbacken, tills en knotig rot i gräset stoppade dem. Aurora kände sig yr, men ställde sig ändå upp. Så fort hon samlat sig riktade hon blicken mot vad det nu än var som tacklat henne.
   Guldtiaran hade glidit av och glittrade i gräset. Hon krånglade omsorgsfullt upp den på huvudet igen, där den sattes tillrätta runt de runda öronen. 
   Sedan vände hon blicken till den andra. Det måste vara en annan valp! Insikten slog henne snabbare än blixten. Hon hade aldrig förut träffat på en valp i hennes ålder som inte var ett syskon. Han var rätt söt, kommenterade hon för sig själv, men det kunde inte stoppa hennes upprördhet.
   "Har ingen lärt dig ett snällare sätt att säga hej på?"

Valendore vinglade upp på tassarna igen och ruskade på sig. Han blinkade i dammet som fallet yrt upp, det dröjde någon sekund innan han lyckades fokusera igen.
Det kunde inte ha gått mer än någon månad sedan han lämnat lyan. Ändå var hannen övertygad om att han sett fler magiska och skräckinjagande ting än många vargar gjorde under en livstid. Men här stod han igen inför något alldeles främmande.
De rosagröna ögonen var vidgade i förundran. Valendore hade aldrig sett en valp mindre än honom själv, särskilt inte i den här färgen. Absolut inte behornad. Och det där soligt gyllene på hennes huvud?? Blandningen av förvirring och beundran var överväldigande.
"Du är.. Du är det sötaste jag någonsin har sett!" orden föll ur hans mun innan han hann hindra sig. 
Det där filtret andra verkade ha mellan tanke och uttalande.. Skulle Valendore någonsin lyckas skaffa sig ett sådant? Antagligen inte. Mungiporna drogs upp i ett nervöst, snett leende. 
"Jag är Valendore. Såg du vart den där haren tog vägen? Är du hungrig?" babblade han vidare. 
Kanske om han ställde tillräckligt många frågor skulle han kunna distrahera henne ifrån sitt första töntiga intryck?

Den andra valpen kom på benen igen. Aurora höll huvudet högt lyft. Föga förvånande så var hon fortfarande den mindre av de båda valparna, men hon hade tidigt lärt sig att med lite knep så kunde man ska illusionen av en jämnare storlekskillnad. Hon väntade på en respons medan han såg på henne. 
   "Du är.. Du är det sötaste jag någonsin har sett!", utbrast den gråa hanen.

!!!!!

Sa han verkligen...? Valpen var sjukligt svag för smicker. Hon glömde omedelbart bort att han hade sprungit in i henne. Ett nervöst litet fniss slapp ur henne. Hon slog förläget bort blicken för en kort sekund, men förtjusningen blossade i bröstet som en varm eld.
   "Tack", strålade hon.
   "Jag är Valendore. Såg du vart den där haren tog vägen? Är du hungrig?" Aurora kunde inte trycka undan sitt förtjusta leende, men hon kände sig inte längre lika stum.
   "Jag heter Aurora", presenterade hon sig, och fortsatte snart. "Haren stack iväg in i gräset." Lite besviken över att inte kunna stå till tjänst såg hon sig om. "Vi skulle kunna hoppa upp på den stenen där och kolla", föreslog hon och pekade med tassen mot en större sten, som borde erbjuda plats nog för dem båda att kika ut över slätten.

Hannen kunde inte låta bli att le när han möttes av hennes energi. Om det var någonting han behövde efter dessa skrämmande och dimmiga dagar var det glädjen i ett fint möte. Varya's ansikte svepte över hans sinne och valpens anletsdrag stelnade en aning. 
"Aurora...", ekade han och smakade leendes på varje bokstav.
Valendore satte sig ned och försökte se tankfull ut. Egentligen ville han bara diskret göra sig något mindre då han noterat hur honan sträckte på hela sitt jag.
Han kikade längtansfullt i riktningen hon trodde sig haren ha flytt åt. Magen jämrade högljutt till svar och han stämde in med ett nervöst skratt medan han kände ansiktet hetta. Varför var han så generad och tafatt? Det var säkert bara för att han var hungrig. Förslaget som kom därefter fick honom att studsa upp och svansen att ivrigt börja veva. Valendore nickade även så gillande att det mest blev till att hela hans valpkropp guppade och for i alla riktningar av iver. Luften fyllde hans lungor och med den beslutsamheten. Samla dig, Valendore. 
Den gråa kroppen kröp samman och rörelsen flödade ut i ett faktiskt graciöst språng som avslutades i en självsäker landning på stenens topp. Han såg med förvånat höjda ögonbryn tillbaka ned för att möta Aurora's blick och ansiktet blommade ut i ett brett leende.
Plötsligt insåg han att kombinationen av hans storlek och uppväxt i kargt bergsklimat kanske gav honom ett orättvist försprång. Skulle hon klara av att ta sig upp? Känslor och tankar hade alltid dansat som musikal över Valendore's anletsdrag. Nu rynkades brynen och ögonen glimmade av genuin omtanke innan de kvickt skannade stenens yta. Leendet slog ut igen. Han slöt sina vassa valpkäftar kring änden på en torkad rot och klippte den enkelt. På snabba tassar for hannen över till stenblockets kant igen och räckte trevande ned grenen. Att Aurora skulle kunna ta det som en förolämpning hade han inte en tanke på.

Aurora log glatt över hans positiva respons. Hon lät honom gå före. Smidigt tog han sig upp i ett enda stort språng. Han såg glatt ner på henne. Precis när hon tänkte följa efter insåg hon plötsligt att hon inte alls ägde samma graciösa kropp. Om hon försökte sig på något liknande skulle hon bara komma halvvägs. Trots det ville hon inte ge sig utan en kamp. Beslutsamt blickade hon upp och placerade tassen i en liten skreva.
   Valendore kom till hennes undsättning. Han sträckte ner en gren mot henne. Hon bet tag om den och krafsade mot stenen för att med gemensamma krafter ta sig upp. Ena baktassen fann fotfäste och hon tryckte sig upp den sista biten.
   Väl uppe på stenen hade de god utsikt nästan bättre än hon hade väntat sig. Hon spejade ut över slätten så gott det gick. Till sin besvikelse fann hon att gräset erbjöd gott kamouflage.
   "Hm." Aurora satte sig ner. Just som hon trodde att de bara satt där och såg dumma ut, så fick hon syn på något som rörde sig i gräset inte långt ifrån dem.
   "Såg du?", frågade hon uppspelt.


[Jag: ååh jag vill måla men jag är för lat för att färglägga.. och skugga.. och göra riktiga linjer.. kanske borde slänga på lite färg någon dag lol]

Han stod stabilt medan Aurora klättrade upp, förundrad över hur lätt hon var. Han hade kunnat dra upp henne utan problem, men visste själv hur viktigt det var att själv få känna att man lyckas. Hemma var han alltid minstingen. När hon var vid hans sida slungade Valendore iväg grenen och följde den med blicken när den cirklade iväg över slättlandet. 
"Jag är imponerad. Du är mycket starkare än vad många tror, va?" berömde han genuint och strålade emot henne.
Vinden lekte sig genom deras pälsar, svepte över deras ansikten som silke. Hannen såg lojt ut över vidderna under halvslutna ögonlock. Med tanke på hur långt söderut de var hade han trott att det skulle vara varmare här än det var, men hannen klagade inte. Den här slätten påminde honom om tundra, märkligt.
Hennes nästa kommentar väckte honom med ett ryck ur allt det sömniga och magens nivå av knorrande var nästan lika uppspelt som Aurora. Utan att tänka kröp han alldeles tätt intill henne för att kunna dela hennes perspektiv så precist som möjligt. Valendore hade helt missat vad hon sett och visste att det enda som kunde göras var att vänta. Den här delen av jakten var alltid lika delar outhärdlig som ja, uppjagande.
"Jag såg ingenting.. Tur att jag har dig", mumlade han frånvarande utan att ta ögonen från gräset för en sekund. 
"Jag tar mig runt och flankar haren så att den tvingas i din riktning. Okej?" 
Bara någon sekund efter att han avslutat sitt uttalande rörde sig tuvorna rastlöst aningen längre bort. Hannen hörde inte om hon svarade innan han med all styrka han kunde samla kastade sig genom luften och landade i allt det våta och mossiga för att genast sprinta i en allt snävare halvcirkel för skära av alla middagens flyktvägar.



OFF: Åhh, jag tål inte hur cute bilden är.... den i kombination med rollet får mig att tänka på låten Anything We Want av Fiona Apple C:

"Jag är imponerad. Du är mycket starkare än vad många tror, va?" Aurora tvekade. Det var sant att man gillade att underskatta henne, men sedan var ju hälften av det sant. Hon hummade bara till svar och spejade ut över slätten.
   Vid hennes utrop kröp han närmare, så nära det gick. Det sprakade fortfarande i magen, och hon hade svårt att dölja ett leende som fladdrade upp på läpparna. Som tur var hade han blicken fäst på gräset. Hon samlade sig snabbt.
   "Jag tar mig runt och flankar haren så att den tvingas i din riktning. Okej?" Aurora nickade, men kom snabbt ihåg att han inte såg på henne, utan på gräset.
   "Okej.", svarade hon. Han hade redan tagit ett språng ner från stenen. Hon såg på när han i en snäv halvcirkel skar av harens flyktvägar. Något mindre smidigt än honom gled hon ner från stenen. Liten som hon var blev hon nästan osynlig i gräset. Trummandet av två par tassar - Val's och bytets - närmade sig. Aurora förberedde sig. Haren kom forsande ut mellan två tuvor. Det var knapp att hon hann reagera. Valpen kastade sig efter den. De vassa små valptänderna bet tag i den smutsbruna pälsen. Haren sprattlade som en besatt, men Aurora hängde kvar, klöste med tassarna i djuret för att hänga kvar. Ett av bakbenen sparkade henne i flanken. Ett halvkvävt muttrande slank ur henne. Valpen behövde bara stå ut några sekunder till, sedan skulle Valendore komma till hennes undsättning.

[Oh boy. Nätverket la av när jag tänkte posta, så fick spendera 30 med att starta om allt... och sedan hoppas på att svaret skulle vara kvar. skoj.]

Vissa vargar föredrog att äta bytet medan det fortfarande var levande. Valendore hade många gånger funderat över varför. Haren ryckte och sprattlade i honans grepp medan han långsamt slöt sina käkar kring dess tunna nacke. Var det en smaksak eller fråga om attityd? Ett ljudligt knäpp hördes och nu fanns bara ett kadaver mellan hans läppar. Försiktigt släppte han det bruna lilla huvudet och lät falla i det fuktiga gräset. Den skära valptungan löpte över dem svarta läpparna och smaken av järn fick magen att knorra otåligt. Hans far hade alltid sett på honom med frustration som nästan gick över i äckel när Valendore vägrade äta från den gapande buken så länge den ångade av liv och djuret fortfarande kämpade emot. 
"Tack, det hade tagit mycket längre tid utan dig." log hanvalpen och nickade åt Aurora att få börja äta före honom.
Han ruskade lite på sig för att bli av med så mycket av vätan från gräset som möjligt innan han började trampa ner vegetationen kring dem för att göra deras måltid så bekväm han bara kunde. 
"Auro.. Auri.. Rori..?" utan att riktigt märka att han tänkte högt började valpen prövande att leka med honans namn medan han trampade gräs. 



OFF: förlåt för det något sega svaret. Mitt internet har varit knas och efter att ha fixat routern dog den dödens död helt bara någon timme efter det.. Nu har jag inhandlat en ny dock!

Valendore slöt upp vid hennes sida. Aurora kunde inte se händelseförloppet, förblindad av päls, men en ny närvaro gav sig in i den kaosartade röran av hennes och harens kroppar. En knäpp hördes och haren blev stilla. Endast en sista liten skälvning genomfor djuret innan det föll ner i gräset.
   "Tack, det hade tagit mycket längre tid utan dig." Val log åt henne och nickade uppmanande att hon kunde börja äta. Lite tveksamt rörde Aurora sig fram igen. Hon hade aldrig fångat ett byte förut. Försökt, javisst, men aldrig lyckats. Mamma hade alltid jagat åt henne och syskonen. Hon slöt sina vassa valptänder i buken och slet. Varmt kött blottades. Inte lika mycket som på ett rådjur eller liknande, men fullt tillräckligt för två valpar. Glatt ryckte hon loss lite kött och backade sedan för att ge plats åt den andra valpen att äta. För tillfället höll han på att trampa runt i gräset, lekandes med hennes namn. 
    "Rori går bra", svarade valpen och fladdrade förtjust med ögonfransarna. Aurora älskade smeknamn! Hade hon bara kunnat hade hon sett till så att alla kallade henne för något smeknamn. Tyvärr ville hon att det skulle vara på deras intiativ, så hon fick gott vänta.
   "Sååå", sa hon. "Var kommer du ifrån?"


[Asså med tanke på hur lång tid det här tog för mig, såå xD]

Han stannade upp då hon talade. Blev storögd och såg nästan generad ut, påkommen. Självklart hade honan hört honom. Vad dum han var ibland. För ett ögonblick blev den lille hannen bara stående med ena framtassen fortfarande i luften. Sedan ruskade han på huvudet så att öronen fladdrade, det vänstra lade sig platt mot hans hjässa så att stråna från innerörat spretade i luften. Antingen märkte Valendore det inte ens, men gjorde han det så verkade han inte bry sig.
"Rori." replikerade hannen när han återhämtat sig, följt av en nick och ett leende medan något varmt plötsligt började finnas inom honom.
Ibland behövde man bara skaka av sig lite - bokstavligt talat, skojade hanvalpen för sig själv och fortsatte le nöjt medan han såg ut i luften. Han tycke inte om när andra såg på honom när han åt. Så han ville ge Aurora, Rori, plats att äta utan att han glodde. Istället högg Valendore själv in, slet i det rosa köttet så att det lämnade blodstänk över hans ansikte. 
"Hmh..?" helt investerad i sin mat sneglade han nästan sömnigt förvirrat i Rori's riktning då hon talade. 
Valendore höjde sitt grå, tufsiga huvud och såg plötsligt stolt ut "Norra bergen vid glaciären."
Den unge hannen såg nästan ut att växa flera centimeter då han nämnde sina hemtrakter. Ett brett tandleende prydde hans smutsiga ansikte, ändå nådde glädjen inte riktigt hans ögon. Det varade inte längre än en blinkning, känslan av ensamhet. Men lika fort som den kommit och försvunnit hade den ändå stulit glittret ur hanvalpens ögon.
"När jag blir stor ska jag fälla en mammut", Valendore såg drömmande ned i harens bruna päls innan hans märkligt färgade ögon vandrade åt Rori "Har du sett en mammut någon gång? Du får också vara med och jaga den, om du vill! Fast dem är väldigt stora..", 
Valendore hade lyckats distrahera sig själv nu, genuin glädje fullkomligt strålade från honom då han såg åt den röda. 
"Bor du häromkring, förresten?" hanvalpens huvud föll på sned medan någon generat fladdrade över hans ansikte, ibland glömde han liksom bort att fråga tillbaka, även om han var genuint intresserad av att få veta.

"Rori.", bekräftade Valendore. Hon kvävde precis ett litet uppslutet fniss. Kronan hade förvånansvärt nog inte fallit av under den vilda jakten, men hamnat på sned. Hon rättade till den med tassen och log för sig själv.
   "Norra bergen vid glaciären." Va! Vad häftigt! Aurora spärrade upp ögonen. Hon visste att mamma kom från norr, men hon hade själv aldrig varit längre än... Tja, idag. Faktum var att Aurora inte ens varit med om riktig kyla.
   Valendore berättade om sina framtidsplaner. Aurora lyssnade noggrant och nickade vid hans invit. Mammut... Hon visste inte riktigt vad det var för djur. Han sa att de var väldigt stora. Hon föreställde sig ett stort rådjur med tjock päls.
   "Bor du häromkring, förresten?" Aurora hade hållit sin blick förundrat fäst vid hanvalpens ansikte, men nu kastade hon en blick mot bergskedjan en bit bort.
   "Jag bor i Höstskogen", förklarade hon. "Det ligger på andra sidan bergen. Allt är rött, och det är varmt och det finns rådjur och hemliga grottor och sjöar och svanar och-" Orden vällde ur henne i sådan upprymd fart att hon fick stanna upp och hämta andan.
   "Och den är jättebra!", avslutade valpen. "Men jag tänker bli en upptäckare och se mer av Numoori!"

Höstskogen. Hannens tankar började vandra och bara ett halvt öras koncentration behölls hos Rori. Valpen hade aldrig riktigt upplevt det hon nämnde. Löv i massa olika varma färger fanns inte att tala om där han vuxit upp. Det var inte förrän han börjat sitt sökande efter sin syster som Valendore faktiskt vistats i något som kunde räknas som skog. Visst tyckte han att det var varmt även i norr när det var sommar, särskilt om man jämförde med vintertiden som kunde vara som en enda lång, mer än fyrtio minusgrader frysande natt. I och för sig var det väldigt blött och eländigt i all smältis under vårfloden fram till sommaren.
Men den värmen gick inte att jämföra med vad han upplevt här i söder. Och nu var det ändå höst. Han slöt sina udda ljusa ögon, fick nästan huvudvärk av allt det främmande. När Valendore slog upp dem igen drog det stolt i hans blodstänkta mungipor och han sökte hennes blick.
"Får jag komma och hälsa på någon gång?" frågan var osäker men ändå hade hanvalpens svans ivrigt börjat vifta bakom honom.
Något fundersamt for över hannens ansikte och fick uttrycket att skifta. Valpen sträckte på sig så mycket han kunde, gjorde sig absolut yttersta för att se erfaren och cool ut.
"Jag är redan en upptäckare. En.. äventyrare!" log han och något busigt glimmade i hans blick, ordet äventyrare fick det att pirra av förväntan inom honom.

Om Valendore bara hade kunnat förvänta sig vilket äventyr som skulle komma krälande. Ett tiotal meter ifrån de unga valparna hade marken börjat buckla. Nästan som att den jäste. Som om den.. rörde på sig? En näbbmus kilade skrämt genom en våt grästuva just som mossan den lämnat bakom sig brast. Någonting försökte ta sig upp. Först skymtade bara något svart, smutsigt och krackelerat. Det var något motsägelsefullt i dess rörelser. Slött och ostabilt men envist och jakande. Vad som bröt igenom hade lika gärna kunnat kräla ur en valps mardrömmar. För vad som kom ur jorden var en varg, men när den kämpat sig fri skalades päls och hud från det ruttnande ansiktet. Men den skrek inte. Visade ingen vånda eller rädsla. Istället utstötte den bara ett gutturalt gurglande som om dess lungor var fyllda av sump och vätska. Sly och jord föll ur dess slappt gapande mun och något.. annat. Resterna av en obehagligt blåsvart tunga.
Vargen kämpade med att dra upp resten av sin kropp så att den faktiskt var stående. Vore det inte för att vinden slog i dess ansikte hade den nog redan blivit upptäckt av valparna nu. När den äntligen lyckades blev det synligt att ena bakbenet såväl som svansen bara var sargade stumpar där rester av ben och senor sladdrade blöta i dess ändar. Ögonen rullade i hålorna, bleka, kanske blinda, kanske inte ens fästa vid synnerven längre. Ett väsande som nog var uppspelt hördes från den och huvudet ryckte okontrollerat. Resterna av huden från ansiktet hängde i en flik som en mask som åkt på sned. Det hade kunnat se lustigt ut om det inte vore så groteskt. Med anmärkningsvärd hastighet började vargen hasa i valparnas riktning. Vinden vände.

Aurora missade inte hur hanvalpen verkade sväva bort vid hennes berättelse. Hon gillade tanken på att hon var en fantastisk berättare, som kunde få tid och rum att verka meningslös. En sådan person som man kunde lyssna på i timmar! Mamma var bra. Kanske hade Aurora ärvt talangen?
   "Får jag komma och hälsa på någon gång?" Aurora kunde inte varit snabbare med att nicka häftigt. Hälsa på? Absolut! Hon tyckte väldigt bra om Val (som hon börjat kalla honom), och dessutom skulle det, återigen, göra syskonen avundsjuka. Hon levde ett så mycket intressantare liv än dem.
   Den andra hävdade att han redan var en äventyrare. Aurora såg skeptisk ut först. Äventyrare? Behövde man inte vara vuxen för det? Sedan mindes hon att han hade gjort massa spännande saker, och dessutom var på sin egen hand. Häftigt!

Aurora satte sig ner vid sidan om haren. Hon tittade upp på Val.
   "Vill du se en grej, du som är från norr?" Utan att vänta på ett medgivande koncentrerade hon sig. Vinden som blåste henne i ansiktet gjorde det svårare, men ganska snart började snöflingor dala ner. Hon var inte stark nog att tvinga snön att ligga kvar. De smälte så fort de fick kontakt med marken, men det snöade ändå!
   Valpen tyckte sig höra ett väsande, men avfärdade det som ett av de vanliga bakgrundssorlen. Glatt tittade hon upp på Val, med ögon som tindrade av förväntan. Under de korta ögonblick som passerade, så vände vinden.
   Ett av andetagen fastnade i halsen på Aurora. Leendet stelnade i ansiktet. Hon kände igen lukten av förruttnelse. Hon kände igen den alltför väl. Den hemsökte henne i drömmarna, till och med i verkligheten. Tikvalpen snodde runt, och fann sig stirrandes på en av de groteska varelserna. Den kom hasandes mot dem i förvånansvärt hög fart. För en sekund kändes tiden frusen. Musklerna protesterade. Sedan kickade instinkterna in. Hon tjöt det första som kom upp i huvudet.
   "Spring!"

Det blodstänkta leendet blev så brett att det kändes som att han skulle få kramp i kinderna.Så glättigt nyfiken var han på att få se vad det möjligtvis kunde vara som Rori hade att visa honom. Han som var från norr. Mungiporna drog och drog men precis som snöflingorna började falla föll även hans haka. Lika öppen som munnen var hanvalpens ögon.
Valendore begrep knappt vad han bevittnat hur mycket han än spärrade upp ögonen. Blicken blev helt suddig, som han stirrade!
"Hur..?" flämtade han och kunde inte bestämma sig för om han skulle fixera blicken på honan eller snön.
"Du är.. Du är ju magisk! En snödrottning!" orden bara växte i volym och Valendore kunde inte bry sig mindre om hur det lät, han bara skrattade.
De gråbruna tassarna kastades båda rakt fram på en gång, rörelsen så impulsiv att han nästan fumlade omkull i gräset under snön. Flingorna virvlade kring hans päls medan skrattet fortsatte att tillra av bus, beundran och genuin lycka.
För Valendore var detta första gången han mötte en varg som hade någon sån här förmåga. Hanvalpen kunde inte låta bli att förundras över om kanske alla vargar här i söder var som Rori? Snöade det ens från himlen här, eller kontrollerade vargarna det? Kanske var det därför det var så grönt och varmt? Hans märkligt färgade ögon tindrade när han såg åt honvalpen. Nej. Hon var speciell. Det var han säker på. 

Valendore hann inte möta hennes tindrande blick i mer än en sekund innan magin som delades i det ögonblicket var över. Togs över av en lukt så förfärlig att den helt överväldigade honom. Pupillerna fullkomligt slukade hans iris, ansiktet förvreds i rädsla och det kändes som att han såg åt mardrömmen i slowmotion. Varje hårstrå på hannens kropp ställde sig, öronen lade sig platta mot huvudet och en spontan morrning rullade ur hans strupe. Valendore hade hoppats att monstret i skogen av månblommor inte varit mer än så. En mardröm. Hur illa det än kändes hade han kunnat leva med att hans vän Varya bara var något ur hans fantasi om det betydde att det inte var verkligt. Men här var det. Mardrömmen staplade rakt emot dem. Morrningen blev ett ynkligt gnyende och dog sedan ut helt.
Honans skrik fick honom att rycka till, vakna upp. Valendore skulle precis lyda hennes uppmaning då det plötsligt kändes som att han befann sig utanför sin kropp. Han var långt, långt borta. Långt ute på slätten, inte mer än ett spöke. Nej, det var inte heller rätt. Han var slätten. Marken. Kände allt som rörde sig, ovan och under jord. Valpen kämpade för att dra efter andan och precis som luften fyllde hans lungor kände han det som om hans medvetande susade över landskapet och sögs tillbaka in i hans fysiska väsen. 
"De har vaknat." Valendore fann sig själv stirra åt honan medan orden monotont föll ur hans mun.
En morrning som inte var mer än ett raspigt gurglande hördes alldeles intill honom och den lilla spinkiga hannen flängde upp huvudet för att finna monstret precis framför honom. 
"Rori..!" skriket lämnade honom samtidigt som han lämnade kadavret bakom sig och la benen på ryggen. 
Ur ögonvrån hann valpen precis skymta hur tassar och huvuden sköt upp ur slättlandet som ogräs. Två, fyra, tio; han ville inte veta hur många mardrömsvarelser som anslöt sig. Det enda Valendore desperat önskade medan han sprang var att hans nya vän skulle klara sig. Han var beredd att göra vad som helst för att Rori skull klara sig.

"Du är.. Du är ju magisk! En snödrottning!" Trots att inte Aurora hade tid eller styrka nog att svara, så hörde hon. En varm glöd spred sig i bröstet. Den mindre rationella delen av henne lade orden på minnet. 
   Verkligheten gjorde sig hörd. Varelsen i gräset kom närmare. Det rasslade i gräset på ett flertal andra ställen. Aurora såg hur Val stirrade på de förfärliga varelserna.
   "De har vaknat." Det var med ett monotont tonfall han sa det. Aurora svarade inte. Hon buffade på honom, en tydlig uppmaning att han skulle börja springa. Hon tog sedan några steg men saktade snart in, för att se om han följde. Det gjorde han. De båda valparna sprang så fort de kunde. Aurora fann sig själv sackandes efter när skräcken drev de båda att springa för livet. Hon bet ihop och pressade sig själv att springa så fort de korta benen klarade av.
   "Bergen!", fick hon sprang mellan de skakiga andetagen. "Vi kanske kan gömma oss i en liten grotta!" Aurora fruktade att de inte hade något annat val. Hon var inte särskilt stark kraftmässigt och orken höll på att rinna ut. Adrenalinet kunde inte verka för evigt.

Andhämtningen rev. Luften och vinden han alltid älskat kändes för första gången otillräcklig. Rädslan gjorde det svårt att andas, fick hjärtat att kännas aggressivt i bröstet där det slog för att påminna honom om att han levde. Tillsammans sprang dem bokstavligt talat från döden. För även om monstren ingenting sagt var deras avsikter oförnekliga. Valendore och hans vän var i deras groteskt rullande ögon inte mer än föda. Jägarna, fortfarande smed stänk av harens blod i sina pälsar, hade nu blivit bytena. 
Ögonvitan blottad och blicken så stirrig att synen lämnades suddig skymtade han ändå Aurora's röda siluett i periferin. Hur den långsamt började försvinna. För han var snabbare än tikvalpen. Det var inte hennes fel, hon hade bara kortare ben än honom. Tårarna fanns nog redan där innan hannen själv insåg att han grät. Kanske var det på grund av att han var rädd för att blinka, eller fartvinden. Kanske var det ångesten som plötsligt högg i hans unga hjärta. Hennes ord kändes långt borta, ändå registrerade någon del av hans medvetande vad den röda sagt. Ett nytt hugg i hans bröst. 
"Okej! Visa vägen!" Valendore försökte le genom mardrömmen som fångat dem och kastade med huvudet som för att uppmuntra henne att springa framför, låta honom följa efter. 
Snälla, skynda nu. Så naturligt valpen kunde tvingade han sin taniga kropp att sakta in en aning. Ge Aurora försprång. Han stirrade på sin vän medan hon sprang. En känsla av att Numoori tagit något ifrån honom, med sina monster och sin horror. Girigt tuggat i sig vänskapen som kunde blivit lika hungrigt som varelserna som jagade dem. Nåväl. Varje cell i Valendore's kropp skrek åt honom när han plötsligt stannade. Hela systemet varnade, sände ut än mer adrenalin då den smutsiga lilla valpen vända sig om och stod öga mot öga med döden. Och döden gurglade och tjöt utsvultet åt honom. 
"Hallå! ÖH! Hallå, den här vägen!" skrek den unge hannen så att all luft pös ur honom.
Orden lämnade honom med en volym som var högre än han någonsin tidigare åstadkommit när han gormade åt varelserna. Malplacerad lycka glimtade till som en gnista inom honom då de först stannade upp och sedan direkt ändrade riktning för att staplande röra sig åt bara honom. Då sprang han igen - åt sidan. Bort från Aurora. Huvudet nästan studsade fram och tillbaka över axeln, så ofta såg sig Valendore om för att försäkra sig om att tingestarna fokuserade på honom istället för hans vän.
"Följ efter mig!" skräcken blev ilska i hans flåsiga stämma när han lockade och sprang, sprang och lockade.
Förlåt, Aurora. 






OFF: ... typ en månad senare, så fick du dettahäringa trasselinlägget D: Förlåt ♥

"Okej! Visa vägen!" Aurora kastade en hastig blick mot vännen för att mötas av ett litet leende. Om det var ett hoppfullt leende uppfattade hon inte, men såg däremot tydligt hur han slängde med huvudet för att få henne att röra sig framåt. Hon tänkte inte säga emot. Med ett mål i tankarna manade hon återigen på takten. Blodet som rusade och hennes egna andetag gjorde det svårt för henne att uppfatta andra ljud. Hon visste inte om monsterna låg hack i häl, eller om valparna drog ifrån.
   Marken övergick till sten och det började slutta uppåt. Valpen manade sig själv uppåt. De kanske skulle klara det här!
   "Hallå! ÖH! Hallå, den här vägen!" Aurora vände sig om, först i tron om att Val hade hittat en bra liten grotta. Det hon såg fick hjärtat att frysa till is, nästan bokstavligen. Frosten bredde ut sig över bröstet när hon såg sin vän, långt borta, ropa åt varelserna. Allt fler övergav jakten på henne och satte av efter Val i bästa möjliga fart.
   "Nej!", kved hon först. Sedan stegrades ilska blandad med rädsla. Hon ville inte bara låta sin vän offra sig för henne, om än att hon sinkade dem båda. "NEJ!"
   Orden kopplade lös kraften. Istäcket spred sig ner mot slätten, frös fast de få varelser som fortfarande jagade henne och täckte dem i frost. Det fortsatte sträcka sig mot Val och hans förföljare, men det fanns gräns i vad en valps förtvivlan kunde göra. Isen slutade vandra, stannade helt och började smälta.
   Aurora grät. Den lilla kroppen hickade och skakade när hon velade mellan att fortsätta upp i bergen - hem - eller att springa ner och hjälpa honom. På något sätt tog det emot att göra något av det. Hon vägrade att bara lämna honom där, men samtidigt ville hon inte att allt skulle ha varit i onödan.
   "VAL!" Rösten slets iväg av vinden. Vännen försvann allt längre bort, men hon hoppades att han skulle höra henne ändå. "VI KOMMER SES IGEN!" Det kändes som ett löfte om att det inte var sista gången de sågs, men också att han skulle överleva tills nästa gång. För de skulle träffas igen. Hon var orubbligt säker på det. Någon gång. Nästan förblindad av sina egna tårar vacklade hon mot en liten bergskreva.

Lyckognistan som sprakat till av triumfen att hans plan lyckats var tillbaka. Sen borde väl båda kallas vid sina rätta namn. Planen var så mycket mindre planerad än så, mer impuls än färdigtänkt idé. Ljuset inom honom som nu lyste upp och vann över rädslan som var så mörk inombords var nu större än en liten ljuspunkt. Den flammade när Valendore såg den röda honan nå fram till bergen. Eld i hjärtat lika varm som nyansen i hennes päls. Leendet han målat sitt ansikte sista gången han fick möta hennes blick återvände nu av sig själv. Blev större ju mer Aurora's gestalt krympte. Trots att tårarna rann och hjärtat trummade i panik så log den tufsiga lilla valpen ändå. Till och med då protesterna nådde honom, filtrerat genom obeskrivliga monsterläten. Till och med då log han, om än aningen mer spänt och med gråten som skar hans röst mer i varje gläfs och lockrop. 
Låt mig vara modig.
Kylan kom utan varning. Följde med vinden som en våg. Hannen trodde att han inbillade sig, var till och med övertygad om det. Vore det inte för att Valendore fortfarande aktivt slängde blickar över skuldran hade han missat det. Hur vackert och alldeles verkligt det var. Varelserna längst bort ifrån honom och närmast henne glittrade som statyer av frost. Slättlandet påminde honom nu mer än någonsin om tundran vid hans hem när snön som magi rullade fram emot honom. Efter nästa blinkning var det över. Landskapet grät med valparna när det sög upp Aurora's snö. Mardrömsvargarna vacklade omkring, till synes förvirrade. Valpen sparade den här informationen, att monstren inte bara var känsliga för ljud, utan även kyla, verkade det som. Den lille slutade inte springa för en sekund. Inte ens när han hörde sitt eget namn eka över markerna, fast han ack så gärna ville både stanna och vända om. Mardrömmen rörde sig emellan dem. Vännen var bara en röd prick när hannen såg sig om en sista gång.
"Rori...", viskade han för sig själv, snyftade.
Vi kommer ses igen.




A V S L U T A T